Allsvenskan enligt Walter #11: Om spelregler och Brännström vs Cifuentes
Vi får så ofta höra att spelreglerna för fotboll är tydliga (undantaget bestämmelsen om hands). Vi levereras initierade bedömningar av domarnas insatser och beslut. Under gårdagen visades BK Häckens Samuel Gustafson ut, och det röda kortet aktualiserar tankar både om reglernas tillämpning och tolkning samt hur detta kommuniceras till oss som följer Allsvenskan. Dessutom, vem har egentligen bäst förutsättningar att leda sitt lag bort från kris; Andreas Brännström eller Martí Cifuentes?
Tankar om Samuel Gustafsons utvisning
Jag antar att de flesta har sett bilderna från när Samuel Gustafson visades ut under gårdagens match mellan Varbergs BoIS och BK Häcken. Själv följde jag Malmö FF–Degerfors IF men fick del av höjdpunkterna från parallellmatchen i paus och i studiosändningen efter matchen. Det kändes lyxigt att Jonas Eriksson dagen till ära var expert i Discovery-studion och kunde lämna initierad information angående domare Oscar Johnsons beslut om det röda kortet.
Min egen uppfattning – som jag förutsätter att många andra delar – är att det är fråga om en fullkomligt orimlig utvisning. Perspektiven blir än tydligare när Vinicius kapning av Simon Gustafson i mitten av andra halvlek endast bestraffades med ett gult kort.
Samuel Gustafsons huvudrörelse, som är den bestraffningsbara handlingen, är så begränsad och mjuk att det är svårt att säga om han överhuvudtaget riktar den mot motståndaren, eller om han bara rör på sin kropp – som fotbollsspelare gör på planen. Hursomhelst, de flesta – Jonas Eriksson inkluderat – är nog rörande överens om att det röda kortet var felaktigt, och det kommer knappast bli fråga om någon ytterligare påföljd än den automatiska avstängningen. Jag fastnade dock för den diskussionen som följde bland TV-experterna.
Chans att döma?
”Han ger domaren chansen att visa ut honom”. Jag vet inte hur många gånger Jonas Eriksson, Johan Arneng och Tommy Åström med flera påtalade detta faktum. Det var som att det inte spelar någon roll att domare Johnsons beslut var felaktigt, så länge Samuel Gustafson ”ger domaren chansen” att visa det röda kortet så är det tydligen spelaren som är att beskylla. Det räcker då alltså med att spelaren ger domaren chansen till utvisning, för att det beslutet ska kunna fattas och i sak vara korrekt.
Jag har väldigt svårt att förlika mig med den tanken. Antingen utför spelaren en bestraffningsbar handling eller inte. Domaren måste bedöma händelsen och sedan fatta ett beslut. Det finns inga handlingar som i sig inte är bestraffningsbara, men som ändå är det eftersom de liknar eller på annat sätt påminner om en sådan handling.
Jonas Eriksson var dessutom oerhört bestämd med att regelboken är tydlig. Om en spelare utför en rörelse med huvudet mot en annan spelare oavsett kraft och konsekvens, ska det resultera i utvisning. Det är ofta Eriksson använder just den lokutionen – ”regelboken är tydlig”. Jag är verkligen inte i position att ifrågasätta en av Sveriges mest erfarna fotbollsdomare, men visst hade det varit önskvärt att höra Eriksson utveckla detta något.
Fotbollens spelregler
Jag har personligen viss vana vid att tolka och tillämpa regler, och vid en genomgång av Spelregler för fotboll 2023 kan jag konstatera att regelverket faktiskt är allt annat än tydligt. Det är möjligt att det finns kompletterande bestämmelser, eller direktiv till domarna, som jag inte har tagit del av men utgångspunkten för bedömningen måste ändå vara regel 12; otillåtet spel och olämpligt uppträdande.
I regel 12 återfinns en katalog över utvisningsberättigade regelbrott. Av intresse i detta fall är att en spelare ska utvisas bl.a. vid allvarligt otillåtet spel och vid våldsamt eller obehärskat uppträdande.
