Blårandiga drömmar, en serie om supportrars kärlek till Djurgården - Del 2
Miniserien om blårandiga supportrar fortsätter där frågor om kärleken till Djurgården behandlas. Det här är den andra delen i en serie av två artiklar.
Tina Lundqvist
Tina Lundqvist har växt upp i en riktig Djurgårds-familj och följer såväl fotbollen som hockeyn, där hon har säsongskort i bägge sporterna. Hon har många blårandiga minnen att prata om.
Vad fick dig att bli Djurgårdare?
– Från att jag var riktigt liten fanns det inget annat val än Djurgår'n då både pappa och brorsan var Djurgårdare. När jag blev äldre och kunde tänka själv så visade det sig att min familj självklart haft helt rätt såklart. Det finns bara Djurgården.
Vilket är ditt blårandiga favoritminne?
– Cupguldet mot Malmö. Jag stormade aldrig planen utan stod kvar på min plats och bara njöt av kaoset på planen och det kom nog några glädjetårar.
Blårandig eufori på innerplan efter säkrat Svenska Cupen-guld 2018.
– Även SM-guldet 2019 såklart. Stockholms gator och pubar ägdes av Djurgårdare den natten. Vi var en drös tjejer som började festen hos Berit. När laget stormade in och körde ramsor med oss var det ren magi. Festen varade flera dagar. Jag sitter fortfarande och fulgråter till Sista 10.
Vilket är ditt värsta blårandiga minne?
– Nedgraderingar. Fy fan, det räcker så.
Vad betyder supporterskapet för dig?
– Åh! Det betyder så himla mycket. När jag fick feeling att börja gå på matcher efter att varit småbarnsmamma gånger två och inte kände någon som ville haka på. Då gick jag själv och blev så sjukt väl omhändertagen av alla.
Via Djurgården träffade även Tina kärleken Oskar, de går ofta på matcher ihop.
– Om det drogs igång en ramsa som jag inte kunde så artikulerade folk omkring mig extra tydligt så jag kunde sjunga med. Radgrannen kom med öl och alla var så suveränt välkomnande.
– Det är bara kärlek. Mängden vänner man fått är överväldigande. Fina fina Djurgårdsfamiljen.
-
Oskar Dahlström
Oskar Dahlström, nybliven sambo med Tina Lundqvist, har följt Djurgården fotboll frekvent sedan 2002. Han är även aktiv på twitter där han gillar att skriva om blårandigt.
Vad fick dig att bli djurgårdare?
– Jag blev Djurgårdare tack vare min bror. Han och de flesta av hans vänner var Djurgårdare. Jag hade mest AIK- vänner själv men det var tur att brorsan fick in mig på rätt spår, man såg ju upp till honom så det var ett lätt val.
“Det var tur att brorsan fick in mig på rätt spår, man såg upp till honom så det var ett lätt val.”
Vilket är ditt första blårandiga minne?
– Jag fick följa med brorsans fotbollslag när de skulle på Djurgården - Leksand i Globen runt 92-93 om jag minns rätt, jag är lite dålig på år. Efter jag såg det flaggtifot den matchen så var jag såld!
Vem är din favoritspelare genom alla tider?
– Kim Källström var min stora favorit i många år då han kom till Djurgården i samma veva som jag började gå ofta på fotbollen. Men jag måste säga att Haris Radetinac har stulit mitt hjärta efter alla hans år i klubben, hans sätt att spela på, hans inställning och hans psyke! Att komma tillbaka efter två korsbandsskador i hans ålder kräver en viss personlighet.
– Jag tror vi är många som kommer prata om Haris i många år framöver för dem yngre som kommer efter oss. Min gubbe!
Vilken är din favorit-bortaresa genom tiderna?
– Här måste jag svara Norrköping 2019. Allt vad hela den resan innefattar gör att den är ohotad etta just nu.
Oskars absoluta favoritminne, SM-guldet i Norrköping 2019.
– Jag var extremt sjuk. Kompisgänget hyrde en minibuss där vi packade in olagligt mycket folk och varm glögg till McDonalds-frukosten på en parkering. Guldet vi var på väg att tappa, slutsignalen, firandet, polaren vi tappade bort och festandet i minibussen på vägen hem till ett blårandigt, gungande Stockholm.
