British Library och norrmän i underjorden
Tidigare Himmelriket-skribenten Jonas Svensson är hemkommen från London, och här kommer ett slags reserapport från BP-matchen med lätt anglofila förtecken. Kanske kan det hjälpa hans himmelsblå vänner att skingra tankarna några minuter i den seeega väntan på måndagens kommande excesser...
Söndag den 20 oktober och jag vaknar i ett hotellrum vid King's Cross i London. Så jävla urbota dumt. Inte att vara i London, men att vara i London när Malmö FF har hemmamatch mot Brommapojkarna i en nagelbitande slutspurt av allsvenskan. Det är väl bara att erkänna; den tiden är förbi då jag till 100 procent planerade arbete, födelsedagar och semestrar utifrån MFF's spelschema. Att befinna sig i ett annat land år 2013 innebär inte att jag är avskärmad från omvärlden, men matchdagen får däremot en något anglofil twist.
Först vinkar jag adjö till mitt trehövdade resesällskap. Eftersom de inte har riktigt samma himmelsblå böjelser som jag själv har de bestämt sig för att ta en tur till Brighton över dagen. Förskonade från mina spekulationer, mina humörsvängningar, mitt skuttande mellan tro och tvivel, min disträa blick i fjärran. Lika gott för alla parter.
Min solitära uppladdning börjar helt otippat på British Library, en modern och enorm byggnad i skuggan av inte lika moderna men enorma St Pancras hotell och tågstation. I en av bibliotekets utställningssalar blir jag stående med saliven hängande i mungiporna. I montern framför mig, bakom glas och i fuktreglerad miljö, ligger det handskrivna utkastet till FA's fotbollsregler, nedtecknade av Ebenezer Cobb-Morely 1863.
Fotbollens långa historia och rotade traditioner tycks för ett ögonblick vibrera i rummet (dessutom inbillar jag mig att Hövdingen kastar ett gillande öga på min lilla kulturella avstickare). I montern ligger även några skönt kaotiskt layoutade fanzines från 80-talet, bland annat "There's only one F in Fulham", vilket svider en aning då jag hade planerat att se matchen mellan Crystal Palace och just Fulham på måndagen, men stött på biljettstrul.
Oavsett, med såväl fotboll som bibliofili bland mina laster är det ett ganska högstämt ögonblick därinne i bibliotekets skrymslen. De övriga besökarna verkar inte hysa samma aktning för fotbollsfanzines, utan promenerar pliktskyldigt förbi montern på sin väg mot Magna Carta, Shakespear-manuskript och diktskisser av Oscar Wilde.
För att se allsvensk fotboll i London är det mig veterligen bara The Harcourt som gäller, en "svenskpub" en snedspark från tunnelbanestationen Edgware Road. Så jag tuffar dit med en skranglig vagn längs Hammersmith Line. De övriga resenärerna tycks synnerligen opeppade trots den viktiga avsparken om några timmar. Jag är ute i hygglig tid eftersom jag hoppas kunna fånga även matchen mellan IFK Göteborg och Öster.
Redan innan jag är framme har jag omvärderat denna tanke flera gånger. Jag vet inte om jag vill veta. Årets allsvenska resa ska inte behöva ha någonting som helst att göra med vad det där laget från västkusten tar sig för. Eller någon annan klubb heller för den delen. Matchen mot BP måste gälla matchen mot BP. Inget onödigt fokus på någonting annat. Den här söndagen - och alla andra dagar i almanackan - ska förstås ägnas Malmö FF och bara Malmö FF.
Det visar sig att beslutsvåndan inte spelar så stor roll. När jag kommer upp ovan mark vid Edgware Road faller regnet så hårt att asfalten krackelerar omkring mig. Jag måste kasta mig in på närmaste pub för att inte drunkna. Stackars mig. Väl inne på en brittisk pub inträffar vad som vanligtvis inträffar på en brittisk pub. Snart står jag med en pint och hör regnet smattra aggressivt mot rutorna. Murriga mattor och gamla ekmöbler omsluter mig, och den där matchen mellan IFK och Öster evaporerar och försvinner. Det slinker ner några öl till innan regnet avstannar tillräckligt mycket för att jag ska våga mig vidare utan flytväst. Uppehållet kommer vältajmat och jag anländer till The Harcourt just när bengalröken börjar skingras hemma på Stadion.
