Allsvenskan i halvtid – DIF
Under Allsvenskans EM-paus kollar vi upp vad de allsvenska redaktionerna tycker om sina lags insatser efter de inledande elva omgångarna. Turen har kommit till Forum 1891 och Linus Sunnervik som ser ett Djurgården i guldstriden när det drar ihop sig.
Vilket betyg förtjänar ditt lag efter de inledande omgångarna? (Betyg 1-5 där 5 är ett toppbetyg och 1 är underkänt.)
– Inledningen var nära en femma, på slutet har man förtjänat en etta, därför blir det en svag trea för Djurgården. Efter en oerhört stabil start på Allsvenskan har skadorna tagit ut sin rätt och spelet sackat rejält, slitna spelare har tappat lagmoralen och bollen har studsat stolpe ut istället för in. Jag hävdar åter och återigen att man inte kan kräva avgång och huvuden som rullar efter tre dåliga matcher, man måste se till omständigheterna. Djurgården har inte ens haft möjlighet att matcha ihop ett bra lag på träningarna under andra halva våren på grund av alla skador. Orutinerade spelare har kastats in i Allsvenskans hårdaste matchtempo i mannaminne och frustrationen kunde inte ha blivit mer signifikativ än i Rajalaksos röda kort mot Kalmar.
Bästa upplevelsen?
– Sebastian Rajalaksos lekstuga på vänsterkanten i premiären mot Norrköping. Medan hela Fotbollssverige kliade sig i huvudet över vem sjutton den här Rajalasko var hade jag och mina vänner haft våra aningar under hela försäsongen. Likväl blev vi väldigt överraskande att 19-åringen kunde gå in med en sådan respektlöst och kyla i en allsvensk premiär och efteråt konstatera att ”det här gick ju ganska bra”.
Sämsta upplevelsen?
– Sebastian Rajalakso är en man som väcker känslor. Hans röda kort och efterspelet i Kalmarmatchen är det sämsta men också känslomässigt starkaste minnet från den här vårsäsongen. Man må kalla mig enögd men jag kommer till min grav försvara Rajalaksos brytning och ha förståelse för hans beteende. Fotboll handlar om passion och när man blir så kränkt i ett sådant viktigt och känsligt skede, genom ett totalt felaktigt rött kort, ska inga TV-kameror finnas på plats för att gotta sig i ens bedrövelse.
Största överraskningen bland de egna spelarna?
– För att bryta mönstret säger jag Andrej Komac, som verkligen förtjänar att lyftas fram. Andrej har tidigare varit en duktig truppspelare, en bra offensiv mittfältare med allsvenska mått mätt. I år har han växt i flera spelares frånvaro och tagit ett enormt ansvar för Djurgårdens mittfältsspel, blivit hjärta och lungor, vår mittfältsmotor. Det gick nog upp för många mot Ljungskile då han saknades för första gången och allt spel föll ihop.
Största besvikelsen bland de egna spelarna?
– Egentligen vill jag säga Daniel Sjölund som jag trodde skulle ta det sista klivet i år, bli skyttekung och lämna för spel i Europa i sommar. Han har inte spelat en match i år – på grund av en magsjuka. Mystiskt? Jodå.
– Annars är de flesta ganska eniga om att Enrico har underpresterat rejält i år. Förutom klacken fram till 2-0-målet i Norrköping har Enrico inte gjort mycket rätt. Han ser väldigt osäker ut, tar felbeslut och överraskar alldeles för sällan. Konstigt nog har han fått fortsatt förtroende i match efter match. Hade Daniel Örlund inte haft världens längsta högerarm hade Enrico mått bättre idag.
Bäst bland motståndarna?
– Oerhört svårt att välja en. Helsingborgs anfallsspel har stundtals varit fenomenalt där Christoffer Andersson har haft lekstuga på sin högerkant och Henrik Larsson har hittat rätt med sina skarvningar som ständigt leder till målchanser. Alltid lika lovande Martin Fribrock tycks äntligen ha kommit till sin rätt i Halmstad och ligger bakom det mesta i anfallsväg. Och vad säger man om ”Poppen” Björklund som iallafall är Allsvenskans bästa petade målvakt?
– Nej, om jag måste välja en säger jag en personlig favorit i Halmstads benhårde bondeson Peter Larsson. Vilken pondus, ilska och beslutsamhet det finns i hans spel. Peter har haft en stadig utveckling i Halmstad och verkligen ”peakat” i år, dessutom gjort tre mål från sin backposition, att han inte får följa med till EM är en skam. Han är utan tvekan en framtida landslagsman.
Grisigast bland motståndarna?
– Allsvenskans fulaste spelare Andreas Augustsson har knappt spelat i år, så det blir svårt att såga honom. Jag kan ha förståelse för gamla mittfältsrävar eller ytterbackar som måste ta en varning då och då för att de inte riktigt har snabbheten längre, men jag avskyr alla tunna, fega kantspelare som tar fega kort för de inte går in i närkamper. Jag hittade en sådan i Ljungskiles Cedomir Zarkovic som gav ett osympatiskt intryck.
– Annars vore det kul om någon kunde svara Ljungskiles målvakt Michal Kubala på den här frågan, som har fått tre varningar i år (två för maskning).
Värvningsbehoven?
– Värvningsbehoven är stora. En rätt typ av offensiv mittfältare, gärna en skottvillig sådan, skulle ge oss en ny dimension i anfallsspelet. En målfarlig anfallare behövs. Då skulle många frågetecken i försvarsspelet rätas ut. Annars vore två nya ytterbackar på sin plats, då den ena försvinner snart (Lance Davids) och den andra inte håller måttet (Jan Tauer).
Vad tror du om resten av säsongen?
– Jag är smått optimistisk, ser ljuset i mörkret. Vi kommer få tillbaka fyra landslagsspelare efter sommaren, alla är starka karaktärer och inte minst duktiga spelare, det kommer göra skillnad. Jag är övertygad om att Siggi och Pålle kommer samla sina mannar och knyta näven i fickan, jag tror att revanschlustan kommer växa sig oerhört stor, kanske större än någonsin, under EM-uppehållet och om vi dessutom lyckas förstärka kvalitén på spelartruppen blir Djurgården att räkna med i guldstriden.
