Början på någonting nytt: en summering av 2024
Säsongen 2024 har nu lagts till handlingarna. Här kommer en summering av årets säsong med en blick mot framtiden.
AIK anno 2024 hade den tacksamma uppgiften att efterträda katastrofåret 2023. Då hade Manuel Lindberg, vars arbetslivserfarenhet var bättre lämpad för ett startupbolag i Silicon Valley än en elitidrottsklubb i Sverige, tagit på sig att agera VD/klubbdirektör och sportchef. Den förstnämnda hade han möjligtvis kunnat hantera, men inte den sistnämnda och definitivt inte båda två samtidigt. Den nyrekryterade tränaren Andreas Brännström var inte i fas med sin sportchef och fick inte arbeta med rätt verktyg för att få ut sin vision på planen. Efter knappt halva säsongen hade båda försvunnit och AIK var fast förankrat i bottenstriden.
I april klev Thomas Berntsen in på sportchefskontoret och strax därefter anlände den gamla norska landslagsspelaren Henning Berg som ny chefstränare. Den norska injektionen räckte till en 11:e plats och inför 2024 var frågetecknen många. Ambitionerna fanns definitivt där. Att AIK inte skulle vara inblandad i någon bottenstrid igen fanns inte på karten, vilket är lätt att säga men svårare att genomföra. Titta bara på IFK Göteborg och hur deras 2024 utvecklade sig.
Thomas Berntsen gav lite olika signaler när han fick frågorna inför säsongen. AIK skulle göra en bättre säsong än 2023, såklart, men huruvida vi skulle utmana om en Europaplats eller satsa på en stabil mittenplacering var oklart. Men det högsta realistiska målet var att slå sig in bland de tre bästa. En ordentlig helgardering från Thomas Berntsens sida, men också ett nykterhetstecken. 2023 skulle inte tillåtas tynga ner klubben samtidigt som det inte ska negligeras att 2024 hade kunnat tillbringas i superettan.
Vinterfönstret 2024 var som regisserat av Jan Malmsjö på nyårsafton. Ring ut det gamla och ring in det nya. Alla vinternyförvärv från det föregående året skeppades iväg. Alla förutom en ung spanjor vid namn Lamine Fanne, som ändå inte skulle kunna ta en plats i det nya AIK. Eller hur? Bersant Celina och Benjamin Tiedemann Hansen lånades in under sommaren och skrev på permanenta kontrakt inför 2024. Målvakten Ismael Diawara, norrmännen Martin Ellingsen och Eskil Edh, samt lånet Ismael Coulibaly anslöt också till gnaget.
Henning Berg hade nu fått en hel försäsong på sig att drilla AIK och när cupen drog igång i februari var AIK redo att visa fotbollssverige att de svartgula var tillbaka. Gruppspelet slutade med gruppseger och en kvartsfinal mot Mjällby på strandvallen väntade. Trots en isande gråkall vind på Listerlandet lyckades AIK vinna relativt komfortabelt med 3-1 och i semifinalen väntade Djurgården på Nationalarenan. Ett halvår innan hade AIK befunnit sig på ruinens kant, nu var vi endast en match borta från vår första cupfinal på 15 år.
DIF:s lintott Lucas Bergvall gjorde 0-1. AIK fortsatte att pressa ärkerivalen och till slut, i den 96:minuten, styrde Victor Andersson in kvitteringen och skickade matchen till förlängning. En AIK-dominans kunde inte hindra matchen från att avgöras på straffar och efter missar av Erik Ring och Taha Ayari stod det klart att Djurgården skulle ställas mot Malmö FF i cupfinal. Ett tungt slag självklart, men insatsen i derby bådade gott inför den allsvenska säsongen.
I den första omgången av allsvenskan 2024 ställdes AIK mot nykomlingen Västerås, som gjorde sin första säsong i högsta serien sedan 1997. VSK bjöd upp till dans och visade upp samma takter som charmat hela superettan året innan. Trots det lyckades AIK vinna med 1-0 och få en drömstart på den nya säsongen. Efter det väntade Brommapojkarna på Tele2 arena, en match som karaktäriserades av en bojkott från AIK-supportarna och tveksamt dömd straff för BP som betydde 2-2. Ytterligare ett kryss mot Mjällby följde och därefter stundade årets andra tvillingderby. Det blev i vanlig ordning en stabil seger med 2-0 och efter att ha slagit IFK Värnamo med samma siffror några dagar senare var känslan kring AIK god. ”Det var länge sedan vi vann så här säkert” sa en av mina gnagarpolare på vägen hem. Om vi bara visste då.
