Blåvita höjdpunkter efter IFK Göteborg – Östersund (2-2) ”August gjorde två mål. Punkt."
Idag spelade Blåvitt fotboll. Det var, som vi börjat vänja oss vid, mest en väldigt jobbigt upplevelse. Här kommer matchens höjdpunkter.
August Erlingmark gjorde två mål. Det var det.
Nej men helt ärligt. Det finns väldigt lite att ta med sig som positivt från den här matchen. Det positiva i det tidiga målet blir ju helt förtaget av att laget inte bara släpper in ÖFK i matchen, de skickar ett jävla inbjudningskort med texten ”Vi står kvar i mittcirkeln en stund så ni har lite tid att komma till avslut. Snälla kom!”
Kvitteringen är väl trevlig och så, och det blir inte nedflyttningsplats den här omgången i alla fall, men någonstans måste spelare och ledare förstå att kravet idag var tre poäng. Och det finns helt ärligt inga ursäkter heller. För Blåvitt har den här matchen. Precis som de hade Helsingborgsmatchen. Precis som de hade Falkenbergsmatchen. Men just idag blir det så oerhört tydligt hur Blåvitt ger bort initiativet. ÖFK har inget alls, men spelarna fuskar i jobbet och låter ÖFK vända på matchen. Det blir kanske tydligast på ÖFKs 2-1 mål där en halvhjärtad täckning istället styr skottet i eget mål. Hade man gått in ordentligt där hade det aldrig blivit mål.
Och den stora skillnaden på Blåvitt och ÖFK är att ÖFK vet om att de är ett bottenlag. När de har 2-1 så sliter de som djur för att hålla ledningen. De slänger sig framför skotten, de springer hem i försvaret. De kör full fart på varje kontring. Blåvitt gör inget av det. Blåvitt uppträder som om de lirar lite skön beachfotboll med polarna.
Det är klart som fan att det blir jobbigt att spela mot ÖFK när de har ledningen och parkerar bussen. Men det är en sits Blåvitt sätter sig själva i. Det är en sits Blåvitt fortsätter sätta sig själva i.
Matchens höjdpunkt hade kunnat vara vid en kontring när en back skäller ut sina mittfältare för att de slarvar i försvarsspelet. Om det inte var för att backen spelade i Östersund.
Jag saknar verkligen någon i Blåvitt som ryter ifrån. Som tar mittfältet och drar hela bunten i örat efter 1-1 målet och frågar var fan de höll hus. Någon som säger till yttrarna att om de inte slutar slå bort lätta pass så kan de gå av plan.
Nu blev det här inte alls några Blåvita höjdpunkter utan en lång text om bristen på höjdpunkter.
Jag vet helt ärligt inte vad man ska säga. ”Det är allvar nu” räcker inte riktigt. Det har varit allvar ett tag nu. Men det känns som om tilliten till processen har förväxlats med en kravlöshet. Det känns som om många har glömt av delar av meningen "Om vi fortsätter jobba rätt över tid så kommer det bli bra". Det känns som om många spelare ursäktar sitt slarv och sin ambivalens genom att glömma delen om att jobba rätt.
