Blåsvarta julkalendern: lucka 19
Väsby United- Sirius 0-1, 2006.
Här går det att läsa "Brukarns" säsongskrönika för 2006.
Det är intressant hur stor skillnad det kan vara mellan 2006 och 2018. Nuförtiden TV-sänds varenda fotbollsmatch i Allsvenskan och flera divisioner nedåt men vill man se höjdpunkter från en avgörande kvalmatch som spelades för 12 år sedan får man leta förgäves. Därför är mitt förslag att julkalenderns nittonde lucka blir ett gemensamt forum för att minnas den 28 oktober 2006 när Sirius gick upp i Superettan på Vilundavallen. Vad jag vet finns det inga filmer, men minnen kan inte dö sägs det väl?
Så här minns jag dagen (och det som ledde fram till dagen), skriv i kommentarsfältet hur du minns den om du minns den!
Jag, då nio år, och min mor började gå och titta på Sirius under våren 2006 och mitt supporterskap hade verkligen satt sig under hösten. Ett Sirius som knappt tappade poäng på hemmaplan lockade tillbaka mig match efter match och utan att jag tänkte på det hade jag blivit Siriussupporter. Det var nog med en viss häpnad gentemot min egen reaktion som jag fann mig själv otröstlig efter att jag fick bevittna min första Siriusförlust någonsin, hemma mot Valsta Syrianska.
Knappt en månad efter den förlusten var det ändå dags för Sirius att spela kval till Superettan och man inledde på hemmaplan. Jag var bollkalle och stod mellan de båda bänkarna och frös. Det var inte första gången jag var bollkalle, men en av mina tränare hade ändå gett oss instruktionen “även om Väsby leder ska ni kasta bollen lika snabbt till en Väsby-spelare som till en Sirius-spelare” innan matchen som om vårt eventuella raseri vid en Väsby-ledning skulle göra att vi ville maska. Själva matchen minns jag inte mycket av. Jag minns att det kändes som att det gick dåligt för Kim Skoglund. Jag minns att Tobias Lindström som fick chansen var dålig och blev utbytt. Jag minns att Väsby anföll mycket i första halvlek och att det kändes som att de skulle göra mål och det gjorde de till slut. Väsbys tränare, Per Apelgren, ropade väldigt ofta “TIGHT”, “TIGHT”, “TIGHT” och när hans lag gjorde mål minns jag att han jublade. Jag tror också att jag minns att han ropade ut instruktioner till Walid Atta (Walle), men det låter jag vara osagt. Jag minns sedan att Sirius kvitterade och att det sköts upp raketer för att fira målet. Ett märkligt arrangemang tyckte jag redan i den åldern. I efterhand fick jag veta att “Ante” Eriksson var den som hade ställt till de största problemen för Sirius och att det skulle bli viktigt att kunna handskas med honom i returen.
Jag hade aldrig sett Sirius spela någon annanstans än på Studenternas, men nu kom jag och min mamma på att vi ju faktiskt kunde åka och se returmatchen eftersom Upplands Väsby inte ens låg en halvtimme bort med tåg. Mycket taggad målade jag en kartongbit med Sirius initialer i blåsvarta färger och förberedde mig för matchen (tror faktiskt att jag målade två eftersom en försvann på något märkligt sätt).
Ännu mer taggade under matchdagen åkte vi alldeles för tidigt från Uppsala och kom fram flera timmar innan matchen. Det ledde till att vi åt pizza i Väsbys stora köpcenter innan vi, fortfarande alldeles för tidiga, gick mot Vilundavallen. Jag minns att vi gick bakom en man utan hår som vi skämtade om var Andreas Brännström.
Jag och min mamma var förmodligen först in av alla på hela vallen, men så småningom började vi omringas av andra blåsvarta supportrar. Det var en imponerande, upp emot 1000 personer stor, skara supportrar som kom och förmodligen fortfarande är den näst största efter premiären i Allsvenskan 2017. Dessa supportrar fick se en första halvlek som jag inte har några starka minnen av, men jag minns att känslan var bra. I andra halvlek började Sirius pressa på och jag minns framför allt när Mani Tourang kom springande med bollen på kanten och avlossade ett stenhårt skott i kryssribban. Jag minns också hans förtvivlade och frustrerade min när bollen inte gick in. Gå in skulle bollen däremot göra sedan och jag minns inte mycket av upprinnelsen till målet, men när det kom ett bra läge framför mål var det förstås Olle Kullinger som var där. Ren med Niklas Westberg gjorde Kullinger samma sak som han gjort 16 gånger tidigare under året och med sitt sjuttonde mål sköt han Sirius till Superettan. Jag minns att jag var nervös och tittade många gånger mot matchtavlan och att Sirius bytte in Martin Eriksson på tilläggstid för att få tiden att gå, men när klockan hade tickat upp till minut 94 samtidigt som Hjalmar Bertwig hade bollen vid mittlinjen var det dags för domaren att blåsa av.
Matchen var slut, Sirius var i Superettan och jag hade fått uppleva en framgång som många andra var tvungna att vänta länge på under mitt första år som supporter. Firandet med spelarna efter slutsignalen minns jag inget av förutom att Gabriel Palestro som tillhörde Sirius trupp hoppade ner från läktaren och in på innerplan.
Detta började som ett försök till en seriös tillbakablick men slutade i en samling av mer och mindre relevanta detaljer. Vad är ditt Väsbyminne?
