Vägen till slutgiltig eufori?
Chockartat. Trettio tusen hammarbyare hade tagit sig ned till Göteborg och Gamla Ullevi på söndagen för att se Hammarby surfa vidare på den fina framgångsvåg de skapat, det var åtminstone så det kändes - för även om GAIS klacksektion försökte stötta sitt lag med sång, tifo och bengaler så överröstade hammarbys fans alla sådana initiativ.
Men bara för att GAIS inte hade den normala publikfördel man vanligtvis har på hemmaplan betydde det inte att de hade tänkt vika ner sig, tvärtom. Göteborgarna hade läst läxan och ställde upp med ett defensivt lag utan några intentioner om att föra spelet.
Det var inga charmiga siffror för makrillarna i halvtid, 1-11 i avslut till Hammarbys fördel. Men när serieledarna inledde andra halvan av matchen på samma kontrollerande sätt, så skulle GAIS göra detsamma och fortsatte vara taktiskt disciplinerade. Visserligen hade Kennedy kunnat sätta någon av frisparkarna han sköt, Lars Führes farliga räd i andra halvlek som slutade med skott utanför mål förtjänade kanske ett bättre öde och inläggen tillsammans med hörnorna som Hammarby producerade skulle enligt rimlighetsprincipen ha resulterat i ledning - men så fungerar inte fotbollen, åtminstone inte för Hammarby.
Att Hammarby var ineffektiva är sant men de var långt ifrån dåliga, det vore att underminera hemmalagets prestation. Lagkaptenen Kennedy Bakircioglü blev på pressläktaren hyllad som både beundransvärd och outstanding, Timisela och Batan sprang upp och ner på sin kant och testade både att vika in i banan och leverera inlägg.
Men de mötte ett lågt stående försvar som täckte ytor exemplariskt, tog närkamperna när de behövdes och slängde sig med kronjuvelerna i insats för att blockera skott när Hammarby i frustration avslutade utanför straffområdet. Nyckelordet för dagen skulle bli just frustration, för matchen kontrollerades av Hammarby i 85 minuter medan GAIS skulle göra allt de kunde för att störa stockholmarnas rytm. Och när laget själva inte längre orkade så fick de hjälp från annat håll då GAISklacken kastade in en rökbomb mot Lars Führe när den unge norrmannen skulle bytas ut, som innebar ännu ett kortare spelavbrott - och ytterligare rytmstörning som i slutändan visade sig vara det fungerande konceptet för att knipa en poäng.
Hammarby förtjänar förmodligen att gå upp till Allsvenskan den här säsongen, men inte den här dagen, inte den här söndagen.
Superettan vill tydligen dra ut på spänningen så långt det bara går och för många hammarbyare kommer den stundande veckan levas i ångestens tecken. Men kanske är det så, att för att uppleva verklig eufori måste både spänningen och ångesten tänjas till dess yttersta gräns. Och vad är inte mer spännande och ångestfyllt än en grönvit folkfest, som avgör om Hammarby går upp till Allsvenskan eller inte, på Nya Söderstadion - i superettans allra sista omgång?
