Pontus Segerströms karriär i bilder
Pontus Segerströms fina karriär i bilder. Alla bilder är hämtade från Bildbyrån.
Februari 2000: Pontus i U21-landslaget.
Spelarporträtt inför Superettan 2002.
Bortamatch mot Ängelholm 2002.
BP:s lag 2003, en trupp bestående av många profiler. Förutom Pontus själv innehöll laget spelare som Michael Allyn, Olof Guterstam, Andreas Bild, Jerry Månsson, Klas Henriksson och Martin Ekström. Kunde rabblat upp halva laget egentligen. Roberth Björknesjö syns dock högst upp till höger, där som assisterande tränare.
Gratulerar Christer Mattiasson till ett mål mot IFK Malmö 2003.
Efter knappt sju år i BP:s A-lag bar det av mot Danmark och Odense. Den sejouren blev dock inte långvarig och i november 2004 återvände han till Sverige, dock inte till BP den här gången utan till allsvenska Landskrona...
... där han fick jubla med sin f.d. lagkamrat Mikael Rynell.
.
Redan under sin första säsong i Landskrona fick han pröva på att agera lagkapten, här mot GIF Sundsvall.
Landskrona åkte dock ur Allsvenskan och Pontus fick ställas mot sitt gamla lag. Här i kamp med Robin Bergman.
2007 blev han klar för norska Stabaek. Här är hans spelarporträtt inför 2008 års säsong.
Pontus gjorde sammanlagt 56 matcher för Stabaek, bl.a. Champions League- och UEFA-cupkval. Ett guld, ett silver och ett brons var hans, mycket imponerande, facit från tiden i Norge och Tippe-ligaen.
"Han ledde oss till ligaguld, ligasilver och ligabrons. Han var en fantastisk spelare. Men inte bara det – han var en fin kille. Vi har saknat honom varje dag sedan han lämnade klubben" sa Ingebrigt Steen Jensen, f.d. ordförande i Stabaek, till VG.
21 december 2009 fick BP-fansen är tidig julklapp, Segerström var tillbaka!
Första året sen återkomsten blev ingen succé, varken för Pontus själv eller laget i stort då man åkte ur Allsvenskan. På bilden ser vi dock kaptenen sätta 2-1-målet mot Elfsborg på straff, dessvärre kvitterade Elfsborg senare till 2-2.
Jubel efter Pablo Pinones-Arces 1-2-mål på Söderstadion 2011.
I premiären 2012 var Pontus tillbaka på Landskrona IP, återigen iförd Landskronatröjan(!). Dock var det fortfarande BP han spelade för - domaren tyckte både BP:s hemma- och bortatröjor var för lika Landsronas hemmatröjor, vilket gjorde att pojkarna fick bära hemmalagets bortatröjor.
Petrovic, Bahoui, Corr-Nyang, Une-Larsson och Mauricio Albornoz gratulerar kapten Segerström till hans kvitteringsmål i det viktiga höstderbyt mot Hammarby på Grimsta IP.
Pontus och Niklas Westberg klappar om varandra efter 0-2 borta mot Ängelholm - med tre matcher kvar var nu Allsvenskan nära.
Uppklädd inför Allsvenskans upptaktsträff 2013 där han var med och representerade BP.
Pontus gjorde en hel del viktiga och framförallt poänggivande mål för BP. Här i premiären 2013 mot Öster där han stötte in 2-2 med drygt tio minuter kvar av matchen.
En av sakerna jag alltid gillade med Pontus var hans sätt att fira mål. Inget blygt kramkalas på mittplan, som BP alltid kört med. Nej, rakt ut mot publiken och visa uppskattning till dem som kom.
BP står 2013 för en liten bragd och grejar det allsvenska kontraktet i sista matchen mot Halmstad på Örjans Vall. Här är Pontus på väg mot bortaläktaren för att kasta upp tröjan till de tillresta fansen.
"(...) i våras, mot IFK Göteborg. Stenhård, huvudet före. Vrålandes sprang du ut mot fansen, de som alltid står där, de som alltid får höra hur få de är. Du såg dem. Du visade att du såg dem. Du älskade BP."
