Tillträdesförbud
Efter att SVT levererat två märkliga reportage om tillträdesförbud och risksupportrar snurrar debatten hej vilt kring denna märkliga och rättsosäkra lag.
Båda reportagen, här och här, innehåller rena felaktigheter. Man blandar äpplen och päron och varken den supporterpolis eller den representant från SvFF som uttalar sig verkar känna till rutinerna kring anmälan eller hur själva lagstiftningen ser ut. Som supporter och hyfsat insatt i frågan blir jag oerhört trött. Och arg. GAIS har skrivit ett bra svar här, där man förklarar att det inte alls är konstigt att klubbarna bara står för 2% av anmälningarna, helt enkelt eftersom rutinen är sådan att det är polisen som upprättar anmälan.
Reportage två fokuserar mest på de fall då klubbarna inte rekommenderar tillträdesförbud, trots att ”snälla polisen” vill ha ett sådant. Jag har inte satt mig in i just det fall som SVT lägger mest fokus på, en 24-årig djurgårdssupporter. Men jag vet att hela lagstiftningen är ytterst rättsosäker. Både i hur lagen är skriven och hur den faktiskt tillämpas.
Så här skriver jag i kapitlet om lagen i min bok "Jag hör till de få som kan leva":
Jag tycker inte att folk ska slåss, varken på eller utanför idrottsarenor. Jag tycker inte folk ska slåss någonstans i samhället. Jag har därför inget principiellt emot att personer som missköter sig grovt inne på en idrottsarena kan stängas av. Men det är inte alltid så lagen tillämpas och hela lagstiftningen är på flera sätt rättsosäker.
1. Du behöver inte ha gjort något som helst olagligt för att dömas enligt ”Lag om tillträdesförbud vid idrottsarrangemang”.
”En person kan få tillträdesförbud, om det på grund av särskilda omständigheter finns risk för att han eller hon kommer att begå brott under idrottsarrangemang som avses i 1 § och brottet är ägnat att störa ordningen eller säkerheten där.”
Så står det i lagtextens andra paragraf. Det kan alltså räcka med att någon tycker att det finns risk för att du kan komma att begå brott under ett idrottsarrangemang. Hur görs en sådan bedömning på ett rättssäkert vis?
Observera också att det är kommande brott under just idrottsarrangemang det handlar om. Ifall det finns risk för att du kommer att slåss på stan eller i en grusgrop hör alltså inte hit.
2. Eftersom ett förbud inte är ett straff prövas de uppgifter som leder fram till tillträdesförbud inte i domstol. Eftersom det inte är ett rättsfall gäller inte samma beviskrav. Uppgifter ur polisens spaningsregister kan räcka till en avstängning.
När jag träffar Johan Eriksson från advokatbyrån Försvarsadvokaterna är det här den punkt han framför allt vill lyfta fram ur ett rättssäkerhetsperspektiv. Eller snarare ett rättosäkerhetsperspektiv.
”Så fort man kategoriserar in folk i fack och exempelvis utifrån vilka kretsar man rör sig i bestämmer vilka som är farliga och inte, så finns det en risk bara i det”, påpekar han.
Polisen arbetar givetvis brett i sitt spaningsarbete, de observerar och de samtalar med alla möjliga personer. Och så länge man använder den insamlade informationen i spaningssyfte är det inget problem med det. Om polis Putte av person Knutte fått höra att supporter Jutte tänker slåss nästa match är det sån information som hamnar i ”aspen”, Allmänna Spaningsregistret. Det innebär att polisen Putte kan hålla lite extra koll på Jutte på matchdagen.
Det som finns i spaningsregistret kan vara allt från polisers egna, helt korrekta iakttagelser till uppgifter som någon lämnat i avsikt att skada eller sätta dit någon annan.
”Man kan kalla det skvaller eller okontrollerad information. Men i en rättegång måste åklagaren kunna bevisa att det man påstår stämmer. Det som finns i ’aspen’ åberopas inte som bevisning i vanliga rättsfall, eftersom det saknar bevisvärde. Polisen kan inte lämna in ett utdrag ur aspen och säga att det står här att han är huligan.”
Men när det gäller tillträdesförbud är det ofta just den informationen man går efter. Du kan ha ett helt fläckfritt förflutet, men det kan räcka med att du har setts tillsammans med ”fel” personer för att du ska bli misstänkliggjord.
[… ]
När vi sedan kommer till hur lagen tillämpas blir det hela ännu mer rättsosäkert.
Ur lagens andra paragraf, tredje stycket:
”Om syftet med ett tillträdesförbud kan tillgodoses genom en mindre ingripande åtgärd, får förbud inte meddelas. Tillträdesförbud får meddelas endast om skälen för åtgärden uppväger det intrång eller men i övrigt som åtgärden innebär för den enskilde.”
Det här stycket verkar det som om både polis och åklagare har glömt bort. Man behöver inte leta länge för att hitta exempel på tillträdesförbud som meddelats trots att ”en mindre ingripande åtgärd” varken har föreslagits eller provats. Kanske hade det räckt med att kalla upp personen till samtal på idrottsföreningens kansli och upplysa om de regler som finns. En mindre ingripande åtgärd kan vara att personen får se matcherna, men från en annan läktare.
Oftast tillämpas lagen enligt logiken ”har du gjort det en gång kan du göra det igen”. Det räcker med att gå till polisens egen hemsida där man kan hitta en vackert tecknad bildserie för att se att det är så här polisen uppfattar lagstiftningen. Tänder du en bengal på läktaren får du tillträdesförbud. Punkt.
Men långt ifrån alla som gör något olämpligt är återfallsförbrytare.
Jag har svårt att se det här på något annat sätt än att lagen från polisen och åklagares sida delvis tillämpas som ett straff.
Men oavsett vad folk tror eller önskar, så är lagen om tillträdesförbud inte ett straff i juridisk mening och får heller inte användas som det. Det är till för att skydda arrangören och inget annat. Att det däremot upplevs som ett straff råder det däremot inget tvivel om. Vilket gör det hela ännu mer skevt och rättosäkert.
Hela kapitlet finns upplagt som PDF och går att ladda hem från den här länken. Sprid gärna.
Och ni som tror att det bara är "hemska huliganer" som drabbas av tillträdesförbud kan läsa Ulric Janssons inlägg i debatten.
Katarina Kuick är författare och översättare och kommer att skriva krönikor under 2014. Inte så mycket kring taktik och matchresultat, utan mer kring supporterrelaterade frågor. I hennes senaste bok, ”Jag hör till de få som kan leva – en bok om supporterkultur” med fotografier av Björn Qvarfordt, finns fler resonemang om läktarkultur. Finns att köpa i bokhandeln och hos Intersport i Skrapan och på nätet. Ett smakprov hittar ni här.
