Lagbanner
Allsvenskan enligt Walter #22: Det allsvenska kulturkriget

Allsvenskan enligt Walter #22: Det allsvenska kulturkriget

I helgen var IFK Göteborg bra, på riktigt. Och det skulle inte vara fråga om Allsvenskan om inte de tre topplagen – helt plötsligt och gemensamt – gjorde oss besvikna. Två veckors ledighet ger visserligen möjlighet till reflektion, men är på det hela taget skittråkigt.

Hylla den som hyllas bör
Förra veckan noterade jag lite syrligt att resultat – i allt för stor utsträckning – styr vår uppfattning om en lags egentliga prestationer på planen. Kanske är det något av en logisk vurpa att skilja på resultat och prestation, eftersom det till sist ändå alltid är resultatet som är det enda som spelar någon roll. Grekland kommer för alltid att ha vunnit EM 2004, och ingen kommer någonsin kunna ta ifrån AIK det allsvenska guldet 1998 – trots att laget gjorde färre än ett mål per match den säsongen.

Mitt resonemang utgick från förra veckans första halvlek mellan IFK Göteborg och BK Häcken. Göteborg gick till halvtidsvila med en 3–0-ledning, men faktum är det utifrån vad som utspelades på planen knappast borde ha varit så. Det är inte så att jag inte förstår logiken med att ändå tokhylla ett bottenlag som resultatmässigt går på knock mot mästarna i ett hett stadsderby. Jag kan ändå känna att vissa nyanser bör belysas.

Hur som helst, då var då och nu är nu. Vad gäller Göteborgs bortamatch mot Malmö FF, så kan jag inte annat än att buga djupt, särskilt inför Blåvitts första halvlek. I detta var fall var det sannerligen fråga om både resultat och prestation, och om man ska vara helt ärlig så var Malmö klasser sämre än sin motståndare – på samtliga möjliga sätt. Blåvitt har till sin energiska spelstil (som ju även existerade under Stahre-tiden) adderat en tydlig tanke om hur bollen ska transporteras mot motståndarens mål, och dessutom värvat spelare som har förmåga att utföra de aktioner som är nödvändiga. Även om det till sist bara resulterade i en poäng hem till Kamratgården lämnade insatsen mersmak. Men, det var fråga om en allt-att-vinna-match i omgång 22 på bortaplan mot en superfavorittippad guldkandidat. Hur landet ligger när omgång 23 avslutas om två veckor, för Göteborgs del är det dags för hemmamatch mot IF Brommapojkarna, är det givetvis inte någon som vet.

En intressant iakttagelse från matchen mellan Malmö och Göteborg är ju dessutom att den stod mellan de två just nu rådande fotbollsfilosofierna i svensk (och internationell) fotboll – och att de båda utövades på ett ganska så utpräglat sätt under gårdagen. Det är Rydströmpossession med guardiolesqa förtecken vs. den direkta fotbollen. Den förstnämnda representeras, förutom Malmö, av bl.a. Kalmar FF och till viss del även IFK Värnamo. Fanbärare för motståndarfilosofin är IF Elfsborg, men den praktiseras även på olika sätt av t.ex. Göteborg och Mjällby AIF.

På senare tid har den direkta fotbollen uppvisat stor styrka. I omgång 22 kan matcherna mellan Malmö och Göteborg respektive Kalmar och Mjällby fungera som goda exempel. 75 procents bollinnehav för Malmö och 70 för Kalmar resulterade i en inspelad hemmapoäng. En intressant jämförelse kan hämtas från Premier League och matchen mellan Brighton och West Ham förra helgen; två lag som står på varsin sida om den fotbollsfilosofiska skiljelinjen. Hemmalaget Brighton ägde bollen 78 procent av tiden och ”vann” avslutsstatistiken med 25–12 . West Ham, å sin sida, ”vann” (det något trubbiga måttet) xG med 3,33 mot 1,52, och framförallt matchen med 3–1.

Vad som egentligen är det bästa sättet att vinna framgång är omöjligt att svara på – det är snarast en fråga om personlig läggning. Jag vågar ändå påstå att det vi just bevittnar är ett kulturkrig (slitet uttryck), och jag är också säker på att vi i framtiden kommer kunna se tillbaka på denna tid på liknande sätt som vi idag betraktar t.ex. Catenacciofotbollen eller 4-4-2-revolutionen.

IF Elfsborg
Det har (helt rättvist) lämnats ett antal kommentarer på mina tidigare texter om att IF Elfsborg faktiskt leder serien, och trots detta konstant utelämnas från mina iakttagelse. Därför lovade jag mig själv, redan förra veckan, att Elfsborg skulle få särskilt fokus. Tråkigt nog så är det knappast särskilt mycket att ta med sig från Elfsborgs bortaförlust mot ett – som vanligt – mycket bra IFK Värnamo. Valdimarssons Ricardo Friedrich-inspirerade utrusning är en sådan aktion som på sikt kan fälla ett guldjagande lag. Det finns oerhört mycket kvalitet i Elfsborg, men i de matcher det inte riktigt stämmer så ser det ganska så mediokert ut. Allmänt sett bör man väl som supporter dock inte vara alltför orolig. Stefan Andreasson har visserligen tappat viktiga spelare under sommaren, men även ersatt dessa på ett intressant sätt. Laget kommer givetvis att fortsätta slåss i den absoluta toppen, och faktum är att Elfsborg kanske ändå gjorde omgångens bästa insats av de tre lag som kämpar om guldet.

För övrigt anser jag…

  • att jag gjorde en rejäl felbedömning när jag för några månader sedan konstaterade att AIK:s chanser att klara ett nytt kontrakt vida översteg IFK Göteborgs möjligheter,
  • att Degerfors (ibland) imponerande prestationer gör mig galen, och att det dessutom har kostat mig ganska många poäng i Allsvenskan Fantasy,
  • att Varbergs BoIS – IF Brommapojkarna i vissa avseenden påminde om en pojklagsmatch, och
  • att det fortfarande inte är självklart att Oliver Berg – med överflödet av andra skickliga Malmöspelare – kommer att lyckas i den ljusblå tröjan.

Veckans…

Fullträff: Hammarby IF. 13 poäng på de senaste 5 omgångarna. Stundtals jäkligt härlig fotboll, och estetiskt sett väldigt tilltalande mål. Just nu är Hammarby väldigt roliga, och välmående, och det är egentligen ganska så överraskande. Eller så är det inte det. Det kanske krävs lite småkris och lite uppgiven säsong för att BabyBajen ska kunna slappna av. Hur som helst, nu är det inte tid för att analysera utan snarare för att njuta. En fjärdeplats och eventuellt Europaspel nästa säsong är definitivt inom räckhåll.

Besvikelse: Landslagsuppehållet. Som vanligt. Just när hettan börjar nå någon slags maxgräns så ska avkylning ske med ett två veckor långt uppehåll. På något sätt känns det bara typiskt svenskt (även om uppehållet givetvis är den krassa verkligheten för samtliga nationella ligor).

 

Walter Duhs2023-09-04 10:54:00

Fler artiklar om SvenskaFans