Den 28 april var det dags för helvetesresan ner till Malmö, där AIK inte vunnit sedan nokiamobilens dagar. Skulle Henning Bergs förvarsstarka AIK bryta den mångåriga förbannelsen? Svaret blev ett rungande nej. Och om det var någon som karaktäriserade AIK som försvarsstarka fram tills dess fick de nu omvärdera sin uppfattning. Det slutade 5-0 till de regerande mästarna i ett solkysst Malmö och detta kom att bli inledningen på en period som som mer liknande ett bipolärt tillstånd än någonting annat.
Svaret på förnedringen i Malmö blev att trycka in sex mål mot IFK Norrköping på hemmaplan. Visserligen släppte AIK in två, men det frejdiga anfallsfotbollen fick en att hoppas på att gnaget gått vidare. Det hade de såklart inte gjort. De tre matcherna som följde resulterade i 0 poäng och 12 insläppta mål, ett osannolikt facit för den som kan sin AIK-historia. AIK räddade upp formen något genom att slå IFK Göteborg med 5-2 hemma, även detta ett osannolikt resultat. Matchen gav också en annan ljusglimt. Lamine Fanne, som ett och ett halvt år tidigare anslutit på skumma premier hade fått mer och mer förtroende och mot blåvitt startade han för första gången i allsvenskan. Den unga spanjoren gav mittfältet den stadga som saknats och hans spelsätt fick många att dra parallellerna till den ivorianska storspelaren Yaya Touré.
Men i klubben som stort rådde det fortsatt turbulens. Den 14 juni blev det officiellt att Henning Berg hade sagt upp sig som chefstränare. Olika visioner i hur klubben skulle arbeta för att nå framgång kommunicerades som den främsta orsaken från sportchef Thomas Berntsen. Henok Goitom fick för andra gången i sin tränarkarriär rycka in som interim. Resultatet blev en förlust mot Kalmar FF och en seger mot Halmstad BK. Efter 14 omgångar spelade befann sig AIK på en 8:e plats. Bättre en under samma period året innan, men formkurvan pekade allt annat än uppåt. Känslan var snarare att AIK bara blev sämre och sämre.
Den 16 juli stod det klart att Mikkjal Thomassen skulle bli AIK:s nya tränare. Färöingen kom från en lyckad sejour i norska Fredrikstad men hade innan dess gjort hela sin tränargärning på den lilla önationen i Atlanten. Men han var inte helt obekant med AIK. Sju år tidigare hade han som tränare för Klaksvik rest till Nationalarenan och förlorat med 5-0 i kvalet till Europa League. En färsk villkorlig fängelsedom hängde också över honom. Mikkjal beskrevs som en tuffing som ställer höga krav på sina spelare, vilket där och då kändes som en egenskap som kunde slå åt båda hållen.
Mikkjals tid som AIK-tränare fick inte heller någon flygande start. De två första matcherna, båda mot GAIS, resulterade i dubbla förluster och noll gjorda mål. Men Mikkjal visade upp en flexibilitet när det kom till laguppställningen. Henning Berg hade varit väldigt fast i sin 4-4-2, Mikkjal Thomassen var däremot inte rädd för att skifta mellan 4-4-2, 4-3-3 och 5-4-1. Den sistnämnda kom att bli formationen som fick hans AIK att hitta sitt esse och klättra i tabellen.
Vändningen kom i hans tredje match borta mot Västerås. 2-1 mot nykomlingen följdes upp av en segerrad som liknande ett mästerlig. På åtta matcher kammar AIK hem sju segrar och en oavgjord. Målskillnaden på dessa matcher? 9-1. AIK har gått från ett kaosgäng till seriens mest stabila fotbollslag. Likheten till gamla, framgångsrika AIK-upplagor är slående. Kristoffer Nordfeldt som tidigare klassades som en av seriens sämre målvakter är helt plötsligt påväg att slå rekord i minuter utan att släppa in mål.
Trots att AIK:s kanske bästa spelare, Rui Modesto, lämnar för italienska Udinese under den här perioden fortsätter AIK att se bombsäkra ut. De två derbyvinsterna är de tydligaste exemplen. 2-0 hemma mot Djurgården, ett resultat som inte är ovanligt när det kommer till kamperna mot blåränderna, men som med Mikkjal Thomassens revolutionsaktiga ledarstil känndes som den största derbysegern någonsin.
