Barnen förtjänar Dalkurd
Barnens förlorade drömmar Jag är 15-16 år gammal och spelar fotboll i en klubb i en medelstor stad i Sverige. Jag drömmer om att bli fotbollsproffs i Italien. Fotbollsproffs, det är det enda jag vill bli, för det är de enda jag kan.
Men jag har precis fått tränings - och medlemsavgiften för året i handen. Den är på flera tusen kronor och det var tänkt att jag skulle ta hem till mamma. Jag vet hur hon kommer att reagera. Jag vet att det kommer svida i hennes plånbok. Hon kämpar i det nya landet med språket och att hitta ett jobb.
Den ekonomiska situationen i hemmet är inte vad barn ska behöva tänka på i varje steg dem tar, det vet jag. Men vi tvingas växa upp tidigt.
Ni vet: Förortsbarn - vi är inte som dom från stan.
Jag hade lyckats undkomma tränings- och medlemsavgiften varje gång den kom genom att sluta i laget och byta till en annan klubb.
Min bästa vän på gården var likadan. Hans föräldrar hade inte heller råd. Han hade även "attitydsproblem", som en del klubbar kallar det. Hans problem grundade sig i svågerpolitiken som genomsyrade alla klubbar han spelat i.
Ni vet: tränarens son, tränarens grannes son, tränarens väns son. Alla dessa grabbar som bänkade denna talang trots att de alla var sämre fotbollsspelare. Klubbarnas problem med honom var att han inte betalade deras avgifter.
Så han blev utkastad från varje klubb.
För min del var detta den sista klubben i staden som fanns. Men det gick bra. Jag visade upp tränings- och medlemsavgiften för mamma och hon tog emot den. Så månader passerade och jag fick fortsätta spela i klubben. Eller jag fick ju inte spela längre.. Jag blev sakta men säkert bänkad. Jag visste inte vad det berodde på. På min position började en kille spela som aldrig gick in i en närkamp, eller vann en boll. Men jag ifrågasatte aldrig tränaren. Det var inte min stil. Månaderna gick.
Sedan kom den dagen, en sommar, då vi var på cup. Många av killarna i laget var inte med. De var på semester. Vi hade tunn trupp. Frustrationen över att inte få vara med hade väckts.
När tränaren drog startelvan fick jag höra mitt namn. Vid det här laget var jag bara trött. Trött på att sitta längst ut på bänken till förmån för någon som egentligen inte såg ut att tycka om att vara på fotbollsplanen. Till förmån för någon som spelade endast för att hans pappa var runt laget.
Men han var inte med denna gång. Så när jag hörde mitt namn blev mina tankar till ord:
”Nu passar det?”
Sedan förstod jag varför jag inte hade fått vara med o spela fotboll:
Inför hela laget skälldes jag ut för att inte ha betalat någon tränings- eller medlemsavgift.
När jag kom hem och berättade vad som hade hänt till mamma blev hon ledsen. Hon förklarade att hon inte hade betalat avgifterna för att hon inte hade haft råd.
Jag lovade att aldrig göra henne ledsen mer och slutade drömma om att bli fotbollsproffs.
Runt om i landet finns det tusentals grabbar som ”jag”. Grabbar som aldrig fick utvecklas till det dem vet de kunde p.g.a. socioekonomiska orsaker.
Det finns tusentals unga killar som inte har möjligheten att spela organiserad fotboll för att ekonomin hemma inte tillåter. Därför förblir de kvar på asfaltsplanen.
Men till alla våra småbröder i Gottsunda, Stenhagen, Gränby m.m.
Ni kan börja knyta fotbollsdojjorna nu när den nya klubben flyttat in till stan.
När ungdomsverksamheten startar, spelar det ingen roll om du är kurd, svensk eller gambian.
Det spelar heller ingen roll om du bor på Eriksdal eller Vårdsätra kvarn.
För nu är Dalkurd FF här, den enda elitföreningen i landet, som inte tar ut ett öre från stadens barn.
Biji Elvan Cicen!
