Gästkrönika: "Bra BP blir bättre!"
BP lämnar ett framgångsrikt år bakom sig, med värvningar, läktarbyggen och uppflyttning till Superettan. Men, hur summerar man egentligen Brommapojkarnas 2016? Gästkrönikör Putte Salminen ger er sin syn på saken.
Det är dags att se framåt, mot en ny härlig säsong, till återkomsten i superettan. I backspegeln har vi ett avancemang som blev klart i sista matchen. Det var en kall men magisk höstsöndag där BP gjorde en av sina bästa matcher för året, när det behövdes som mest. 3-0 i seriefinalen mot den gamla antagonisten Vasalund. Det var suveränt som en 5-1:a i speedway eller en tokmatt i schack.
Jag hade, liksom många med mig, förväntat mig att seriesegern skulle vara klar tidigare än så. Tränarna, truppen och spelet var på en annan nivå än året dessförinnan samtidigt som motståndet genomgående var sämre.
Ändå gick det inte smärtfritt. En förlust – borta mot Luleå – och sex oavgjorda på 26 matcher var lite sämre än vad jag räknat med. Jag tror att lagets tuffaste motstånd var de egna spelarna. Att veta att man är bättre än motståndaren men ändå riskera att tappa poäng eller förlora är en mental kamp för att glöden inte ska falna.
BP ägde bollen men det struntade motståndarna i. De tävlade, kämpade och gjorde sitt yttersta för att ge ”storklubben” en käftsmäll. Så fort våra killar började spela utan att tävla så bjöd man in den tekniskt underlägsne motståndaren.
När lagkapten Gustav ”Gurra” Sandberg Magnusson var borta för en knäskada saknades det någon som manade på om det där som förutom ren fotbollsteknik kan bära riktigt långt: Jävlar anamma! Själva spelet var mer homogent än tidigare. På försäsongen testade man med att emellanåt spela långt, inte sällan var det just ”Gurra” som växlade kant, men under säsongen nyttjades den möjligheten sparsamt. Däremot var raider från högerbacken Felix Beijmo effektiva, liksom Stefano Vecchias anfall på samma kant.
Tyvärr var samarbetet mellan dem inte så bra. (Med ”Steffo” i Sirius får kanske unge Love Reuterswärd chansen att utveckla samarbetet med den löpstarke Beijmo, som för övrigt blev utsedd till Årets Pojke.)
Den genomgående största skillnaden från de senaste säsongerna är att spelarna inte håller i bollen för länge, utan låter den gå. I det glänste nyförvärvet från Ljungskile, Markus ”Mackan” Gustavsson, med sin förmåga att spela enkelt och på ett tillslag, som ger medspelarna mer tid samtidigt som motståndarna får svårare att hinna med och försvara sig.
En lirare som Serge-Junior Martinsson Ngouali anpassade sig och var så bra som man tidigare bara har vågats hoppas på. ”Junior” blev fotbollsmässigt vuxen och därtill skyttekung om man bara räknar nickmål. Och nu är han uttagen till Afrikanska mästerskapen för Gabon. Vilken resa!
Trots att vi var spelmässigt överlägsna skapade vi oftast inte horder av målchanser. Förklaringen kan ligga i att vi saknat en modern forward. Christoffer Brandeborn, ”Bulten”, är en ettrig och hängiven fotbollskrigare som pressar motståndarnas backlinje till det yttersta, samtidigt som han muntligen manar på sina medspelare. Det har varit viktigt framför allt när kapten ”Gurra” varit borta. Men ”Bulten” är inte och kommer aldrig bli någon skyttekung på elitnivå. Inläggen når han inte och hans bolltouch för klen för att komma till avslut i trånga lägen.
Viktor Gyökeres som fick spela mycket på vårsäsongen har en målgörares sinne och rörelseförmåga. Det bevisade han inte minst under den sista delen av säsongen, då han var monumentalt viktig med avgörande mål med sin kalibrerade högerfot. Men däremellan fick han nöta bänk. Viktor är ung och behöver mogna och inse att det måste springas även när det inte luktar målchans. Emir, ”Emiren”, Smajic som kom till oss från allsvenska Östersund har inte riktigt rotat sig i plastmyllan på Grimsta.
Emir är snabb, teknisk och borde ha ägt på den nivån. Det gjorde han tyvärr inte. För att vara så lång vann han inte många nickdueller och i närkampsspelet var han närmast mjäkig. Ändå gav tränarduon honom chans på chans utan att det blev islossning. Revansch 2017?
