Juniorstorm 2012?
Samtidigt som Småkronorna spelar hockey på is i Kanada och Rasmus Elm ryktas vara klar för Sir Alex Fergusons manskap, kommer jag att tänka på talangerna i Ängelholm. Sanningen är att en av Rögle BK:s största talanger, Rasmus Bengtsson, var aktuell för JVM. Men jag kommer inte att tänka på eventuella Elvenes- eller KK19-talanger. Nej, jag börjar fantisera om vad killarna i Ängelholms Fotbollsförenings ungdomssektion kan åstadkomma. På sikt, men även i ett kortare och mer distinkt perspektiv.
Vissa kanske tycker att jag överdriver när jag säger att Ängelholms FF har fantastiska spelare på ingång underifrån. Bara för att några tonåringar spelat någon träningsmatch mot Division 2-motstånd i november ska vi inte komma här och tro att vi producerar råämnen till höger och vänster. Nej, det är klart. Men å andra sidan: såg ni matcherna? Det gjorde jag. Jag såg en makalöst mogen och uppfattningsrik mittback i Max Arvidsson, 18 år. Jag såg en sjuttonårig Michael Babier som for omkring på högerkanten i samma takt som Usain Bolt, eller åtminstone Martin Olsson som för övrigt är kusin med denne Ängelholmare. Jag såg en kille född 1994 vid namn Michael Baggner som med sitt spel medförde oemotståndliga jämförelser med Zidane, Modric, CR7 eller någon annan av de stora grabbarna. Jag såg en ansvarstagande tredjeringare i Albin Nilsson som visade en fotbollsrelaterad profil och image som förpliktigar till Rasmus Elm. Jag såg en pojke född fem dagar efter det klassiska VM-bronset -94 som spelade likt en gladiator iklädd en uniform bestående av ungdomlig entusiasm och ärlig begåvning - Albin Subasic. Jag såg också en lång och gänglig student som kallas för ”Kalle”, men heter Andreas Karlsson, och som verkar ha ett målsinne i samma stil som Inzaghi, Klose, Raúl eller någon annan av de klassiska straffområdesdödarna.
För övrigt såg jag också ytterligare en handfull drös unga förmågor som visade upp sina, för dagen, färdigheter. Men för tillfället är det de nämnda namnen som känns mest intressanta i den där kortare sikten – men samtidigt också i det distinkta perspektivet.
Ni som hänger med i motorvägssvängarna på Sillyseason-gaten angående ÄFF, vet att ungefär åtta stycken tröjnummer blivit fria för ny förbrukning. Det är inga dåliga spelare vi blivit av med, tvärtom, men chockhastigheten var inte direkt skyhög när exempelvis nummer 9 försvann. Denna gulblåa förening har, för att styrka detta utlåtande, dessutom en officiell filosofi som innebär vidareslussning till större äventyr för de spelare som gör sig förtjänta av det.
Nu när genombrottsmän som Sebastian Andersson och Antonio Rojas har sökt sig vidare skapas som sagt plats för nya förmågor. I dagsläget har vi en renodlad forward i amerikanen Lester Dewee. När ekonomiskt utstickande muskler ligger lika långt bort som Robert Laul gör i förhållande till målgången i Vasaloppet, är det ingen vidare idé att drömma om en värvning av Carlos Tévez, Emil Salomonsson eller för den delen Christian Järdler. Istället är sportchefen Stavros Papadopoulos främsta uppdrag att införskaffa en trupp med rättmätig ekonomisk kalkyl som samtidigt är konkurrenskraftig både internt och externt.
Kanske behövs en etablerad herre i motståndarnas straffområde med tanke på att Lester Dewee trots allt är relativt oprövad i seniorsammanhang. Att han endast varit myndig i drygt ett år är självklart en given orsak till den faktanotisen. De andra aktuella spjutsspetsalternativen, Albin Subasic och Andreas ”Kalle” Karlsson, besitter inte mer rutin. Men när de får chansen behöver vi inte oroa oss för att lagets genomskådliga vilja kommer sänkas. Tvärtom – den kommer att öka i samma takt som skyskraporna växer i Abu Dhabi.
Även om dessa tre, i mina sinnen, helt klart klarar av att axla forwardsuppsättningen i klubben tycker jag att ännu ett namn behövs. Fråga mig inte vem, men jag vet att vi inte lär signa Carlos Tévez. Skador kan uppstå, därav mitt yttrande om ett fjärde attribut. Westerblad finns, likaså Heidar Juliusson än så länge, och män som Tobias Johansson och Zeyn S-Latef kan lätt agera utpräglad ”tia”. Men ett fjärde bidrag i korthögen av reguljära forwards borde bli aktuellt i sportchef Papadopoulos trollerilåda.
Den tekniskt högerfotade virvelvinden Michael Babier har all chans i världen att få uppträda på Superettanscenen under 2012. Bakom den ordinarie högerbacken Mikael Dahlgren finns inte många naturliga alternativ, om vi då bortser från denne yngling.
Att finna något fel hos Max Arvidsson är svårt. Jag har ännu inte lyckats. Kanske kan det ta honom till seniorerna på permanent basis med start i januari kommande kalenderår. Själv är jag säker på att jag hade varit kolugn om Max Arvidsson kastats in i hetluften ifall någon av rävarna Jakob Augustsson eller Marcus Lindberg tvingats avvika någon fight. Jag tror Max hade agerat det samma.
På innermittfältsplatserna har det blivit tufft för nya, yngre fötter. Skeletten Robin Nilsson, ”Björnen” Westerblad, Tobias Johansson och Jonas Lindh har sedan tidigare haft sällskap av den transplanterade njuren Albin Nilsson. Nu har även kraftig teknisk briljans anlänt till de centralaste delarna. Zeyn S-Latef och Omid Nazari tillför sådant hopp och energiskt drömmande bland oss utomstående att vi nästan glömmer bort vad vi har bakom dessa lirare. Och det är inget ohyggligt kort…
För mig är Michael Baggner en sådan talang som utger en total rysning i kroppen så fort han kommer på tal. Egentligen är han så bra redan nu att jag knappt kan föreställa mig att han inte kommer debutera i Superettan eller Svenska Cupen kommande år. Om ni införskaffar er möjlighet att spana in denne lirare kommer ni säkerligen bli sålda. Ni kommer även att inse hur bra Albin Subasic, ”Kalle” Karlsson, ”Mike” Babier och Max Arvidsson är.
När Jocke Persson introducerar säsongen 2012 strax efter nyår på Valhalls konstgräs kommer alla dessa ynglingar vara med. Som jag ser det finns det ingen anledning att ändra på det oavsett om vi spelar internmatch på grus eller möter Hammarby på Söderstadion. Jag är redo för ungdomlig frenesi kommande år.
