Lagbanner
Lars "Laban" Arnesson - mitt i en historisk taktisk strid

Lars "Laban" Arnesson - mitt i en historisk taktisk strid

Det är några dagar sedan Lars "Laban" Arnesson lämnade oss. En oerhört central person under decennier då svensk fotboll inte riktigt visste vilken fot den skulle stå på. "Laban" var en hängiven förespråkare av den ena sidan i detta taktiska krig, som man nog ändå får säga att det var.

Idag är det ingen som höjer på ögonbrynen när olika taktiska filosofier står i konflikt med varandra. Det är en del av spelet, en del av förbundskapteners och allsvenska tränares sätt att skapa sin egen framgång. Men i Sverige på 1970- och 80-talen rådde en infekterad strid mellan två ytterligheter, vilket i sig sannolikt hindrade landslagets framgångar, men lyfte fram de ledande klubblagen.

Åbys fotbollsgrabbar
Till VM 1974 hette vår förbundskapten Georg ”Åby” Ericsson, som tagit över efter Orvar Bergmarks misslyckande i VM-slutspelet 1970. Åby var en medial förbundskapten. Duktig pianist, som bland annat skrev låten ”Vi är svenska fotbollsgrabbar” inför 1974 års VM-slutspel. Han förespråkade även vikten av fotboll som underhållning. Taktiskt var han inte särskilt driven, eller knappt intresserad. Hans förmåga bestod i att sätta ihop rätt kombination av spelare som sedan själva kunde diktera och styra spelare i den riktning som Åby och publiken önskade. Åtvidabergs FF spelade underhållande fotboll den anda som önskades. Dessutom hade han en assisterande förbundskapten vid namn Lars ”Laban” Arnesson. Laban var anställd på fotbollsförbundet och fundamentalistisk förespråkare av den mer underhållande tyska fotbollen med libero och man-man-markering, vilken han strävade efter att etablera det som en taktisk dogm inom svensk fotboll. Däremot var Åby inte särskilt pigg på att ta ut spelare från Malmö FF.

Roy och Bob har en revolution ihop

Samma år - 1974 - anlände nämligen en ung engelsman vid namn Bob Houghton till Malmö. Houghton introducerade snabbt en helt annan fotboll än vad Laban och Åby förespråkade. Här handlade det om disciplin, press med understöd, offsidefällor, zonmarkering och knappast någon strävan till en flytande och underhållande fotboll där individerna fick fritt spelrum. Istället fanns ett tydligt ramverk för alla spelare. Redan samma säsong vann han allsvenskan och det hela följdes upp av ännu en titel 1975. Dessutom pressade man FC Bayern Munchen i Europacupen på ett sätt som kändes som om de låg på samma höga nivå, det vill säga Europeisk toppklass. FC Bayern vann ju Europacupen tre säsonger på raken mellan 1974 och 1976.

Två år senare anlände Bob Houghtons gode vän och ännu en ung tränarbegåvning – Roy Hodgson – till Halmstad BK. Tack vare samma principer tog HBK allsvenskt guld 1976, bara för att Malmö FF skulle höja bucklan 1977 och nu var Laban less på sakernas tillstånd, då han verkligen hatade den nya fotboll som engelsmännen stod för. Laban tog tjänstledigt från förbundet för att ta över Östers IF i syfte att visa på att hans fotboll var den bästa. Redan 1974 hade han varit taktiskt ansvarig för VM-succén då Sverige hamnade på femte plats, även om det rådde viss bitterhet över att Åby tog åt sig hela äran i vad som kanske varit den perfekta kombinationen. Öster vann allsvenskan 1978 och Laban slog in en kil i engelsmännens taktiska hegemoni, men det blev blott en kil.

Landslagsfiasko och klubblagssuccé

I VM-truppen 1978 blev Åby tvungen att ta ut en trupp som dominerades av Malmö-spelare, då de var så pass bra även individuellt. Hela åtta stycken gjorde ju att det fanns synpunkter på att de helt plötsligt skulle ändra spelstil när de kom till landslaget. Dessutom fanns där Lennart ”Lie” Larsson, proffs i Schalke 04, men med förflutet i Halmstad BK. Laban var inte kvar i landslaget, istället assisterades Åby av Tord Grip, som också influerades av engelsmännen. Det blev dock inget större genomslag för Grips del och Åby körde på med ett något trött landslag, där magin från 1974 var helt bortblåst. Uttåget skedde redan i gruppspelet, trots en bra start med 1-1 mot Brasilien.

