Blårandiga bloggen: Alvén pressad?
Igår kunde vi läsa om att Stefan Alvén var mycket besviken över de senaste resultaten i träningsmatcherna. Han går därför ut och skärper tonen. - Så nära inpå säsongen måste vi vara bättre. Jag förväntar mig mycket mer eftersom jag vet vad vi kan, dundrade han bland annat i en intervju. Jag undrar dock om inte detta är ett uttryck för att Alvén känner sig pressad och att situationen håller på att glida honom ur händerna.
Att Stefan Alvén går ut i ett utspel likt det igår behöver naturligtvis inte betyda någonting, det kan vara ett oskyldigt svar på en fråga bara uppblåst av media, det kan vara en medveten psykologisk metod för att få spelarna att prestera eller det kan vara en omedveten olycklig formulering eller rent av en total tidningsfabrikation. Vi vet, i ärlighetens namn, ingenting om detta med någon som helst säkerhet.
Det enda vi kan göra är att ponera att det stämmer och göra våra analyser utifrån det.
Bakgrunden är i sånna fall följande:
Djurgården spelar 1-1 i en träningsmatch mot superettanlaget Assyriska.
Djurgården utökar därmed en svit av oavgjorda matcher och visar därmed en oförmåga att vinna sina matcher.
Spelarna presterar inte vad Stefan Alvén förväntat sig. Detta säger han i en intervju.
Stefan Alvén uttrycker i samma intervju att det är oroande att man inte kommit längre i sin utveckling, så nära inpå premiären borde man vara mycket bättre.
Olika medier tolkar Alvéns uttalande som en skärpt ton gentemot spelarna.
När jag ser denna påstådda skärpta ton i ljuset av mina egna erfarenheter blir jag, faktiskt, en smula oroad.
Att Stefan Alvén säger att matchen mot TPS får visa om andra spelare kan kliva fram och ta chansen bättre än de gjort som fått den hittills vittnar om att han ser problemet som deras. De har inte gjort vad de borde, de har inte gjort de "alla" vet att de kan. De får helt enkelt inte ut max av sin förmåga.
Jag har själv tänkt så om många klasser i min roll som lärare. Varför presterar de inte bättre? Har varit en fråga som studsat runt i mitt huvud många gånger efter misslyckade lektioner. Jag har slitit mitt hår och blivit frustrerad och förbannad över att jag tydligen inte når ut med alla uppmaningar om att prestera och försöka. Jag har, flera gånger, känt mig som jag antar att Stefan Alvén kände sig efter matchen mot Assyriska; pressad och maktlös. Med ålder och erfarenhet har jag lärt mig och insett att de gånger eleverna inte presterar det jag förväntat mig eller "vet" att de kan har förklaringen ofta varit att mina instruktioner varit för otydliga. Eleverna har helt enkelt inte vetat eller förstått vad det är jag vill att de ska göra. Det är inte alltid de säger det om man frågar.
Jag vill inte påstå att känslan försvunnit efter denna insikt. Det händer att uppgifter och instruktioner blir otydligt formulerade ändå. Men, med min insikt i bagaget, slipper jag i alla fall känna att det är vare sig mitt eller elevernas fel. Genom att förklara och förtydliga instruktionerna får man ofta tillbaka sina adepter på banan igen. Och man slipper anklaga dem och skärpa tonen.
Något att tänka på, Stefan?