– Obeskrivligt nästan men hela den säsongen bakades in i den resan, den dagen kommer jag aldrig glömma!
-
Freddie Arnesson
Djurgårdaren Freddie Arnesson är av många känd genom podcasten Tuttosvenskan men har även medverkat i 08 Fotboll och DIFpodden. Han har följt Blåränderna sedan barnsben och besitter en mångårig supporterbakgrund inom Djurgården.
Vad fick dig att bli djurgårdare?
– Som många andra är man givetvis påverkad av sina föräldrar där pappa ledde in mig som Djurgårdare, med säsongskort på Stadion i tidig ålder. Men det var inte helt lätt som uppväxt i Solna, där man var den enda som hejade på Djurgården tillsammans med min granne Sebastian som är född sex dagar efter mig där hans föräldrar gjorde honom till en vettig människa. Vi kämpade igenom några tuffa år i grundskolan tillsammans men det skapade band oss sinsemellan och idag har vi säsongskort tillsammans.
Vilket är ditt blårandiga favoritminne?
– Efter att ha haft en uppväxt som jojo-lag mellan Superettan och Allsvenskan så måste jag säga det första SM-guldet jag fick uppleva tillsammans med min pappa, vid 13 års ålder i Borås. Den känslan med över 10 000 djurgårdare i Borås som fick uppleva SM-guld med Kim Källström, “Mackan” Karlsson, “Rascken”, Isaksson och många andra på planen, det är något jag har med mig hela livet och som jag inte tror något kommer att slå.
– Sedan är såklart förra årets Europaäventyr och resorna där något som man vet kommer smälla högt den dagen det är dags att hänga upp halsduken på hatthyllan. Oavsett om vi kommer till Champions League eller Europa League-gruppspel, så är första gången vi kommer till ett gruppspel i någon av de tre stora europeiska tävlingarna något som kommer stå oerhört högt bland minnena.
2022 års Europaäventyr ett speciellt minne som Freddie kommer bära med sig länge. Här en bild från segerfirandet efter det säkrade Europa Conference League-gruppspelet, APOEL borta.
Vad betyder supporterskapet för dig?
– Supporterskap för mig är något som sker både på och utanför plan, en gemenskap. Det behöver inte nödvändigtvis vara kopplat till de 90 minuterna på läktaren. De minutrarna man sjunger, passionerat kollar på, kommer med knivskarpa analyser till sina stolsgrannar, kramar varandra vid mål, skriker ut sin frustration vid insläppt mål - utan det är all den tiden man spenderar runt omkring fotbollsmatcherna. Det kan vara resan ner till Poznan som är det starkaste minnet, eller torget i Gent som är det etsar sig fast, eller den där vännen man inte sett på länge som man råkar stöta på inne på Annexet - allt det vi Djurgårdare får uppleva tillsammans på och utanför plan som Djurgårdare, det är supporterskapet för mig. Men såklart, allt det hade inte skett utan de där 90 minuterna fotboll.
Freddie tillsammans med blårandiga kompisar, bilden är tagen under Gent-resan.
Du är med i Tuttosvenskan som djurgårdare och syns även stundtals i 08-fotboll och DIF-podden. Hur ser du på att representera Djurgården i dessa sammanhang?
– Jag ser det som en ära att prata om den nordiska besten i olika typer av format. Sedan i sammanhang där jag är med tycker jag också om att vara så nyanserad som möjligt. Går det dåligt är det viktigt att vara konstruktiv och kanske inse att det här var inte det bästa, men då också försöka poängtera varför det blev som det blev och inte bara: ”Det gjorde vi riktigt dåligt” eller: ”Det var domarens fel”, lika mycket som man kan vara otroligt glad när det går bra. Sedan är det också otroligt kul att sitta i ett sammanhang där andra lags supportrar är med, att också höra deras perspektiv kring oss, tankar eller idéer. Annars blir det lätt att man hamnar i den blårandiga filterbubblan som inte är helt fel den heller.
– Sist men absolut inte minst blir man också otroligt glad när folk väljer att gå fram till en och säga att man gör ett bra jobb, då känner man en otrolig glädje och tacksamhet.
* * *
Vad betyder supporterskapet för dig? Har du någon blårandig idol? Kommentera gärna nedan, men tänk på att hålla en god ton.
