Utan varandra är vi ingenting
Under söndagen förlorade en familj sin pappa. En supporterfamilj blev en medlem fattigare. En hel fotbollsnation fick ta emot den största typen av slag. Vad krävs för att de med makten ska agera?
Jag har förstått det som att det är måndag idag. Kalendern hävdade det, alarmet påstod det och köerna i tunneln på väg till jobbet bevisade det också. Det hade lika gärna kunna vara fredag eller onsdag, det spelar ingen som helst roll. Det enda som ackompanjerade ens sinnesstämning var det grådassiga vädret som mötte en när man drog upp rullgardinen. En dag som denna är dagar man aldrig vill uppleva. Det är som att någon har tagit den största av knivar och stuckit den rakt in i det finaste vi har. Fotbollen. Den svenska fotbollen.
När jag ser tillbaka på mitt än så länge relativt korta liv gör den sig alltid påmind. Det finns inget annat ting eller någon annan person som är grunden till lika många lyckliga minnen. Första hemmamatchen på Söderstadion, första derbysegern live. Första marschen in mot en ny säsong. De känslor som man har i kroppen då, det ruset går inte att ersätta med någonting annat. Känslan av gemenskap, tro och kärlek är starkare än allt annat och det är vad man ser fram emot under hela den långa, dystra tiden vi kallar vinter.
Igår dog en man. En fyrbarnspappa som var som dig och mig. Han var inte där för att slåss, hade ingenting med den restaurang-attacken som hände under lördagskvällen att göra. Han var en entusiastisk fotbollssupporter som tagit sig 56 mil söderut för att sjunga fram sitt lag. Det mesta pekar på att det var en man som helt enkelt och så oerhört komplicerat befann sig på fel plats, vid fel tidpunkt. På grund av det kommer han aldrig hem igen. Det kunde lika gärna varit du. Det kunde lika gärna varit jag.
De senaste åren har rösterna kring fotbollen utifrån sett handlat om hur fel allting är, hur sjuk den är. Mer eller mindre dagligen får man ägna tid åt att försvara sin egen passion för det vackraste vi har, ett jobb som är värt att göra alla dagar i veckan. Det enda som ”vanligt folk” tar in och blir matade med kring svensk supporterkultur är de stunder som den visar sitt allra svartaste jag. Sällan ser man reportage om det arbetet som görs inför ett större tifo eller ens artiklar om vilket jobb som klubbarna själva gör för att motverka just den här kulturen som finns. Tyvärr är den cyniska världen vår verklighet och en glad, upplyftande text om människor som går samman för att skapa någonting vackert under en fotbollsmatch säljer inte lika många lösnummer som den om ”läktarkaoset” eller liknande. Det är med frustration och ilska jag läser alla foruminlägg, tweets och kommentarer i diverse medier om hur farlig den svenska fotbollen är. Det är med sorg jag ser hur hot om hämnd och bestraffning mot motståndarnas supportrar tas upp som ett rimligt steg. Det mörka ska målas med svart pensel.
Först och främst, den svenska fotbollen som jag känner den är inte farlig. Den är engagerande, färgstark och förbrödrande. Gemenskapen jag känner med så många människor som jag egentligen inte känner är större än någon annanstans. De upplevelser jag fått kring Medborgarplatsen, på arenorna och runt supportersammankomster överträffar allting jag sett vad gäller underhållning i övrigt. Det är det som jag vill att övriga ska förstå snarare än att ständigt bli påminda om den så kallade farliga svenska fotbollen.
Det folk som befinner sig utanför fotbollen måste förstå är att de problemen vi upplever inte enbart kan läggas i idrottens knä. Brotten som hävdas genomföras i fotbollens namn är brott i vilket annat sammanhang som helst och måste således behandlas som det. Det har gjorts utredningar, både bra och dåliga, men ingen verkar ha intresset eller viljan att ta de beslut som krävs. Erik Niva skriver att ”väldigt många människor kommer säga väldigt många saker som de borde ha tänkt igenom lite bättre”, vilket belyser problematiken på allra bästa sätt. Politiker och beslutsfattare i det här landet har bevisligen väldigt liten eller ingen koll på hur supporterkulturen egentligen ser ut, utan tar varenda chans man har till att lova det ena mer idiotiska efter det andra. Beatrice Ask har under sin tid som justitieminister mer eller mindre gått i bräschen för de här pinsamheterna.
Vad jag och många med mig vill är att utomstående personer förstår att de förbättringar som ändå gjorts senaste åren, men som det aldrig rapporteras om, de har genomförts av klubbarna och inga andra. Regeringen och riksdagen har kommit med polisnotor som enbart kväver klubbarnas redan ansträngda ekonomi. Medan föreningarna bedriver verksamheter långt ifrån sina egna träningsplaner för att främja samhällsutvecklingen och fånga upp ungdomar innan de riskerar att hamna på fel sida lagen, ja då skickar staten en räkning. När fotbollssverige kräver hjälp och stöd från den svenska regeringen, ja då beskylls man för att göra för lite. Vilka organisationer man än bildar, vilket tjänster man än skapar, så hävdas det hela tiden vara otillräckligt. Tack för kaffet.
Det man vill att utomstående ska ta till sig en dag som denna är det vi såg vid själva platsen igår, med halsdukar som bredes ut, med människor som stod och höll om varandra och funderade på vad fan det var som hade hänt egentligen. Jag vill att folk förstår hur snabbt alla lags supportrar går samman som vid klocktornet igår och samlas för att sörja tillsammans. Vi må älska olika lag, men vi älskar samma fantastiska idrott. Utan varandra är vi ingenting, tillsammans är vi allting.
En man dog igår, en man som var precis som dig och mig. Det redan fruktansvärda blir ännu värre om han dog förgäves.