The Harcourt ligger mittemot svenska kyrkan i London, och personalen är övervägande svenktalande. Här kan exilsvenskar fira jul och midsommar och annat de finner viktigt, och det serveras pytt i panna. Det går säkert att få en knäckemacka med Kalles kaviar också om man så skulle önska. Senast jag såg en allsvensk match på The Harcourt blev jag hänvisad till ett kalt ljust rum en trappa upp, med en soffa och ett soffbord och inte värst mycket mer - något av antitesen till föreställningen av en brittisk pub.
Den här gången visas matchen i den ordinarie pubdelen, och det första jag noterar när jag sätter mina fötter i den tjocka heltäckningsmattan är två fina MFF-tröjor burna av två medlemmar av MFF-familjen. Det andra jag noterar är rösten som berättar att IFK Göteborg bara fick noll-noll (och naturligtvis att Åtvidaberg förnedrat Helsingborg med tre). Där kom det! Och min uppföljande tankegång är förstås; "Gött! Då behöver MFF bara...". Fatalt misstag! Det finns inget farligare än att säga "bara".
Först när Gische gör 1-0 slappnar kroppen av en aning och vidskepelserna tonar bort. I halvtid unnar jag mig till och med lite small talk med en av de andra himmelsblå på plats. Han visar sig vara en av planskötarna på Stadion. Med en blick på teven i hörnet tycks han konstatera att dagens kritningar får godkänt. Jag får också en lektion i UEFA's millimeterpetiga krav för internationella matcher. Det är fascinerande att få en inblick i en sådan detaljvärld, och jag hade nog kunnat grotta ner mig i detta ytterligare om det inte vore för att BP kvitterar på tv-skärmen och kroppen fylls av allt för bekanta känslor. Faaaan! Jag muttrar ner i ölskummet.
Jag presterade att ta mig till The Harcourt genom regn av bibliska proportioner, så nu får tamejfan laget där hemma på Stadion prestera de också. Vi gör väl det här tillsammans, inte sant? Mange och Gische spetsar förstås öronen och hör mitt kvidande från andra sidan Nordsjön. Vi vet hur det gick. 2-1 är förlösande och det jublas på svenskpuben. Jag tar strax farväl av de himmelsblå för att åter sammanstråla med Brightonresenärerna vid Piccadilly Circus.
Jag är tidig till Piccadilly och knör in mig på närliggande puben St James Tavern för en segerpint. Där är gott om folk men åter verkar ingen ha förstått hur nära Malmö FF är guldet nu. Intresset ligger mer på ett lag som kallas Arsenal och som dagen innan tydligen lyckats snubbla in fyra baljor mot Norwich.
Mitt resesällskap dyker upp och vi utbyter skiftande erfarenheter från dagen. Någon timme senare åker vi i samlad trupp mot hotellet. Lagom rund under fötterna och med ett fånigt leende gungar jag fram i takt med tunnelbanevagnen. Mannen intill mig tycks ligga på ungefär samma ölkonsumtionsnivå. Plötsligt vänder han sig till mig och frågar på sluddrig norska om jag håller på Viking. Det tar några sekunder för mig att få ordning på alla synapser. Alltså, jag befinner mig i London, jag har huvudet fullt av Malmö och jag blir tilltalad av en norrman som får för sig att jag kommer från Stavanger.
Jag förklarar tålmodigt (eller lätt irriterad över påståendet - åsikterna går isär) att jag håller på Malmö FF och att Viking Stavanger inte finns i min begreppsvärld. Mannen går av vid nästa station. Lika bra det kanske. Om vår konversation hade fått fortsätta obehindrat vet ingen var den hade kunnat sluta. Jag nöjer mig med att konstatera att livet med jämna mellanrum bjuder på lätt bisarra uppleveler.
På måndag är jag tillbaka på svensk mark. I Borås närmare bestämt. Ytterligare en resa som tveklöst kommer att bjuda på nya upplevelser och erfarenheter. Högst sannolikt lätt bisarra de också.
