Lagbanner
Fans i Fokus: Peter Mikkelsen
Peter Mikkelsen - halmstadkille i exil hänvisad till sunkiga sportbarer för att följa sitt HBK.

Fans i Fokus: Peter Mikkelsen

Fans i Fokus snurrar på och turen har kommit till Peter Mikkelsen på Himlen är Blå.

Jag har förstått att du inte bor i Halmstad, men du har så klart kopplingar dit på något vis? Hur kom det sig att du började hålla på HBK?
– Halmstad, born and raised. Dock har jag inte bott i stan sen Prahls första säsong i klubben – 1996. Därför har jag till stora delar fått följa klubbens mest framgångsrika period någonsin på avstånd, även om jag givetvis åkt ned till matcherna så ofta jag kunnat. 1997 flyttade jag till Göteborg, bara femton mil från Halmstad och Örjan.
– När jag var liten spelade jag, som så många andra från Vallås, fotboll i Leikin – Halmstads BP. På den tiden samlade man fotbollsbilder och bytte favoritlag i engelska ligan varje vecka. Men intresset dog ut och vaknade inte riktigt förrän några år senare, under fotbolls-VM i Italien 1990. Och då var det mest landslagen jag brydde mig om – Schillaci var ju hetare än Kaj Eskelinen, om man säger. Faktum är att det som mer än något annat fick mig intresserad av Allsvenskan var när IFK Göteborg besegrade Lech Poznan i kvalet till Champions League hösten 1992. HBK tog sig tillbaka till Allsvenskan samma höst och sedan var jag fast.

Hur är det att vara exil-HBK:are? Hur mycket kan du följa matcherna?
– När jag bodde i Göteborg kunde jag så gott som alltid förlita mig på utmärkta Plain Kitchen, bara ett kvarter från Skanstorget där jag bodde. Fanns bara tiden var det ju dessutom ganska enkelt att ta sig ned till Halmstad för att se matcherna på plats. Sedan två år bor jag i Stockholm, så - nu är jag utlämnad till de sunkiga sportbarer som, om jag har tur, visar HBK på en liten skärm utan ljud. Jag gillade verkligen Plain Kitchen redan när jag bodde i Götet, men nu inser jag att det faktiskt var en gudagiven ynnest att få slinka in på Risåsgatan, beställa en sval Zlatopramen och en getostmacka och snacka lite Blåvitt och Bollklubben med min favoritbartender Peter medan startelvorna visades på tv-skärmen.

Berätta om dina uppgifter på Himlen är Blå, och hur du hamnade på SvenskaFans?
– Min kompis Jonas Ericsson drog hösten 1995 igång den första HBK-sidan på internet, när vi både pluggade på Halmstads högskola. Det var utmaning nog för mig, och trots hans försprång drog jag igång ”Himlen är blå – tack vare HBK” i början av 1996. En god vän med bättre datorkunskaper än jag hjälpte till att ta fram en bild av HBKs klubbmärke i relief och gråskala, som jag använda som bakgrund. Du kan bara tänka dig hur snyggt (och lättläst) det var. Sedan dog och återuppstod sidan i ett par versioner tills jag hösten 1997 hittade formen som följde med till hösten 2000, då Magnus Börjesson kontaktade mig och ville ha med mig när Svenskafans skulle satsa på en ny fotbollssida. Innan dess hade jag spridit min gospel till de få stackare som hittade till min ganska dåligt marknadsförda sida, och exponeringen här gav mig en kick som får mig att fortsätta än idag. Det finns alltid några ännu icke invigda att missionera om HBKs storhet för.

Halmstad har gjort en riktigt bra säsong hittills. Kan det hålla hela vägen?
– Absolut! Konkurrensen är tuff, men HBK har en bra och mycket välbalanserad trupp. Om Dusan Djuric eller någon annan tongivande spelare skulle försvinna hamnar frågan förstås i ett nytt ljus, men det gäller väl alla lag.

Vad ligger bakom framgångarna i år? Var det, enligt dig, väntat?
– Jag vet inte om det direkt var väntat – i mitt tips inför säsongen placerade jag HBK som åtta, en placering efter AIK – men så värst oväntat är det knappast. De två senaste säsongerna har jag knappt kunnat sluta tjata om hur HBK inte lyckas realisera hela sin potential. Skador, för höga förväntningar och svåra spelarförluster har hela tiden stått i vägen för ett lag som helt uppenbart har kunnat mer än de lyckats prestera. I år har man sluppit skador en masse, och fått en lugn inledning utan förra årets bisarra måltorka. Sedan är det de gamla vanliga klyschorna; bra blandning av ung talang och äldre rutin och bla bla.

Janne Andersson har suttit helt orubbad på sin plats, trots ett par dåliga säsonger. Har man mer tålamod i Halmstad?
– Framför allt skulle jag vilja säga att man har rimliga förväntningar. Vi brukar säga att i HBK är kraven inifrån höga och förväntningarna utifrån rimliga. Det skapar givetvis goda förutsättningar för långsiktiga satsningar. Quiet is the new loud, som det hette i popkretsar för några år sen.

