Allsvenskt topplag + Champions League = en utopi
Det kom en gästkrönika med tankar kring det svåra i att vara svenskt topplag och även sikta på Champions Leauge
Det är upplösning i allsvenskan och för närvarande förekommer det ett massivt jämrande och gnällande när denna gärdsgårdsserie diskuteras. Kritiken ligger på som en tung baksmälla. Ligan är nuförtiden alltid oförutsägbar och det är mer eller mindre omöjligt att sia om vem som får lyfta segertrofén.
Man kan inte direkt påstå att svensk fotboll mår särskilt bra idag, varken på klubbnivå eller på landslagsnivå. 1994 var året då svensk fotboll befann sig på sin absoluta höjdpunkt. I VM jagade man guldet och i klubbsammanhang var de svenska lagen en kraft att räkna med ute i de europeiska cuperna. IFK Göteborg exempelvis vann sin Champions League-grupp före Barcelona och Manchester United. Trelleborg nådde också ganska komfortabla vinster mot bland annat Blackburn i Uefa-cupen, även om inte mötet mot Lazio sedermera räckte till.
Men då fanns pengarna inom de svenska klubbarna, och de andra ligorna var inte särskilt rika på pengar som de är nu. I de andra ligorna så har flera utländska förmögna män köpt in sig i klubbar och sätter sin prägel på laget. I Sverige lyser dessa rika utlänningar med sin frånvaro, de höga skatterna skrämmer iväg karlar med pengar, som är villiga att investera i fotbollen.
Under detta år har det varit cirka åtta lag med i guldstriden, när det återstått fem omgångar av denna rafflande upplaga av allsvenskan. Detta ger allsvenskan ett mycket större underhållningsvärde, men samtidigt visar det en svaghet att inget av de förmodade topplagen kunnat dra ifrån i en allt mer haltande liga. För att ett förmodat topplag ska kunna ha en så stabil utveckling som möjligt och inte ge blandade resultat så behövs det kontinuitet i truppen. Det kan vi se att de allsvenska lagen brister i. Kolla på ett lag som AIK, inför denna säsong så har de tappat fem spelare under pågående säsong samtidigt som de ersatt alla med lika många spelare. Detta är på tok för mycket för ett topplag som ska satsa på att etablera sig bland de bästa i landet och ha en någorlunda chans att kvalificera sig för spel ute på kontinenten. Samma sak händer nästan med alla andra lag i ligan, kontinuitet existerar inte i allsvenskan. Försäsongen finns till för att spelare ska få upp matchtempot i kroppen och samtidigt lära känna alla nya spelare som tillkommit truppen, men om klubbarna köper och säljer spelare mitt under säsongen finns det knappt någon chans för spelare att lära känna varandra.
UEFA-cupen får oftast stå i bakgrunden till Champions League, medan alla lag drömmer om denna mästarcup så är det få klubbar som har drömmar om att nå UEFA -cupen. Men det som jag tycker är märkligt med svenskklubbfotboll det är att man ständigt säger att man har som mål att kvalificera sig för CL, när allsvensk lag knappt kvalificerar sig för UEFA-cupen. Det finns inget lag i allsvenskan som ständigt är med i de kontinentala cuperna. Om det inte finns en stabilitet i ligan så man kan göra en långsiktig satsning mot t.ex. CL, så förblir Champions League en utopi.
Allt detta som jag nämner har ingen som helst betydelse om inte ekonomin finns, för att klubbarna ska kunna hålla kvar sina stjärnor så måste pengarna att finnas inom klubben. Säljer man sina bästa spelare( läs AIK) till obskyra klubbar där risken till att nå toppen är ännu mindre, men där pengarna finns de vet man att det är fel i systemet. Det svenska skattesystemet för klubbar inom svenskidrott gynnar inte utvecklingen inom svensk idrott. När allt fler stjärnor flyttar utomlands p.g.a. de höga skatterna och flyttar till länder som Danmark där kvalitén är densamma, men skatterna lägre. Då förstår man att money talks.
