Tunn trupp, tunga förluster!
Efter 90 minuters anti-fotboll fick vi lära oss tre saker. Truppen är alldeles för tunn. Andreas Haddad är ingen bra forward. Viktor Nordin har ingen vänsterfot. Med dessa tre parametrar kan det aldrig bli annat än förlust.
Jag dröjde mig kvar en stund på läktaren efter att domaren blåst av. Det var ett lag som tackade sin publik i ett rekordsnabbt tempo utan att dröja kvar och insupa atmosfären en enda sekund för länge. Den är ändå där, atmosfären alltså, och känslan är att den är mer trogen i år än tidigare plågsamma säsonger i den svenska fotbollens lägre divisioner. 16 spelare joggade förbi en klack som gjort sitt bästa för att sjunga fram sitt lag, bua ut motspelare som låg lite för länge efter en tackling eller firade åt helvete för provocerande och hoppades ända in i det sista. Till syvend och sist handlade det om en ribbträff vid fel tidpunkt, den efter en hörna. Vid mål i det läget så vinner Hammarby den här matchen, så enkel är fotbollen. Men precis så cynisk är fotbollen. Så brutal, hård och cynisk kommer fotbollen alltid att vara.
Hammarby kom till spel med tre avbäck som ingen visste exakt hur tunga dom var. Stefan Batan drogs fortfarande med en skada som höll honom borta från Östersund senast, Daniel Theorin var avstängd efter tillräckligt många gula kort. Michael Timisela, den överlägset mest förbättrade spelaren sedan förra året, bad om en varning senaste och åkte på ett rött kort som gjorde att han inte fick spela ikväll. Hade någon frågat mig vilken spelare jag inte hade saknat i en startelva inför säsongen hade Timisela varit ett av mina första svar, efter ikväll vet jag bättre. Bajen ställde upp utan någon av sina ordinarie ytterbackar, något som betyder så oerhört mycket mer i dagens fotboll än det gjorde för knappt 5 år sedan.
Så hur gick det här till då? Det började som det skulle med övertag för serietvåan mot laget som låg näst sist inför matchen. Men plötsligt var det som att Guldborg och Marko kom på att man aldrig spelat ihop i en seriematch. Sebastian ludzik verkade fförstå att det var viss skillnad i tempo mellan försäsong och seriespel och Jan Gunnar Solli kände av någonting vi inte sett tidigare, nämligen en skada. Hittintills hade Hammarby ändå kontrollerat det mesta utav det som kan kallas en fotbollsmatch. Men en utav många omställningar ställde backlinjen fullständigt och 0-1 satt som en bred käftsmäll på valfri utekväll på el Cocodrillo. Ologiskt, ovärdigt och fullständigt överraskande.
När så Solli klev av så kom Nahir Besara in. Spelmässigt med boll så skiljer sig inte norrmannen så mycket mot Nahir men då man inte har boll ser man ungefär 251 skillnader. Besara klev in som innermittfältare bredvid, som alltid, utmärkte Persson och Viktor Nordin fick spela vänsterback resten av matchen. Vi återkommer till Nordin, vi måste fundera lite kring Nahir. Efter sju svåra år och en misslyckad säsong är Nahir Besara just nu den spelare i svensk fotboll som borde ha den absolut största revanschlustan någonsin. Istället kommer han in, vänder och vrider från kant till kant och ser oförskämt rädd ut för att sticka en enda tå i en närkamp. Jag har hoppats, hoppats och åter hoppats på att han ska växla ut och visa varför han köptes loss från Assyriska för 1,5 år sedan. Istället satt Krasniqi 0-2 i ändalykten och den uppförsbacke man redan kritat upp var ännu brantare än innan.
Att Mihajlovic gör 1-2 innan paus får ses som en formalitet i sammanhanget. Under perioden som följer rullar Bajen upp efter den plan som verkar framtagen inför matchen och förhoppningarna inför andra halvlek var ändå att det allmänna och ovärdiga idrottssällskapet skulle gå att rucka på. Men ack så fel vi hade.
För när GAIS valde att backa hem med allt man hade och lite till, så tänkte Hammarby att det var läge att göra det här ännu svårare än vad det var. Normalt brukar man vid poängtapp på Nya Söderstadion beskriva motståndarnas målvakt som det bästa man någonsin mött. I den här matchen fick man knappt se det då han testades alldeles för sällan. Fuhre byttes ut och in kom Haddad, en spelare som varken fått till det i år eller sedan den dagen han anlände till Södermalm. Att Haddad är det enklaste och mest logiska vapnet att sätta in när man behöver göra mål säger en hel del om bredden och kvalitén på truppen som Hammarby har just nu. Det är knappt en löpning som synkar med en medspelare, knappt en touch som är åt rätt håll och Haddad ser mest vilsen ut däruppe på topp.
Inte blir det bättre av att Hammarby konsekvent väljer att anfalla via sin vänsterkant, en kant som består av två innermittfältare. Israelsson håller sig mest centralt vilket inte kan uppfattas som någonting annat än en order från Kurt-Arne. Om samme tränare sagt till Viktor Nordin att hela tiden vända in centralt så har han begått tjänstefel, det var nästintill genant att se. Gång på gång under andra halvlek fanns en hel korridor att jogga igenom på Bajens vänsterkant men i varje bollmottagning valde Nordin att kliva inåt centralt för att spela in på Nahir, Persson eller Pablo som droppat längre ner i planen. Det slaktade allt vad tempo och omställningar heter och utan att vara direkt påverkande så kostade det förmodligen Hammarby matchen i form av uteblivna målchanser.
Vad lärde man sig då efter ytterligare 90 minuter plus för snål stopptid på Nya Söderstadion? Jo att truppen är för tunn, att alla inte kan spela på samtliga positioner och att Jonathan Tamimi måste ha gjort oerhört usla träningar sedan Cypern-lägret i feburari. Annars hade han startat ikväll och i Östersund och Hammarby hade haft åtminstone en naturlig ytterback på planen. Det är uppenbart hur mycket dom betyder för Bajens spel.