Försvarsspelet var komplicerat. Inte så att backarna fick slita ihjäl sig, men det roterades spelare som på ett rouletthjul smort med norsk läppglans. Mittbacksduon hann aldrig bli samspelt. I det sammanhanget måste Carl, ”Stare”, Starfelt nämnas. Han missade en del matcher på grund av en skada men var tveklöst generalen i försvarslinjen, oavsett vem han fick spela tillsammans med. Hoppas att ”Stare” tar ett steg till och vågar mer framåt.
Jag är även förvånad över att klubben inte förlängde med unge mittbacken Nemrut Awrohoum.
I målet utvecklades Rasmus Emanuelsson och förpassade den gamle AIK-keepern Daniel Örlund till bänken. Det var oväntat men också uppfriskande och jag ser fram emot att se Rasmus agera på nästa nivå. Frågan är vem som ska vara hans back-up. Däri hyser jag oro.
Vad har vi då att se fram emot? Ja, förutom att själva spelet ska lyftas en nivå ytterligare är där en helt ny läktare. Den planerades när vi spelade i högsta serien och den har säkert men märkbart långsamt rest sig, och därmed täckt för en av landets vackraste läktarutsikter. På spelarfronten har sju fått gå, och så Steffo som ville uppåt. Av de ratade är Gabriel Özkan värd en sista tanke; en talang utöver det vanliga, en boll- och spelmässig virtuos som tyvärr fäktades med brutet svärd mot sin egen kropp. Fasen, vad många landskamper vi missade där!
På värvarfronten har det sett lovande ut. Uppseendeväckande är Erik Figueroa, närmast från AFC United men också från Sirius, Vasalund och Hammarby. Fyra klubbar på fyra år gör i alla fall mig lite nervös. Han försvann från Bajen när Jingstrand och ”Nanne” tog över söderbröderna. Från några inbitna har jag hört att det var ett misstag att släppa Figueroa. Han är fortfarande ung (25) och har en vänsterfot som är användningsbar. Det är en bristvara på Grimsta. Min tanke är att Figueroa är värvad för att förstärka defensiven på vänsterkanten.
Där har nye Joel Qwiberg härjat med frenesi. Offensivt är Joel ett guldägg och i den rollen borde vi låta honom skina. Inte som back, utan som yttermittfältare med fart och vassa inspel.
Anslutit till klubben har även Luca Gerbino Polo från Akropolis gjort, som stänkte in mål i norrettan. Han är 29 år och har också en bakgrund från AFC United. Om han fortsätter att vara seriös kan han vara spelaren som målar upp oss i Allsvenskan. Han är 193 cm lång och har boxegenskaper som sällan setts i en BP-tröja.
På mittfältet kommer det att bli en tuff kamp om platserna. ”Mackan” är given, förmodligen ”Gurra” också. ”Junior” ska ha en plats – blir han yttermittfältare? ”Bulten” är en tränarfavorit och Seth ”Tennis” Hellberg har både blick och fötter för att leverera centralt. Samma sak med Jacob Ortmark, men har han fysiken och modet? Love och Joel har jag redan nämnt. Några måste bort från en startelva. Om vi inte börjar spela med en trebackslinje. Då finns det en plats till.
Kommer Philip Haglund från Hammarby har vi två nya mittbackar, (Kyle Konwea är ny från Assyriska) men Haglund kan också ta den defensiva mittfältsrollen. Det vore en kanonvärvning i mitt matchprogram. Rutinerad, bra på huvudet, kan kasta långa insats och älskar att tävla!
På tränarfronten fortsätter både Mellberg och ”Valli”. Det känns stabilt. Med ett års erfarenhet i tränaroverallen är det dags för Mellberg att börja fokusera mer på spelet, taktiken och bytena och mindre på vad domarna och motståndarbänken har för sig.
Jag gillar verkligen hans hängivenhet men det får inte bli löjligt som det var borta mot Sleipner. Den gången klarade han sig men som bekant inte vid andra tillfällen. Sedan är det förstås så att Mellberg har en aura kring sig som omgivningen gärna utmanar, men det vet han och klubben om och måste agera utifrån det.
Om det är något som jag önskar att laget utvecklade så är det spelet utan boll. I Norrettan var det allt för få spelare som tog löpningar för laget. ”Bulten” gjorde det och båda ytterbackarna men forwards och andra måste hjälpas åt att skapa hål och osäkerhet i motståndarnas försvar. Förmodligen måste konditionen upp ett snäpp på samtliga spelare. Kan vi spela i ett högre tempo samtidigt som spelarna offrar sig för varandra så blir vi svårslagna både hemma och borta.
Allsvenskan nästa?
Av Putte Salminen, BP:it och gästkrönikör
