Erik Niva: ”Mörkret är ryggraden i mitt yrkesutövande”
Årets expert/bisittare, Årets sportreporter, Årets sportjournalist, Bäst på sociala medier samt Årets sportpodcast, med podden When We Were Kings – Erik Nivas rekordskörd i årets Guldskölden visar på en total dominans i den svenska sportvärlden. Men risken att han tröttnar på sig själv är ständigt överhängande.
Förutom det han uttrycker vara en ”genuin ångest över känslan att det på allvar kan nalkas ett kärnvapenkrig”, vill Erik Niva inte säga annat än att det är helt okej där han går i närheten av Gröndal i ”något form av solsken”. Hans sambo är bortrest, logistiken och vardagspusslet är hans att ta hand om.
– Jag har lämnat på förskolan och varje gång jag gör det så känns det som att: yes! nu klarar jag fan en dag till.
Han har tagit en kaffe på en bänk i solen och slöjobbat lite, alltså gjort lite research, svarat på några mejl.
– Så det är väl så bra som det kan vara, man kan inte begära så mycket mer.
Hans skörd i årets final av Guldskölden? Fem av nio kategorier.
– För egen del tror jag nästan att det är någon form av rekord...?
Vilket det givetvis också är. Kategorierna Årets expert/bisittare, Årets sportreporter, Årets sportjournalist, Bäst på sociala medier - han har kammat hem dem alla. Erik Niva har dessutom vunnit i kategorin Årets sportpodcast, med podden When We Were Kings, som han gör tillsammans med Håkan Andreasson.
– Det är verkligen inte läge att jag håller upp någon fasad. Jag håller Guldskölden högst av alla priser, just för att det är ett folkets pris. Jurypriser fördelas inifrån branschen och är något annat. Jag känner en innerligt stor och stark glädje över detta. Dock har jag gått och väntat på att det ska ta slut i ganska många års tid. 2010 vann jag priset för första gången. De som är 20 år idag, var åtta år då. Att jag på något sätt lyckats göra mig själv relevant även för en ny generation kan jag faktiskt känna någon sorts stolthet inför.
– Men fan, Bäst i sociala medier, vann jag seriöst där? Den vinsten är det inte direkt så att jag förtjänar, men jag kommer inte att stå här och skrapa med foten och be om ursäkt för att jag fått priset. Gillar folket det jag gör där, så är jag tacksam för det. Men mitt egentliga arbete bedriver jag ju på andra håll, som podden som jag lägger ner oerhört mycket tid på och som jag var ganska skeptisk till från början. Att jag och Håkan tillsammans får den bekräftelsen, att det vi gör värdesätts, det är givetvis överväldigande.
Men Erik har avslöjat att han aldrig trodde på just idén med podden när den kom från Håkan Andreasson, våren 2019. Han rankade den som 2+ på sin 5-skala. Cirka timmen efter det här samtalet med niva får Håkan Andreasson frågor om framgången med podden och skepsismen bekräftas.
– Vi har jobbat ihop på Aftonbladet i 17-18 år, Erik och jag, och jag har försökt sälja in idéer till honom under alla de här åren. Ingen idé har någonsin varit bättre än 2 +. Inte ens hans egna idéer tror jag är bättre än 2+. Men jag sa det, att om du tycker att den är 2+ och vill köra, så får du revidera och han tycker fortfarande, all fin framgång till trots att det är en 2+ idé.
Erik Niva gör podden WWWK med Håkan Andreasson. Han har sagt upp sig på Aftonbladet och knyts numer därtill genom ett kontrakt som frilansare och så är han expert/bisittare i Viaplays diverse fotbollssändningar. Han insåg att han behövde utrymmet att förnya sig själv och tog sitt ansvar. Det där med att finnas på sociala medier och tydligen vara bäst där, menar han kanske handlar om att just bara finns och synas där. Utan någon större insats eller plan. Han har i nyligen gjorda intervjuer pratat om sin kollega Simon Bank - som han ständigt återvänder till att hylla som den bästa inom sportens vrå - som på alla sätt lik honom själv men olik i just det där med att förnya sig. Simon har ”abdikerat” från att ta sitt ansvar för hur att synliggöra sin egen journalistik.
– Jag och Simon är överens om det allra mesta här i livet, men vi har fan helt olika syn på huruvida det är upp till en själv att ta ansvar för att distribuera sin journalistik. Simon har abdikerat, han litar på att det sprids utan hans ansträngning. Men ska jag bli och förbli relevant så måste jag nå fram och nå ut. För mig är det otänkbart att inte ha närvaro på sociala medier. Men det är svårt, det kräver att ”åh nej, ska jag sätta mig in i det där med TikTok”, eller vad fan det heter och det pallar jag inte, jag har ingen aning om hur det funkar.
TikTok funkar i stort sett som vilket sociala medier-forum som helst: uppladdade klipp i inlägg som hamnar i ett flöde och som like:as.
– Men man måste väl dansa och skit och det kommer jag på allvar aldrig att göra. Så där tänker jag att nu kommer jag inte orka ta mig an en ny trend när den nu kommer.
Varför just han har fått den särställningen han fått är för honom krasst blygsamt att svara på. Han är inte bäst, menar han. Därför vänder han på det.