Men få saker i denna värld slår det som hände den 29 september. AIK mot Hammarby. En vinst skulle ta AIK upp på en tredje plats, förbi just Hammarby. En ren sexpoängsmatch. I den 69:e minuten, vid ställningen 0-0, byts John Guidetti in. Resten är historia. Den ifrågasatte 32-åringen är vaksam på en styrd boll och trycker in 1-0 i den 92:a minuten. Europaplatsen hade vuxit fram som en dröm, nu var den AIK:s att försvara.
Men urladdningen mot bajen skulle få sig en baksmälla. En hemmaförlust mot BK Häcken följde och det började skaka i bygget. Mikkjal övergick till en fyrbackslinje och fick med sig tre poäng mot IFK Göteborg på Gamla Ullevi efter ett sent nickmål av Benjamin Tiedemann Hansen. Därefter tog de svartgula en stabil seger hemma mot Elfsborg som dittills gjort succésäsong i Europa under Oscar Hiljemark.
AIK hade allting i egna händer inför de två sista omgångarna. En seger borta mot IFK Norrköping och platsen i Europa var säkrad med en match till godo. Men i klassisk AIK-anda ror laget inte hem det. Istället blir det en förlust och inför säsongens sista match mot ett kontraktsjagande Halmstad känns det helt plötligt som att AIK har allt att förlora. Men det blir en klar 5-1 seger, något upphöjd av faktumet att HBK fick en utvisning i första halvlek. Men det betyder att AIK 2025 kommer spela i Europa för första gången på tre år.
I min sista matchtext för säsongen var jag inne på att Mikkjal Thomassen har gett alla gnagare någonting att tro på igen och det menar jag verkligen. Vi har gått igenom ett stålbad på 1 1/2 där, åtminstone jag, har reflekterat mycket över hur klubben mår och vad den är påväg. Sveriges kändaste ultrassupporter August Spångberg utryckte det bra efter hemmaförlusten mot GAIS. ”Jag är så jävla trött på AIK”. Exakt så var känslan. 2023 var en katastrof som räddades upp under andra halvan av säsongen och 2024 var påväg att rinna ner i samma avgrund som vi befann oss i ett år innan.
Men istället har 2024 blivit det första succéåret under den nya dynastin. När Thomas Berntsen anlitades bröt han en lång trend när det kommer till vilka som sitter bakom skrivbordet på sportchefskontoret. Manuel Lindbergs får ses som en parantes i sammanhanget, men hans företrädare Henrik Jurelius och den dåvarande tränaren Bartosz Grzelak var på många sätt de sista representanterna för det gamla AIK som skördat framgångar under 2000- och 2010-talet. Jurelius var länge AIK mångåriga sportchef, och sedermera VD, Björn Wesströms naturliga efterträdare. Bartosz Grzelak hade varit assisterande tränare till Rikard Norling guldåret 2018. Norling, som även tränade AIK från 2005 till 2008, var i sin tur assisterande till Stuart Baxter guldåret 1998 och även under Champions League-säsongen 1999.
AIK har haft en tendens att lite på sina egna och man har sällan vågat ge individer utan AIK-koppling speciellt mycket inflytande. Men nu står vi här med en norsk sportchef och en färöisk tränare och allting känns fantastiskt. Det är också symboliskt att Alexander Milosevic, sen sista spelaren i truppen som spelat på Råsunda och gnagare sedan barnsben, inte fick förlängt kontrakt. Ett sådant val hade antagligen inte en sportchef med ett känslomässigt starkare band till AIK tagit.
Vi är i början av en ny period för AIK. De sista arven från det gamla börjar sakta men säkert tyna bort och ersättas av nya profiler och händelser som kommer forma vår framtida historia. För första gången på länge känns det som att vi är påväg någonstans, och vi gör det med en slags AIK-anda. När man ser Mikkjal Thomassens lag på plan råder det ingen tvekan om att det är AIK de representerar. De hade kunnat spela i neutrala ställ och det hade ändå synts. Med en publiktillförsel som saknar motstycke har AIK blivit större än vad någon hade kunnat hoppas på för bara ett tiotal år sedan, än mer än för ett trettiotal år sedan.
Det finns en enorm kraft i den här föreningen, det råder det ingen tvekan om. Men den har sällan fått leva ut sin fulla potential. Nu kanske vi börjar se det. AIK har under säsongen 2024 visat vad vi är kapabla till. Nästa år är det dags igen. Vi ses på premiärträningen.