På hemmaplan fortsatte engelsmännen plocka hem ära och 1979 vann Halmstad sitt andra SM-guld och Malmö FF gick hela vägen till Europacupfinal, där man förlorade med 0-1 mot Nottingham Forest. Stor historia hade skrivits, då det var första gången ett svenskt klubblag tog sig så pass långt. Faktum är att det fortfarande är bäst, om man utgår ifrån att Europacupen/Champions League är den finaste av turneringar. Bob Houghton och Roy Hodgson lämnade allsvenskan och visst fanns där ett litet stråk av bitterhet över all den framgång de givit sina klubbar, men ändå aldrig accepterats fullt ut av förbundet och kanske även media.

Laban tar över som förbundskapten men Blåvitt tar hem pokalerna

Lars ”Laban” Arnesson tog 1980 själv över som förbundskapten efter Åby och hade nu möjlighet att en gång för alla genomföra sina idéer fullt ut. Faktum var att han ville att alla landslag skulle spela på exakt samma vis, vilket under hand skapade problem – och sedermera avgång – för Tord Grip som då ansvarade för U21-landslaget.

Under två säsonger på raken (1980 och 1981) vann dock Labans taktiske frände Bosse Johansson allsvenskan med Östers IF, men det skulle bli en kortsiktig seger i det stora taktiska kriget. År 1981 hade en viss Sven-Göran Eriksson tagit över IFK Göteborg och 1982 vann man SM-guld och samma säsong tog man som första svenska klubb hem UEFA-cupen. Svennis var en arvtagare till Bob och Roys fotbollsfilosofi och IFK Göteborg tillsammans med Malmö FF skulle dominera svensk fotboll kommande år. IFK Göteborg gick även till semifinal i europacupen 1986, där man vann med 3-0 hemma mot FC Barcelona, men orkade inte stå emot på Camp Nou, vilket gav 3-0 till Barca och en straffsparksläggning som slutade med seger för katalanerna. Säsongen efter vann dock Blåvitt UEFA-cupen för andra gången efter att ha besegrat då starka Dundee United från Skottland i finalen.

Trots att tränarna varierade så bestod grundidén om hur fotboll skulle spelas, vilket ju gjorde det allt svårare för Laban att driva sin linje, då de flesta av hans spelare var vana vid en helt annan taktik.

Vändningen

Det blev till slut en debutant – Håkan Sandberg – från Blåvitt som på en landslagssamling räckte upp handen och undrade om man inte skulle korrigera spelstilen till något de var mer vana vid. Laban lyssnade denna gång, då det hade visat sig svårt för honom att ta sig till slutspelen. VM 1982 missades, trots att IFK Göteborg dominerade i Europa. Och en av Sveriges genom tiderna mest begåvade fotbollsspelare – Torbjörn Nilsson – valde att ställa sig vid sidan av landslaget, då han inte gjorde tillräckligt bra ifrån sig. Han gillade de strikta ramar han fick i Blåvitt. För en gudabenådad kreatör som Nilsson var det perfekt, då han alltid visste var bollarna skulle komma medan han i Labans landslag kände sig vilsen och att kraven på att kreativiteten måste komma från honom blev för stora. Undan för undan etablerade Laban alltfler delar från den förhatliga spelstilen och man var väldigt nära att ta sig till VM 1986, men det skulle bli en viss Olle Nordin som tog Sverige till nästa stora slutspel i form av VM 1990, men då var den förbittrade striden om vilken av de två taktiska huvudlinjerna överspelad. Arvtagarna till engelsmännen fanns dock kvar, bland annat i form av Lasse Lagerbäck som ju skulle leda Sverige under många år under 1990- och 2000-talen. Tord Grip assisterade Tommy Svensson under den för svensk fotboll så magiska första halvan av 1990-talet.

Svensk landslagsfotboll hade det tufft i över tre decennier, till dess att vi tog brons i VM 1994. Samtidigt stod några svenska klubblag för enastående bedrifter i Europaspelet, tack vare en taktik som inte gillades av landslagsledningen. Trots framgångarna så fortsatte publiksiffrorna att dala och det var nog bronset 1994 som fick intresset att åter vakna till liv även i allsvenskan och siffrorna vände åter upp i till vad som idag är en etablerad supporterkultur som många andra nationella ligor endast kan drömma om. Landslaget stod dock under 1970-talet för en ljuspunkt 1974, men det var allt, medan klubblag som Åtvidabergs FF, Malmö FF och IFK Göteborg gjorde bra ifrån sig ute i Europa. Två sidor i ett och samma krig. Det taktiska kriget. Åby och Laban mot Bob och Roy. Landslaget mot de ledande klubbarna i allsvenskan. Ett krig som sannolikt delade svensk fotboll till det sämre, men i förlängningen utveckla oss till en bättre fotbollsnation.

Per Malmqvist Stoltskribentper@gmail.com@permalmqvist2023-10-05 18:25:00
Author

Fler artiklar om SvenskaFans