Betyg efter jubileumsmissräkning mot GAIS
Finns det någon rättvisa i fotboll? Well, det beror naturligtvis på vem man frågar och i vilket skede i livet den personen befinner sig, direkt efter slutsignal eller med något dygns distans. På papperet är naturligtvis två mållösa matcher mot Atlet- och Idrottssällskapet från Göteborg en svidande missräkning, men det blev åtminstone inte förluster. Vilket det mycket väl hade kunnat bli.
Hammarby – 3 (på en skala 1-10 där 10 är världsklass)
”Lasse på Heden” säljer det fina magasinet Faktum i Göteborg, en gemytlig man som sprider en hel del glädje omkring sig där han sitter på rollatorn utanför Gröna Skylten eller ICA vid Olskrokstorget. Eftersom jag regelbundet rör mig i kvarteren började vi prata för något halvår sedan, och har blivit rätt goda vänner. Han sitter där han sitter med GAIS-mössan på och skapar gemyt.
Den så kallade andan med goa gubbar har definitivt börjat dunsta bort på Sveriges så kallade framsida, ungefär som joxa-med-trasan-på-Söder-bilden krackelerat som på en husfasad i Bukarest, men Lasse gör vad han kan för att hålla fanan högt. Han och jag var båda rätt laddade inför måndagens match, han sa: ”Ni vinner, vi är för djävla dåliga borta.” I går tisdag var tongångarna andra: ”Där hade ni fan tur, Pelle!”
Visst har Lasse rätt. Vi kan älta utebliven straff, hård uppvaktning och brist på skönlir hur mycket vi vill, men til syvende og sidst är blir det resultatet som räknas. Fair enough? Tja, skall man äta efterrätt med gaffel eller sked? GAIS var nog så förtjänta av en straff i det förra mötet på Gamla Ullevi, som uteblev, och vi var bara en hårsmån från att förlora den matchen så som andra halvlek gestaltade sig. I måndags var visan i stort sett densamma. Utan en, minst, klassräddning av Warner Hahn hade det blivit lomhört efter buropen, för detta var sannerligen ingen rolig tillställning.
Det är så att man börjar undra… GAIS är sannolikt det lag i Allsvenskan som trots fem-tio procents bollinnehav ändå kan leda xG- statistiken. Man spelar hårt, ibland på gränsen till brutalt, står upp för varandra, backar hem i en mur som kan liknas vid en köttmur i Manhattans slaktarkvarter, men står upp för och känner varandra och lyckas dessutom komma till sylvassa kontringar. De lyckas. Tabellen ljuger inte. De är mot alla odds med och slåss om Europaplats och litet silver. Med detta sagt borde Hammarby ha läst läxan, inte minst efter förra mötet.
Det är naturligtvis inte så att Kim Hellberg med manskap inte visste. Säkerligen hade många timmar lagts på förberedelser och taktikgenomgång. Ändå fungerade det inte. Vi har sett det förut under säsongen. Ibland har det handlat om att mindset inte varit påkopplat, eller påkopplat alls, som mot BP och IFK Göteborg hemma, ibland, som den här gången, att yttre faktorer kan ha påverkat. Det var en lite väl extrem uppmärksamhet kring 100-årsjubileum, legender, transferfönster, försäljning av Deniz Gul och annat som hör forntiden till, i stället för att gå in i den bubbla det innebär att spela match på allsvensk nivå. Plötsligt, igen, var Hammarby inte riktigt där, och det straffar sig. Alltid, nästan.
Visst var straffen solklar, inget snack om saken, men vi skall kunna mer än att ropa efter den. Två poäng av sex mot en nykomling är definitivt inte godkänt. Inte heller var hyllningen av Sven-Göran Eriksson något av det stoltaste i Hammarbys historia; direkt pinsamt att så flagranta fel kan göras i en minut där en stor del av fotbollsvärlden ser på och inte någon speciellt smickrande inledning på nästa sekel.
Vad som ändå, lite i efterhand, gläder är matchsviten, att det är långt ifrån över, att uppslutningen och inramningen kring matchen var fantastisk, liksom retro-outfiten och avsparkskungarna. Bara detta räddar det sammanlagda betyget till 2. Avgörande för att det halkar upp ett pinnhål till stavas: Warner Hahn!
Nu återstår inte mer än fem dagar till bortamatch mot ett fullkomligt degenererat Blåvitt. Hammarby har gruvlig revansch att utkräva och jag tar närmast för givet att det stängs in i diverse bubblor nu.