– Jag kan eliminera istället. För jag är inte den bästa skribenten, det är det Simon (Bank) som är. Jag är inte den bäste granskaren, det är det Olof Lundh som är. Jag har inte den bästa taktisk förståelse, där är Lasse Lagerbäck helt jävla överlägsen. Men det jag tror att jag kanske har är en förmåga att identifiera historier som är intressanta för mig, och därmed också kan vara intressanta för andra. Sen lyckas jag väl förmedla det på ett sätt som gör att det där jag ser inte försvinner på vägen. Men sedan handlar det om en självgenererande effekt också - folk säger mitt namn eftersom andra sagt mitt namn före dem och så är bollen i rullning.
Och bollen är alltid i rullning, så länge världen rör sig, människor lever och fotboll spelas kommer det finnas historier att berätta. En risk med arbetet med podden upplever Erik Niva är dock att den är tillbakablickande, att han får kämpa med den nostalgin, när det för honom är viktigare att vara här och nu där saker händer. Även om han ibland känner att ”fan, varför blev inte jag en person som var nöjd med att gå ner i gruvan i 18 års åldern och såg sen fram emot en helg med snöskoter? Han har rastlöshet.som han hävdar att han för 7-8 år sen egentligen försökte göra slut med.
– Jag tog ett beslut att inte problematisera ihjäl min fotbollsjournalistik för då 7-8 år sen. Att inte enbart gnälla på Fifa, Uefa, oligarker och allt sånt. Jag valde aktivt att identifiera en annan sorts fotbollshistorier, historier som snarare var upplyftande. Men jag vettefan om jag lyckades. För mörkret går aldrig att undvika. Och jag fungerar så som både människa och journalist att jag ser knöligheter eller svårigheter i alla historier. Först måste jag undanröja alla mörka moln på himlen innan jag kan segla vidare mot horisonten. Det finns med mig. Men det är ändå lustigt att du fortfarande uppfattar mig som någon sorts lidande konstnär, trots att jag då verkligen försöker gå ner för optimismens stig.
Kanske har uppgörelsen burit frukt på ett sätt som gör att Erik Niva på ett definitivt sätt, ännu inte tröttnat på sig själv, men han identifierar risken som överhängande.
– Herrejösses ja, tröttnar gör man man hela tiden, faran av upprepning ligger ju ständigt nära. Jag tröttnar inte minst på att jag låte mässande när jag upprepar det jag jobbat med i 20 år. Och jag är orolig för att trötta på ett mer definitivt sätt. Men någonstans rullar bollarna fortfarande vidare, och så länge de gör det är det svårt att tröttna.
Samtidigt som han fortsätter funder på vad som gör honom och hans sätt ”bäst” i branschen, passerar reflektioner över kollegornas insatser. Det är inte de som inte gör sitt jobb, det är mottagarna, publiken som inte hängt med.
– Jag tycker att många har varit precis där de ska vara och att svensk sportjournalistik utvecklats fantastiskt de senaste 20 åren. Det orena här är att många inte har sett och förstått att det är så. Det finns, i min mening, en eftersläpning i hur sportjournalistik ses på utifrån. Sanningen är att sportjournalistiken är väldigt samhällsförankrad och de allra flesta har nog kommit ikapp med den förståelsen idag.
Han gör det inte ensam, varken i branschen eller i livet. Men hans föräldrar bor 130 mil norr om där han och familjen finns, så någon barnpassning har det inte varit snack om. Just den ensamheten verkar ha satt en ganska besvärlig prägel på föräldraskapet, men det räddas upp av hans sambo som han studsar mot och som håller honom i handen.
– Sen när det gäller yrket så är det väl främst Håkan som är min mentor, som tvingar på mig 2+ idéer som tar över mitt liv.
Men Håkan Andreasson verkar, av kommentaren att döma, inte riktigt identifiera sig som Eriks mentor längre.
– Vi kan väl säga såhär, jag var Eriks chef i 15 år och nu är han min. Erik är Sveriges bästa journalist, han är bäst på det han gör, men jag har ändå svårt att säga precis vad det är han är bäst på.
Någon gång måste det ta slut och bollen sluta rulla, priserna sluta trilla in. Erik Niva ger sken av att se fram emot den dagen.
– Får jag välja, så väljer jag alltid de här priserna, men den dagen - som naturligtvis kommer - och när det inte kommer några priser så kommer det finnas ett mått av befrielse. För det blir såklart oproportionerligt gentemot kollegor som jobbar lika hårt och anstränger sig lika mycket, det är en skevhet i det. Det slår inte rätt och riktigt och proportionerligt.
Hur firar han så sina Guldskölden-rekord och vem är den första han avslöjar guldregnet för?
– Jag fick ju beskedet när vi spelade in podden. Håkan var den första jag berättade för, eftersom jag fick tillstånd att göra det. Vi firade väl då genom att känna som vi gjorde. Så får vi se vad mer det blir. Håkan slutade dricka alkohol för tre, fyra år sen och har nu på sistone börjat säga att han börjar känna att det snart kan vara dags för en fin flaska för att fira något. Kanske är det här tidpunkten? Fråga honom det! Och så borde du ställa några utmanande quizfrågor om fotboll, det älskar han, som bekant. Men du kan på allvar frågan honom, på ett lite klassiskt sportmanér, om det är viktigast att själv vinna matchen eller att alla andra förlorar? Det vill jag veta hans svar på.
På vår sida för Guldskölden kan du läsa alla vinnarintervjuer och hitta alla tidigare vinnare.
Besök sidan HÄR.
