Brommapojkarnas dubbelhiss är svensk fotbollshistoria!
Brommasupports ordförande är tillbaka med en ny krönika för att kröna seriesegern i Superettan.
Det var lite som att svära i kyrkan när jag under vårsäsongen 2014 i forumet på Svenska Fans kritiserade försvarsspelet och i synnerhet samspelet – eller snarare bristen på samspel – i mittförsvaret mellan Jacob ”Jake” Une Larsson och Pontus Segerström. ”Jake” var året innan sensationellt bra och Pontus var normalt sett följsam, stabil och lagets självklara pappa. Nu såg det ut som om kemin mellan dem gått förlorad. Framför allt ”Jake” hamnade på mellanhand när han inte kunde läsa av kollegans positionsspel. Det hela var högst för-bryllande men förklaringen kom lika överraskande som illa: Pontus Segerström var sjuk i cancer.
I den sista matchen som Pontus spelade i kvalet till Europa League mot Torino på Tele2 var han ändå på hugget. Han drev på laget, kämpade och spelade aggressivt. Det slutade med en utvisning. Han gick av planen och kom aldrig mer tillbaka. För laget, klubben och fansen var det början på den mörkaste perioden i IF Brommapojkarnas historia. Det var som om den röda livsbejakande färgen i klubbmärket krackelerade av sorg och chock över det fasansfulla som drabbat vår lagkapten. Allting blev svart, och av 30 matcher i Allsvenskan vann vi 2.
När vi sedan inte fick grepp om det i Superettan 2015 blev jag förvånad. En ny tränare i islänningen Magni Fannberg och ett lag som på papperet och faktiskt ute på planen hade kvaliteter borde inte ha åkt ur den serien. Men mörkret satt i som ett känslomässigt virus. Det saknades geist, och motståndarna ville självfallet vinna över den lilla stora klubben från Stockholms västra förorter.
Vi var några fans som var på plats i Mjällby när degraderingen ur Superettan var ett faktum. Det var tungt och sorgligt. Efter matchen, utanför spelarbussen, delade Bromma Support ut fansens pris Årets Pojke. Det gick till Gustav Sandberg Magnusson, men ingen var glad och det kändes som vi åkte likbil hem.
På hösten 2015 kom beskedet att Mr. BP, klubbdirektören Ola Danhard, skulle sluta efter att ha arbetat för föreningen i närmare 40 år. Det var exakt vad som behövdes: en ny röst, nya tankar och nytt liv i en klubb som på seniornivå hade fastnat i det förgångna. Den tidigare tränaren Roberth ”Robban” Björknesjö kom in som ny klubbdirektör, men han orkade inte med rollen som också innebar ett sportchefsansvar. Istället kom Henrik Nilsson in som klubb-direktör, och Björknesjö blev ”bara” sportchef. Men ”Robban” längtade tillbaka till sidlinjen och valde snart att gå vidare till IK Frej. (Som sportchef har BP nyligen tagit in Daniel Majstorovic, ett spännande och klart intressant val.)
Den fotbollsmässigt största förändringen har varit det nya tränarparet Olof Mellberg och Azrudin ”Valli” Valentic. Mellberg hade tidigare bara tränat ett pojklag i BP där sonen spelade medan ”Valli” hade tränat ett bra Assyriska under fyra säsonger. Kombinationen Mellberg och ”Valli” är en formidabel succé! BP har alltid spelat en attraktiv fotboll, men på högsta nivå har det varit för tunt och för ineffektivt, och det har varit för få vinnarskallar i laget.
Nu hade man som tränare fått in en f.d. landslagsspelare, vars bästa egenskap som spelare var just att tävla – att alltid göra sitt bästa. Exakt hur fördelningen ser ut mellan tränarna vet jag inte. Ryktet säger att ”Valli” leder träningarna och att Mellberg scoutar motståndarna och att de tillsammans anpassar matchplanen efter hur motståndarna spelar och hur den egna truppen mår. I dagens BP finns en fighting spirit som vi inte sett till tidigare, och jag tror att det till stor del är Mellbergs och ”Vallis” förtjänst. Det är av största vikt att klubben behåller tränarduon.
En tydlig förändring de senaste två säsongerna är att man inte per automatik lyfter upp egna talanger till A-truppen – det är inte så att en talang får stå tillbaka, men nivån måste vara tillräcklig och det var den kanske inte på några av de unga spelarna tidigare. Däremot har man börjat plocka in bra spelare från andra föreningar i Storstockholm som växt in i laget på ett fint sätt. Ett bra exempel är Johan ”Storken” Falkmar som värvades från Karlstad BK efter att tidigare ha spelat för Vasalund. Rasmus Emanuelsson, Christopher ”Bulten” Brandeborn, Tim Söderström, Joel Qwiberg och Kevin Kabran är andra lyckade värvningar från när-området.
Att BP skulle vinna division 1 var ingen överraskning, men att laget som nykomling skulle vinna svåra Superettan var vi inte många som trodde på. Det syntes dock redan förra året att laget hade en tydlig spelidé – den har förfinats ytterligare i år. Fysiskt har laget varit väl förberett, men den alltför tunna truppen har gjort att många spelare sett slitna ut under hösten. Det intressanta med årets upplaga är att det inte i en enda match har känts som om samtliga spelare varit på topp samtidigt. Ändå har det gått så fantastiskt bra. Man tävlar tillsammans!
Till nästa år blir vi som vanligt av med spelare och behöver givetvis förstärka, men jag är inte orolig. Styrelsen är numera i högsta grad affärsmässig, och Majstorovic har en rätt tacksam uppgift. Det är drag kring BP, och då blir det lättare att locka till sig duktiga spelare. Dess-utom kommer nya spelare till en miljö på Grimsta där fansen inte är en belastning utan en tillgång. Jag skulle gärna se att Pontus Åsbrink hämtas tillbaka från Frej. Och varför inte gå all in för att locka hem Kristoffer ”Kribben” Nordfeldt? Det vore smutt att ha en landslags-målvakt mellan stolparna.
Från det lag som åkte ur högsta serien 2014 är det bara Gustav ”Gurra” Sandberg Magnusson, Jacob Ortmark och Carl Starfelt (lycka till i Göteborg!) kvar, även om Jesper Karlström lånades in från Djurgården till några matcher denna säsong. IF Brommapojkarna har stått för en historisk dubbelhiss – från Allsvenskan ner till division 1 via Superettan och tillbaka igen – över fyra säsonger. Det är lagkapten ”Gurra” som med utsökt och beundrans-värd lagkänsla visat vägen tillbaka. I ljuset av det är utnämningen av ”Gurra” till Årets Pojke självklar.
Jag är stolt och glad över framgången och tror att BP:s resa bara är i sin linda.
Av Putte Salminen, ordförande i Bromma Support och gästkrönikör
.
