Mexiko - Island1 - 0
En tid för smärta
Brommapojkarna åkte till Gävle med en usel formkurva. Formsvackan består och nu börjar även spelarna att visa sitt missnöje och sin sorg.
Ibland tas liknelsen vid tåg upp. Tåget som åker vidare på den Allsvenska resan släpper varje år av två eller tre lag vid station Superettan. Kanske var det idag som Pojkarna från Bromma tvingades ut i dörröppningen och känner vinddraget i ansiktet.
I mitt hjärta vrids en kniv om. Det ser så bra ut, men ger mig så mycket smärta. Spelet flyter på så bra, passningarna sitter.
Så kommer straffområdet. En inhägnad som BP inte kan forcera. Ett fort som är övermäktig för de fattiga små pojkarna.
Matchen som spelades mot Gefle IF gav inga svar. Samma fakta radades upp. BP hade 10-0 i hörnor. BP hade 58% av bollinnehavet. BP sköt tre skott på mål, Gefle två. Behöver jag ens säga att det blev 2-0 till Gefle?
Återigen får vi bevittna en oerhörd effektivitet från våra motståndare. Återigen får vi se ett BP som inte får in bollen. Som inte utnyttjar chansen man får. Bara nyper till. Sätter dit den. Det vi ser är ett BP som helt enkelt kapitulerar, så fort straffområdets gränser ska beträdas. Det är som att sitta hemma en fredagskväll och se på en fantasyfilm. Kliver man över denna osynliga gräns så händer det en massa fasansfulla ting. Målvakten utvecklas till en gigantisk drake som sprutar eld på bollinnehavaren.Försvaret blir till jättar, med varsin påk i sin hand.
Det har blivit dags att träna på att göra mål. Kanske bara stå framför ett öppet mål, dunka bollar i nätet, bara få känna nätet rassla. Om och om igen. Lära sig exakt hur det ska gå till. Gör en JG, spring bara runt med bollen, skjut ur alla vinklar, lär känna era kroppar.
Sittandes på tåget hem tänker jag vidare på metaforen kring Allsvenskan och Superettan. Det är ändå inte så farligt att vistas ett år eller två på denna lilla station. Det är trots allt bara ett steg till på rälsen.