En av många träffande beskrivningar av Pontus i Peter Appelqvists krönika.
Den sjätte juli höll han ett blivande Champions League-lag i schack på Grimsta IP då BP spelade 1-1 mot Malmö FF.
Tackar publiken efter årets hemmamatch mot Åtvid, där BP tappade en 2-0-ledning till 2-2.
"Strax före halvtidsvilan händer det som helst inte ska hända om man ska hålla tätt mot ett klart bättre lag. Nummer tio kommer fri med Blazevic och Pontus Segerström lägger en hand på Torino-spelarens rygg för att få honom ur balans. Detta lyckas han förvånansvärt bra med, tyvärr lite för bra då fjollan lägger sig. Domaren köper självklart filmningen, blåser och pekar på straffpunkten. Han passar även på att belöna Segerströms axelklappning med en utvisning."
Så beskrev jag utvisningen av Pontus Segerström i matchen mellan BP och Torino. Vad jag då inte visste var att jag beskrev Pontus sista aktion på fotbollsplanen. Det är inte riktigt min grej att skriva "känslosamt", men den här bilden gör mig tårögd, på riktigt. Detta var den sista matchen Pontus spelade i sitt liv.
Men, på samma sätt som det känns oerhört bittert att en sån som Pontus fick avsluta allt såhär, så är det ändå ganska fint vilken avslutning han fick. Troligen var detta den största matchen han någonsin spelade i BP-tröjan. Och när Riddarn klev av planen hade BP 0-0 mot ett Serie A-lag.
Det första minnet jag själv har av Pontus Segerström är när jag var inmarschknatte inför BP-Norrköping 2003, om jag minns rätt. Jag fick den stora äran att hålla Pontus i handen och höra speakern presentera honom som "Giganternas gigant", vilket är någonting jag minns att jag var väldigt stolt över, framförallt de åren han var på vift utomlands. Och självklart även när han till slut kom hem inför 2010.
En annan sak jag alltid kommer förknippa med Pontus är hans förhållande till supportrarna. Som jag skrev tidigare, det är så ofta BP-spelare firar med lite kramkalas mitt på planen, men precis som John Guidetti älskade han kontakten med fansen. Han tackade också alltid publiken, både efter hemma- och bortamatcherna visade han sin uppskattning.
Och sen, det tredje minnet av Pontus. Hans stora förvandling 2012 och 2013. De två föregående åren såg han stundtals rätt loj ut, och jag ska erkänna; han var inte alls en favorit hos mig då. Men 2012 och 2013 lyfte han sig något enormt och blev den klart viktigaste spelaren i BP:s försvarsspel. Med denna förvandling växte han extremt mycket hos mig. Och det tänkte jag flertalet gånger att jag skulle skriva om, i alla fall bara nämna det i ett litet inlägg eller något, för några månader sedan. Att han faktiskt blivit en av mina favoriter de senaste åren. Men jag gjorde aldrig detta. Varför vet jag inte men såhär i efterhand kan jag känna "varför skrev jag bara inte det?".
Det är absolut ingenting jag hatar mig själv för, men det får mig återigen att inse att vi måste börja hylla varandra mer i Sverige. Även de som fortfarande lever, som fortfarande springer runt fullt friska på planen. Därför blir jag lite glad när jag slår på TV12 och hör att "say oh ah Kennedy" ekar. Och jag gillade när supportrarna till morgondagens motståndare sjöng om att Martin hade rånat kiosker och meckat upp en fet, oavsett hur icke-PK den ramsan får anses vara.
Jag anser helt enkelt att vi måste hylla folk vi gillar, mer än vad vi gör. För imorgon kan det vara för sent. Ta med er det ut i det riktiga livet också.
Jag avslutar detta med intervjun som gjordes med BPTV en oktoberkväll 2012, då BP blev klara för uppflyttning när Assyriska vann mot Halmstad. Kanske Pontus absolut lyckligaste ögonblick som BP-spelare.
http://www.youtube.com/watch?v=WNeQhexVIKA