Allvarligt otillåtet spel syftar på situationer när en spelare t.ex. med överdriven kraft och med risk för motspelarens säkerhet försöker erövra bollen – dvs. exakt en sådan situation som endast medförde gult kort för Varbergs Vinicius under gårdagens match.
Våldsamt eller obehärskat uppträdande är när en spelare använder eller försöker använda överdriven kraft eller brutalitet mot en motspelare när spelaren inte försöker erövra bollen, oavsett om kontakt sker. Dessutom, en spelare som inte försöker erövra bollen och som avsiktligt slår en motspelare i huvudet eller ansiktet med handen eller armen är skyldig till våldsamt och obehärskat uppträdande, såvida inte kraften var försumbar.
Det kan konstateras att situationen med Samuel Gustafson inte inträffade i samband med att han försökte erövra bollen. Hans huvudrörelse utfördes på intet sätt med överdriven kraft eller brutalitet. Han använde inte hand eller arm, och kraften i rörelsen var definitivt försumbar.
Två saker står därmed klart. Utifrån spelreglerna kan Gustafsons handling inte anses vara utvisningsberättigad. Det är som sagt möjligt att min bristande kunskap om eventuella kompletterande bestämmelser eller direktiv förvirrar mig, men det i sig illustrerar också min andra poäng. Vid en genomgång av de tillgängliga bestämmelserna är det i princip en omöjlighet att hävda att spelreglerna skulle vara tydliga, så som Jonas Eriksson framhärdar. Jag efterlyser därför en något djupare diskussion vid tveksamma eller felaktiga domslut: vilken regel är det som domaren har tillämpat, och hur är den formulerad? Låt oss som följer Allsvenskan vara delaktiga i tolkningen av fotbollens regler. Endast på så sätt kan vi själva bedöma om domaren har gjort fel, eller om det är reglerna som borde ändras.
Samma verklighet, olika verkligheter
Martí Cifuentes och Andreas Brännström lever och verkar i nästan samma verklighet. De är sportsligt ansvariga för varsin stor Stockholmsklubb, och upplever sannolikt dagligen stor press och tuffa krav. Deras lag har inlett årets allsvenska på ett undermåligt sätt, och med snittpoäng som kraftigt understiger förväntningarna (0,63 för AIK och 1,08 för Hammarby IF). Faktum är att med samma poängsnitt under säsongen 2022 hade AIK åkt ur Allsvenskan och Hammarby precis, med nöd och näppe, undvikit negativt kval.
Någonstans där slutar möjligheterna att jämföra Cifuentes och Brännström. I övrigt framstår de nämligen som varandras motpoler. Andreas Brännström är fostrad i den svenska fotbollsmyllan och har – utöver den korta utflykten till Split – främst verkat på lägre nivåer inom svensk fotboll. Cifuentes har visserligen också gått den långa vägen till huvudtränarskapet, men har efter hundåren på Iberiska halvön faktiskt redan haft uppdrag som ansvarig för klubbar i de tre största nordiska ligorna och har dessutom allmänt sett betraktats som en supertalang inom tränarkåren.
Alldeles oavsett vilka truppmässiga förhållanden som råder i AIK och Hammarby för närvarande kan man ställa sig frågan vem av Cifuentes och Brännström som har bäst förutsättningar för att vända på skutan och förbättra sitt lags prestationer. Det kan objektivt sett framstå som att Andreas Brännströms uppdrag är näst intill omöjligt. AIK har inte förmått att leverera varken på plan eller utanför, och klubbens situation har varit närmast kaosartad. Jag har dock känslan av att just detta, i kombination med Brännströms personlighet, skulle kunna vara en styrka.
