"Bajens år. I år igen."
På ena sidan av den långa vägen står Allsvenskan, finrumet och den rättmätiga uppmärksamheten som Hammarby IF förtjänar, på den andra sidan står nutiden. En frågande nutid, en drömmande nutid men framför allt den nutid som vi ser som ett nytt startskott på den långa resan vi än en gång ska vandra. Vi vet ungefär när resan tar slut, det enda vi hoppas på är att vi klarar av att hålla oss på vägen.
Vi har ju varit här förut, förmodligen åt helvete för många gånger som det känns, samtidigt är det som att vi precis kom hit. Jag kan fortfarande känna klumpen i magen och gråten i halsen som uppstod när det var klart att vi skulle ramla ur Allsvenskan 2009. Jag tror vi alla minns, vi kommer alltid att minnas vårt senaste stora nederlag. 2010 i Superettan blev 2011 i Superettan och med lustgas och ett nödrop blev även 2012 i Superettan. Det kändes som en seger då och det hade det all rätt att göra. Hammarby anno 2011 hade aldrig överlevt ett kval för att hänga kvar(!) i Superettan, det fanns det inga krafter till och av den enkla anledningen är vi Sebastian Bojassen evigt tacksamma. Nu ska vi påbörja den där helvetesresan genom snårig terräng och vildvuxna bortaplaner men visst fan ser vi fram emot det lika mycket i år? Det är ju i år, precis som alla andra år egentligen, som det är Bajens år.
Förra året stod vi på barrickaderna och krävde en utrensning och en utrensning fick vi. Ut med den tidigare satsningen på nostalgi i och med Runström och Paulinho, en satsning som egentligen var dömd att misslyckas. Visst var vi positiva, herregud det var ju två klasspelare som var helt magnifika ihop senast dem delade omklädningsrum och klubbmärke. Problemet var väl just att det var ett tag sen, förmodligen längre sen än vad man faktiskt ville inse. Ingen enskild individ ska hängas för förra året, det var en kollektiv kollaps och ett år som egentligen kastades bort. Det enda man kände under hösten på Söderstadion var frustration, på såväl läktare som på planen och egentligen längtade vi väl bara till att få börja om på noll igen. Allsvenskan försvann bort i horisonten, div 1 närmade sig bakifrån och plötsligt satt man vettskrämd och undrade vad fan som höll på att hända. Nu händer det inte och det är just det vi ska ta med oss in i 2012. Det hände aldrig.
För precis som varje nytt kapitel i historien om Hammarby så har det tidigare kapitlet ett slut. Det slutet är ändå en bilden av en klubb, men framför allt supportrar, som drog en lättadens suck, grät en glädjetår och såg fram emot att ta nya tag. Och ska man vara helt ärlig har jag svårt att se det komma en bättre chans. Hammarby är inte längre en klubb som uppskattningsvis har flest supportrar, det är numer ett faktum i och med en officiell siffra. Det jobbet Bajen Fans gjort under såväl höst som vinter liknar inget annat och jag kan inte med ord belysa hur mäkta stort det är. Fantastiskt räcker inte till, inte heller världsklass utan i det här fallet pratar vi om rekordmånga människor som sluter samman, tar varandra i hand och gör någonting tillsammans för att man råkar älska samma idrottsförening. En idrottsförening som dessutom inte ens ligger i högsta divisionen. Jag antar att det räcker med att skriva "bara i Bajen". Ja det gör det. Bara i Bajen.
Så hur ska man nu se på årets Bajen? Ja fan vet, förra året gjorde vi marschen från Medis med total hybris och utan någon verklighetsförankring och kanske är det den erfarenheten vi tar med oss i år. Där finns klassvärvningar i Lallet, Max och Theorin, där finns chansningar som Baggio och Schuler men framför allt finns Gregg. En, tränarmässigt, oerfaren amerikan är alltså mannen som ska bära ansvaret gentemot oss supportrar vad gäller resultat och prestation. Rätta mig gärna om jag har fel men visst känns det bara så jävla rätt? Kanske är man blåögd, kanske en obotlig optimist men jämförelsevis med vad som suttit på posten under de senaste åren känns det optimalt. Vi har ju lärt känna honom litegrann nu, vissa mer än andra och sällan har jag personligen fått ett så gediget intryck av en människa i en sådan position. Mannen verkar fullständigt klar på vad som krävs och har mer eller mindre pinpointat ut alla de fel som begicks förra året. Han pratar om laget, om inställningen och om att ge det tid. Floskler, så klart, men sådan är idrotten i stort och fotbollen i synnerhet. Samtidigt så är det precis de punkter som det krävs störst förändring på för att det här ska bli ett år i dur och inte i moll.
Hammarby har absolut inte den bästa truppen spelare för spelare, lagdel för lagdel. Men som vi sett tidigare år handlar Superettan minst lika mycket om att inte backa ur och se kollektivet framför den enskilda spelaren. Vi stod och skrek om att man skulle kämpa förra året. På riktigt, kämpa skrek vi. När man behöver stå och basunera ut det enklaste av direktiv till fullblodsproffs i en andradivision inom fotboll, då vet man att något inte är rätt. Det skvallrades om dålig inställning på träningarna, att det mest var lek och ingen ordning alls. Här har Gregg visat från dag ett att det inte tillåts, inte i hans lag och att då ta in amerikaner som är kända för en massa saker som inte är bra, men även en hel del som faktiskt är bra, framför allt vad gäller idrott. Amerikaner vill alltid vara bäst oavsett vad det handlar om och man är beredda att kämpa för det. Kan man då med hjälp av hjärtat hos Max, kärleken till klubben hos Lallet och inställningen hos Dahl se till att hålla just strävan för att bli bäst brinnande, då kan det här bli bra. Till och med riktigt bra.
Jag har kämpat hela vintern med att hålla nere mina egna förväntningar, även om jag spontant började nynna SM-guld när Max blev officiell. Men någonstans har jag landat i att det här kommer bli ett bra år, på gränsen till magiskt. Vi har alla förutsättningar för att ta klivet upp, vi ska definitivt vara med och slåss om platserna till slutet. Det enda det handlar om, som avgör egentligen, är viljan. Finns viljan så finns Allsvenskan där att ta, det finns otroligt många som sett ut att vilja. Så vi drar igång det här nu, vi orkar inte vänta längre.
Ge oss säsongen, ge oss Hammarby. Ge oss känslan av att tillhöra Sveriges absolut bästa supporterskara och låt andra få höra hur det känns.
Hasch&Thinner!
Gustaf Granqvist
Twitter: @ggranqvist
