Allsvenskan enligt Walter #23: Sömnpillret på Friends Arena

Att det inte spelar någon roll för AIK hur AIK vinner, bara AIK vinner, är det bestående intrycket från Allsvenskans tjugotredje omgång. Det är givetvis också svårt att nyktra till efter det varbergska haveriet i Uppsala. Både toppen och botten av tabellen lever, men vem har egentligen mest att förlora?

Sömnpillret
Matchen mellan AIK och Degerfors IF var på förhand det kanske viktigaste mötet i veckans omgång, och den spända stämningen nästan trängde igenom TV-rutan. Få allsvenska matcher i år, om ens någon, har dock haft ett lägre underhållningsvärde för den neutrala åskådaren. Jag blev påtagligt överraskad över AIK:s sätt att angripa matchen. Ett passivt försvarsspel och oinspirerat anfallsspel hade sannolikt inte lett till några mål överhuvudtaget, om inte Anton Salétros hade besuttit en sådan fin hörnfot. Det var nog inte enbart jag som hade förväntat mig ett AIK som i matchinledningen skulle gå ut och vara sådär extremt mycket AIK; jobbiga, ettriga och kaxiga. Det var ändå fråga om årets match. Oavsett genomförandet kan det konstateras att vinsten givetvis var oerhört viktig, och att det på något sätt är det enda som spelar någon roll för AIK just nu.

För Degerfors del lämnade resultatet självfallet en bitter eftersmak. De tre förlorade poängen tillföll, till råga på allt, en bottenkonkurrent. Jag har ändå svårt att se att det är matcher som denna som Degerfors – i vart fall på förhand – ska plocka poäng i. Den kommande hemmamatchen mot Malmö FF är såklart en enorm uppgift, men Stora Valla är Stora Valla och underskattning är Degens primära drivmedel. Kan laget dessutom plocka lite poäng, helst några segrar, i de tre efterföljande bortamatcherna – mot IK Sirius, Halmstads BK och Varbergs BoIS – så kanske liket ändå lever. Möjligtvis blir avslutningen på hemmaplan mot ett trött och oinspirerat (dock sjukligt bortastarkt) Mjällby AIF helt avgörande.

IF Elfsborgs uppenbara svårigheter
Det har varit för lite fokus från min sida på IF Elfsborg i år. Det har kommentarsfältet varit väldigt tydligt med. Efter omgång 22 fick Elfsborg därför extra mycket uppmärksamhet, och för att kompensera tidigare synder gör jag ytterligare ett försök.

Inför omgången var Elfsborg serieledare. Jag är inte helt säker på att Elfsborg har varit bäst i Allsvenskan hittills, men att det är ett mycket skickligt lag, som på ett mycket skickligt sätt har tagit många poäng – det råder det inte någon tvekan om. Matchen mot Kalmar FF utspelade sig på ett sätt som nog överraskade de flesta av oss. För egen del tror jag nog att den andra halvleken, i detta avseende, överträffade de första 45 minuterna. Det var givetvis uppseendeväckande att Elfsborg släppte in tre mål på sju minuter, men den halvleken i övrigt var förhållandevis jämn. Den andra halvleken var dock en defilering av kalmaritisk kontroll – och det var helt oväntat.

I texten efter omgång 22 skrev jag om det allsvenska kulturkriget – om kampen mellan Rydströmpossession (företrädd av bl.a. Malmö FF, Kalmar och IFK Värnamo) och den mer direkta fotbollen, som ibland till perfektion representeras av Elfsborg. Jag vet inte vilket håll pendeln kommer att svänga åt härnäst, och vilken fotbollsfilosofi som trumfar vilken. Jag kan dock konstatera att Elfsborg har förlorat tre av de senaste fem allsvenska matcherna, och att motståndarna vid dessa tillfällen har varit Kalmar, Värnamo och Hammarby IF, dvs. tre lag som nästan mer än något annat älskar att äga bollen, och är duktiga på det. Om detta (samt att kväva kontringsspelet i sin linda) är tillräckligt för att stoppa Elfsborg, så har jag svårt att se att det allsvenska guldet ska landa i Borås i år. Givetvis har truppen försämrats under sommaren, men på något sätt hade jag ändå lite större förtroende för Thelins taktiska förmågor än vad som har visat sig under senare tid. Det är självklart också möjligt att jag har helt fel. Under de kommande fem matcherna ska Elfsborg bl.a. möta Halmstads BK, Varbergs BoIS, AIK och IFK Göteborg. Och då kan det mycket väl bli full rulle, igen.

Är det inte så att…

• Malmö FF numera egentligen enbart har ett SM-guld att förlora? Det är mycket möjligt att allt är klart, redan innan de avslutande holmgångarna mot BK Häcken och IF Elfsborg.
• det alldeles oavsett Varbergs BoIS uselhet aldrig, aldrig, aldrig kan annat än att hyllas när IK Sirius gör sju mål i en match?
• BK Häcken, när allt kommer omkring, ändå föredrar att vinna sina matcher på stopptid – för att hålla energin uppe under den krävande hösten?
• IF Brommapojkarna uppträder med någon form av självskadebeteende, och närmast framstår som lite småsugna på kvaldramatik?
• Hammarby IF och IFK Norrköping är så pass identitetslösa i år att få, om ens någon – bortsett från de mest inbitna supportrarna – i framtiden kommer att ha någon aning om hur lagen egentligen presterade under säsongen 2023?

1 kommentarer