HBK vill bygga en ny arena. Kommunen verkar inte vilja skjuta till de nödvändiga pengarna just nu. Hur är status i arenafrågan?
– Puh. Kortfattat så är statusen att kommunen tycker att de inte gör annat än plöjer ned pengar i arenan medan HBK – nå, de håller inte med, kan man väl säga. Kommunen har länge vidhållit att det inte finns pengar till någon ny arena, och dessutom mer än antytt att behovet inte heller finns i den utsträckning som HBK påstått (denna uppfattning reviderades nyligen i en rapport från tekniska kontoret). Dock har man gjort investeringar på andra håll i staden där det funnits eftersatta behov från idrottshåll, såsom upprustning av ishallen och en ny hall för HK Drott, som ju ett inte ens hade ett tätt tak över huvudet i eländiga gamla Sporthallen. Halmstads kommun är rik, men det är givetvis förståeligt att man inte vill lägga ett par hundra miljoner av offentliga medel på en nya fotbollsarena. I stället har man uppmuntrat HBK att komma med egna förslag på en lösning med privat finansiär. I vintras kunde HBK med ordföranden Arne Ekstrand i spetsen lägga fram ett genomarbetat sådant förslag, men fick ändå nej från kommunen. Enligt de förfrågningar HÄB har företagit tycks det tyvärr som om detta nej var ganska illa underbyggt och möjligen fattat på affekterade grunder. Vi får väl se vad som händer härnäst.

(Den som är intresserad kan följa turerna kring arenafrågan på HÄB)

En del röster hörs om att man vill ha konstgräs på en eventuell ny arena. Är inte det tabu i en sommarstad som Halmstad?
– Vi har ju länge kunnat njuta av en fantastiskt saftig och grön matta på Örjans Vall. Jag kan medge att det har sett sämre ut de senaste åren efter en misslyckad omläggning av gräset, men med den nya dräneringen och de nya värmeslingorna ser planen återigen fantastisk ut. Och fotboll ska spelas på gräs, det tycker jag definitivt. Men samtidigt måste man vara realist. För bara ett par säsonger sedan deltog man i både Royal League och Uefacupens gruppspel, och våra hemmamatcher spelades i Örebro och på värdelösa Ullevi. Hade man haft konstgräs – förutom en del andra nödvändiga faciliteter som i dagsläget saknas på Örjans Vall – hade de här matcherna kunnat spelas hemma.

Fotboll igen då. Vilket är ditt största minne som HBK-supporter?
– Ett enda? De är ju så många. Gulden 1997 och 2000, cupsegern 1995 och den följande 3-0-segern mot Parma, bortasegern mot Sporting… Men det som berört mig mest är nog ändå från sommaren 2002, när HBK låg jumbo efter halva serien och allt såg nattsvart ut. I hemmamötet med nästjumbon Norrköping tar HBK dock ledningen, men motståndarna kommer tillbaka och vänder till 1-2 och äger spelet när slutsignalen närmar sig. Då dyker spinkige gröngölingen Andreas Johansson upp på en hörna och klockar in kvitteringen. Vilken rush! Sedan, på övertid, med inte ens en halv minut kvar, slår Mattias Thylander ett perfekt inlägg som Pascal Simpson möter med fotens utsida och bollen studsar in vid bortre stolproten. Jag satt kvar på läktaren och grinade i flera minuter efteråt.

Halmstad har haft en del profiler genom åren. Är Fredrik Ljungberg den störste? Eller har du en annan personlig favorit?
– Ljungan är givetvis en stor favorit. Han kom fram under en period då HBK var på massiv frammarsch i Fotbollssverige. Alex, Gudis, Robban och Jesper Mattsson hade tagits ut till landslaget (i en EM-kvalmatch, ingen futtig Thailandsturné), man tog hem cupen och spöade Parma med 3-0 i Cupvinnarcupen. Att få fram en spelare som vi redan då anade skulle komma att hålla absolut världsklass var kronan på verket i 90-talets fantastiska HBK-generation.
- Men även Mikael Nilsson måste nämnas. Han var en av ”mina” upptäckter; jag började orera om hans förmåga och hans oundvikliga landslagskarriär redan 2001, långt innan någon utanför 035 ens hade en aning om vem han var (ett fint minne är en match mellan Göteborg och HBK där klackarna sjöng ikapp i ramsan ”Det finns bara en Mikael Nilsson”). Sedan var han förstås fantastisk på planen, mångsidig, arbetsam, proffsig. En ypperlig lagspelare, men med spetskvaliteter, och en verkligt sympatisk typ – en fantastisk representant för HBK.

Tror du att Ljungberg kommer avsluta karriären i HBK?
– Jag räknar verkligen inte med det, men vem vet. Storgatan är inte Jermyn Street och Mikael Kaller är inte Diego Della Valle, men det är klart att Halmstad som stad inte är utan lockelse för sin store son. Jag ser det som en bonus om vi får se Ljungberg på Örjan igen.

Slutligen, om inte Halmstad tar guldet, vilka står då som mästare i höst?
– Kalmar eller Elfsborg, med viss fördel för Kalmar. Elfsborg har en jättebra trupp, men de vore inte de första som trots fina förutsättningar faller till föga inför den verklighet som utgörs av splittrat tävlingsfokus – om man nu ens tar sig förbi första kvalomgången till Champions League – och givetvis den mättnad som spelarna ändå upplever i en eller annan skepnad. För bara tre år sen kunde elfsborgarna knappt drömma om att vinna Allsvenskan, men nu ska de plötsligt vara rutinerade och proffsiga nog för att försvara titeln? Kalmar har tappat Ari, men han ruckar inte på deras grundorganisation, och det är den, inte enskilda spetsspelare, som placerat dem på tabellens övre halva de senaste tre åren. Sedan ska man inte glömma Djurgården. De är ojämna, men när de är som bäst är de nog faktiskt bäst i serien.

- - - - - - - - - -

Peter Mikkelsen skickar stafettpinnen vidare till Joakim Johansson i Elfsborgs red.

Tomas Ericsonmickael.moller@svenskafans.com2007-07-22 17:20:00
Author

Fler artiklar om SvenskaFans