Gusten Dahlin: ”Vi sporrar varandra, tittarna och jag”
Från SvenskaFans - vaggan raka vägen till folkets hjärta. Årets programledare jobbar hårt, älskar fotboll och ser till att hålla sig så påläst som bara går.
Tänkte du som skribent på SvenskaFans att ”en dag kommer jag att vinna Guldskölden”?
– Jag siktar alltid högt, klart att jag ville vinna Guldsköldar och Kristaller och det ena med det tredje men det är inte själva syftet såklart. Dock är det en konsekvens och en bekräftelse. Såna här utmärkelser är vad de är. De är inte ett bevis på att man är bäst och att andra kan lägga ner. Jag vill verkligen tacka alla som nominerat, röstat och stöttat mig under de här åren som lett fram till detta. Själva resan började i SvenskaFans - vaggan, så jag hoppas att jag och Guldskölden kan funka som inspiration om att det går att gå hela vägen från Romas forum på SvenskaFans, Bollnäs bandy eller Stokes SvenskaFans-forum, bara man jobbar hårt, kör på och drivs av lust. Det går!
Hur glad blir du?
– Jätteglad, verkligen! Det är ett stort pris och just i den här kategorin med tunga spelare från branschen och säkert även sen nominerigsfasen - nä, men det är otroligt roligt och hedrande. Och jävligt upplyftande! Det här priset är lite som FA-cupen och Ligacupen, de som åker ur eller inte vinner skakar av sig det med att det inte är så viktigt. Men det är klart att alla innerst inne vill vinna.
Men rollen som programledare, har du siktat på den?
– Ganska tidigt i min bana och i den här branschen har jag varit programledare och identifierat mig som programledare. Från min väg på SvenskaFans, vidare till Dobb, Expressen och Discovery har jag gjort en hel del andra gigg. Det är en roll som jag har haft hela tiden i mitt egen medvetande, men kanske att andra uppfattar mig som en nybakad programledare för att de först nu ser mig i en fotbollsstudio.
Hur har du tagits emot i just den?
– Jag har tagits emot påhejat och uppskattat från den yngre generationen tittare. Det är en kunnig publik och jag vet hur enormt mycket tid jag själv lägger ner på att uppdatera mig och ha koll, vilket jag tycker är självklart att ta med sig i rollen för att respektera tittare och lyssnare. Vi har sporrat varandra, jag försöker vara på deras nivå. Men det är få personer som är uppskattade av alla. Jag är själv en fotbollsmediekonsument, jag tycker inte att alla är bra. Den äldre generationen som konsumerar på den yttersta premiumnivån, det är svårare att veta hur ens aktie står sig i den generationen. Där har jag inte heller samma direktkontakt för de hänger inte på samma sätt på sociala medier, t.ex. Överlag så tror och hoppas jag att jag står för en ny våg initierade programledare.
Men hur gör du då för att förbli bra?
– Jag tittar på oerhört mycket fotboll. Det är grunden till allt jag gör. Matcherna, klubbarna, säsongsutvecklingen, supportrarna hur det går i tabellen - det är där allting ligger. Jag är lika intresserad av alla ligor och mästerskap och följer med glädje landslagsfotbollen. Då får man så pass mycket bredd. Det är många som är vassare än mig, för att de är nischade. Men jag är en allätare, allt bara hamnar i bakhuvudet. Vissa matcher tycks kanske inte spela så stor roll i mitt jobb, men någon gång om ett tag så ser jag något i den matchen som jag kommer kunna använda, ett genombrott, en skada. Om jag ser på mitt programledarskap som en pool, så finns det inte en enda kvadratcentimeter där jag inte bottnar. Jag är inte ute på djupt vatten, eller så, jag säger inte att jag har bäst koll av alla och jag frågar gärna, men det finns ingen del av fotbollen som skrämmer mig.
Vad mer driver dig in i den rollen?
– Jag vet inte om det finns ett kall som går att klä i ord. Det är mest roligt att prata om fotboll. Och att sen ha en expertis bredvid mig som kan fördjupa samtalet och gör det än bättre än vad jag kan. Men jag ser det som min roll att ta samtalet vidare där den annars inte skulle hamna. Fotboll är roligt. Det ska vara roligt att prata om det.
Okej, men var i ligger så utmaningen för dig?
– Tittare och lyssnare är så uppdaterade. Inför en match är det väldigt mycket av en utmaning i en studio att erbjuda något som håller fast dem som kan allt och ser en match för att se just matchen. Jag är mer avslappnad i Tutto Ballutto - det sätter folk på för att de vill lyssna, för att de vill höra just oss prata. I TV vill de se matchen. Jag utgår från att de som ser mig i en studio är där för matchen, inte mig. Det är den som de vill se.
Vem har du själv som förebild?
– Jag skulle nog säga att det främst är olika programledare. Experter är lite mer ”smaken är som baken”. Filip och Fredrik är enorma förebilder. De är avslappnade, vågar, förnyar sig och jag har verkligen högaktat deras roll som programledare. Ola Wenström har varit i en klass för sig, Lasse Granqvist en fantastisk människa som kommit att bli en vän som kombinerar kommentering och programledare. Han har pushat mig enormt, kommit med tips och råd. På senare år har jag även tagit till mig Renée Nybergs förmåga att vara sådär varm, solig och som också har en förmåga att ta fram det bästa ur sina experter. Men det är också det där initierade där Per Skoglund, TV4s travprogramledare - alltså det är inte många som hamnar på hans detaljnivå, han får alldeles för lite credd i sportsverige. Han är otrolig.
Framåt då, var börjar din resa att fortsätta?
– Vi är i en CL-vår, trots hemskheterna i Ukraina vilket ju är otroligt roligt. Sen, förhoppningsvis då löser Sverige en biljett till höstens VM och jag därmed gör jag mitt första världsmästerskap. Det kan man hoppas. Jag har dock svårt att se att mitt fotbollsintresse svalnar. Sen förstås, att jag och Tomas gasar på i mot minst 1000 år till.
Hur firar du sen när du hinner med?
– Det publiceras på onsdag, va? Då är ju CL-returen, kan inte tänka mig ett bättre och mer adekvat sätt att fira på än i studion med Vicki Blommé, Kim Källström och Mikael Lustig. Då ska jag njuta lite extra och tänka att det jag gör uppskattas.
På vår sida för Guldskölden kan du läsa alla vinnarintervjuer och hitta alla tidigare vinnare.
Besök sidan HÄR.