Blinka lilla stjärna
I de flesta av alla vackra sagor och skönskrivande berättelser så figurerar det ofta också någonstans i handlingen en elak underliggande ondska, kanske en retsam retsticka eller någon annan sorts illvilja som dramatiserar handlingen, samtidigt som lusten att få stopp och tysta detta elaka väsen växer fram hos den nyfikna läsaren.
I min saga om Åtvidabergs FF finns det mitt i allt det vackra och storslagna också tyvärr en liten objuden gäst som då och då smugit sig in och snott åt sig en plats i handlingen.
En i sammanhanget ganska liten och obetydlig gäst, men som ändå genom åren blivit till en otäck retsticka som lyckas förpesta tillvaron så fort man dyker upp, och helst av allt vill man så fort som möjligt vända blad och bläddra vidare när den här retstickan dyker upp i handlingen.
Det handlar förstås om Mjällby AIF på Strandvallen.
Spelar ingen roll hur ÅFF än beter sig på denna arena som ligger så vackert och prydligt inramad av det öppna havet med vidsträckta sandstränder och med vatten som smakar salt.
Antingen så spelar Ekenberg som i trance, eller så spelar hela Mjällby galet bra, en oförglömlig tavla signerad Bill Halvorsen hänger fortfarande kvar i minnet, en solklar 2-0 ledning gick för några år sen totalt i moln när hemmalaget vände till 2-2 på några minuter, och som för att få förbannelsen att enögt leva vidare så tog igår domaren Strömbergsson på sig rollen som bödel, genom att visa ut Da Silva och samtidigt strypa pulsen hos Åtvidabergs FF denna ack så vackra vårkväll i april.
Legenden Roger Magnusson sa till mig efter matchen att domaren avgjorde matchen genom en helt felaktig utvisning som kom när han visade ut planens, enligt Roger, bästa spelare Da Silva.
Han var riktigt småförbannad den gode Roger.
På tal om Strandvallens förbannelse, så slog denna förbannelse till redan innan gårdagens möte, då allsvenskans skytteliga ledare, Viktor Prodell typiskt nog drabbades av en lättare småskavank dagen före match, som hindrade honom från spel.
Så klassiskt typiskt tragiskt.
Senaste gången Viktor Prodell beträdde Strandvallen var så sent som i höstas då han blev matchens kung med tre mål i U- lagets slutspels match mot Mjällby AIF.
Dessutom har ju Prodell nätat i superettan tidigare på Strandvallen.
Dessutom så befinner sig den här säsongen den gode Prodell i sitt livs absoluta kanon form.
Med sådana godbitar på näthinnan, plus den trevliga lektyren man bjudits på varje gång man vilat ögonen på den allsvenska tabellen, som har varit gudomligt kurvig och läcker att skåda ända sedan den allsvenska resans avfärd, så intog man igår Strandvallen med en viss gnutta av hopp om att ett mirakel på Strandvallen äntligen skulle komma att hamna också i 2000- talets historieböcker.
Prodell fanns dock inte med i startelvan, men hans ersättare Oskar Möller kunde gett drömmen om ett mirakel rejäla vingar redan efter några minuter, men Möller bommade friläget som så plötsligt dök upp.
Jag tycker första halvlek var jämn, ÅFF krigade och slet tappert, men några spår av stjärnglansen från Gefle matchen syntes inte på långa vägar.
Stjärnglansen blinkade bara svagt till vid enstaka tillfällen.
Smaken av det goda kaffet från pausvilan levde ännu kvar när huvuddomaren plötsligt, men definitivt drog ner rullgardinen genom en horribelt dömd utvisning på Da Silva.
Inte bara den goda kaffesmaken försvann, plötsligt kändes luften läskigt kylig och doften av ännu en bitter och ångestfylld förlust på denna sorgfyllda arena, smög sig ombord inuti mig.
Mjällby tog över fullständigt och tryckte ner ÅFF ända tills det logiska ledningsmålet också kom. Därefter lyfte äntligen ÅFF upp spelet och vågade visa lite av sin egna personlighet, men någon riktig chans förmådde man inte skapa, trots ett enormt jobb av ÅFF :s bäste för dagen, Magnus Eriksson.
2-0 kom och det är väl inte mer att säga om det målet.
Rädslan för ett nytt återfall av den typ av mental kollaps vi råkat ut för tidigare på Strandvallen, dansade för ett ögonblick oroligt omkring inuti mig, men bedrövelsen stannade vid ännu en smärtsam förlust, som fick mitt hjärta att än en gång att lämna Strandvallen med tung och vemodig sorg.
Liksom alla andra tappra och trogna ÅFF supportrar som fanns på plats denna söndags kväll i Blekinge, tyvärr fick göra.
Solen sken över Mjällby och Listerlandet också idag. Jag har haft besök av en ÅFF broder från Värmland och Karlskoga, idag gick vi tillsammans med mina hundar en härlig runda på Stiby berget nere i Hällevik.
En mäktig fågelsång höll oss sällskap genom ett skogslandskap klätt i oceaner av vitsippor, minnena från gårdagen sved ännu, vi gick igenom matchen gång på gång, men sanningen överlevde likväl.
Gliringar har kommit och gått under dagen, det kan jag förstå och också leva med.
Liksom jag kan leva med att Åtvidabergs FF fortsätter leda allsvenskan också efter omgång fyra.
Sen hoppas jag att Åtvidabergs FF alla stjärnor inte bara blinkar då och då på lördag mot HIF, jag vill att alla dessa stjärnor ska lysa upp hela himlen sådär underbart vackert ännu en gång, under det här året som börjat så magiskt och fantastiskt bra....
Trots att Strandvallens eviga förbannelse överlevde också detta år.
Sov gott.
///Allas broder