För AIK:s del finns en ny sportchef och snart en ny chefsscout. AIK är en drake som nästan alltid lyfter i motvind, och ett externt tryck och negativa skriverier tenderar att utgöra tändvätska för klubben. I Hammarby är det sådär lagom dåligt, men ingen kris. Hammarby har gott om pengar, Jesper Jansson kan administrera en ordnad överlämning till nästa sportchef, det finns ett antal spännande talanger i A-truppen och supportrarna kan alltid hänvisa till den stora spelaromsättningen inför årets säsong när de dåliga resultaten kommer på tal.
Brännströms person
På något sätt talar allt detta för att en större medvetenhet finns inom AIK, och att det på sikt kommer betala sig. Den enskilt viktigaste faktorn skulle dock kunna vara Andreas Brännströms förmåga att framstå som helt transparent och ärlig, oavsett vem han talar med och vad han talar om. Det har slagit mig under våren att Brännström faktiskt är en enorm person i detta avseende. Det är aldrig fråga om bortförklaringar, och känslorna av besvikelse är alltid äkta. Möjligheterna för en sådan ledare att verka i den situation AIK befinner sig i får nog anses vara mycket goda.
Det förhåller sig på motsatt sätt med Marti Cifuentes. Han är undvikande och kortfattad i samtal med media, och framstår i princip endast som trubbig, formalistisk och rigid när det gäller sin syn på fotboll och möjligheterna att anpassa spelsätt utifrån motståndarnas färdigheter. Det dyker upp rykten om intresse från en skotsk klubb och Cifuentes är på intet sätt klar med hur han funderar över sin framtid: ”Min agent sköter det”.
Om man då ska sammanfatta någon reflektion när det gäller AIK och Hammarbys framtid, och säsongen 2023, så landar jag i känslan av att AIK – kanske lite oväntat och trots allt – kan ha större möjligheter att bygga något som verkligen fungerar. Även om det knappast känns så just nu så skulle det kunna visa sig att Andreas Brännström faktiskt är ett bättre val för AIK än vad Cifuentes är för Hammarby. Å andra sidan vet vi ju givetvis inte något. Det är såklart möjligt att matchen mot IF Elfsborg blir Brännströms sista som AIK-tränare och att Cifuentes får ordning på Possession-Bajen och till slut landar en Europaplats.
Veckans…
Fullträff: Malmö FF. Jag vet givetvis att Malmö mötte Allsvenskans absolut sämsta bortalag igår, och att det i viss utsträckning sannolikt är orimligt att dra allt för stora växlar av storsegern. Kanske var matchen ändå det första riktigt genomslaget av hur Henrik Rydström vill att fotboll ska spelas i Malmö.
Rydström talar mycket om att låta de offensiva spelarna agera som ”fria fåglar”. Med såväl Isaac Kiese Thelin som Anders Christiansen indisponibla fick vi se en mer Rydströmsk laguppställning. Det fanns inte någon nia, och inte någon tia. I stället flöt Nanasi, Ali, Vecchia och Bolin runt i något som säkerligen kan betraktas som ett organiserat kaos. Och det fungerade. Matchstatistiken var brutal. Detta skiftar ju ofta mellan olika leverantörer, men enligt Allsvenskans officiella statistisk var det fråga om avslutssiffrorna 22–0. 13 avslut på mål och 5 mål för ett Malmö FF utan någon egentlig anfallare. Det blir svårt att stoppa Rydströms fåglar i år.
Besvikelse: IFK Norrköping. För egen del är jag egentligen inte särskilt besviken över Norrköping. I de senaste matcherna har de presterat helt i enlighet med mina förväntningar. Det handlar nog snarare om att laget – resultatmässigt – har överpresterat tidigare under säsongen och att det därigenom har förmedlats en känsla av att de kanske blivit kraftigt underskattade. Så var det alltså inte. Jag tror att Norrköping går en tuff sommar och höst till mötes. Tappet av Sigurdsson är givetvis enormt, men bristen på spelidé och avsaknaden av karaktär kommer att slå ännu hårdare. Just nu är Norrköping nästan bara något av en vit sörja.
