Vi är tillbaka!
Söndagen den andra november såg födelsedagsfiraren Kennedy till att frälsa Södermalm. Festen fortsätter nog hela natten. Äntligen är vi tillbaka i Allsvenskan.
Det här är ingen matchrapport. Den dyker upp i morgon. Det här är istället några rader som jag har längtat så oerhört mycket att skriva.
VI ÄR TILLBAKA!
Vi har äntligen tagit oss till den svenska fotbollens finrum igen. Vi kommer nästa år spela mot efterlängtat motstånd på riktiga arenor. Den här jävla ökenvandringen i dödsskuggans dal som heter Superettan är över.
Det var en vacker manifestation på arenan idag. Den badade i grönt och vitt. Det var fantastiska köer utanför långt innan portarna slog upp. Vi sålde matchprogram som aldrig förr. Luften dallrade av alla tänkbara känslor.
Vi fick en matchinledning som var märklig. Nahir Besara vräks omkull på ett sätt som bara borde ha resulterat i en straff och en utvisning. Reprisbilderna visade att det rörde sig om närmast ett överfall. Domarteamet missade hela situationen men jag har en känsla av att även de såg repriserna medan Nahir fick behandling. Jag säger så då kompensationen kom i momentet efter. I en situation som knappast var straff och inte heller något rött kort valde domarteamet att istället ge det då. En smula tokigt. Kennedy tar straffen men den nyss inbytte målvakten räddar.
Där och då mådde jag så fruktansvärt illa. I samma veva nås jag av att Ljungskile tagit ledningen. Vinst var således ett måste. Inga mål innan pausvila. Ångest, ren och skär ångest.
Sen tar han då revansch på den missade straffen. Kung Kennedy. Självklart ser han till att hänga sitt sjätte frisparksmål i år. Självklart ser han till att frälsa en fullpropad arena och ljublet där och då var helt magiskt. Jag storgrät. Stod och hulkade av lättnad. Av hopp. Av framtidstro. Kennedy - du är nu den störste genom alla tider.
Den andra halvleken går vår väg. Allt går vår väg. Kennedy gör äntligen mål på straff och när Torsteinbö gör 3-0-målet vågar till och med jag tro att det ska gå vägen.
Vi är tillbaka!
Södermalsnatten gungade av sköna ramsor. Gatorna kryllade av grönvita, glada. Det var så oerhört efterlängtat att få krama alla systrar och bröder i vimlet. Vi var värda det här. Så satans mycket. Jag känner en enorm lättnad. Den där höga euforin infann sig aldrig. Mer ett brett leende, ett riktigt skönt lugn i kroppen och en fantastisk känsla av lättnad. Och tacksamhet.
Ett stort tack till alla som har gjort det här möjligt. Jag är så otroligt glad över den sportsliga satsning som vi har fått se under året. Det har varit något helt annat. Något väldigt mycket bättre. Resultatet av det såg vi i dag. Vi vann Superettan 2015. Vi gjorde dubbelt så många mål som förra säsongen. Tack.
Tack också till alla fantastiska supportrar. Vilken magisk inramning vi har skapat både hemma och borta. Jag känner sådan stor stolthet över att få vara med i det här sammanhanget.
Festen fortsätter.
VI ÄR TILLBAKA!!
