Gästkrönika: Har Brommapojkarna lillebrorskomplex och brist på egen identitet?
Putte Salminen är tillbaka med ännu en gästkrönika. Denna gång om vad det är som gör att Europas största fotbollsklubb knappt kan fylla sin egna arena, och varför de rödsvarta inte kan behålla talangerna i laget.
Vad är det som gör att typ Europas största fotbollsklubb – med fler lag, tränare, ungdomar och barn i verksamheten än PISA-undersökningen ens kan mäta – och för närvarande med fyra fostrade spelare i svenska landslaget – har en publik mindre än antalet personer under en ståtlig begravning i Storkyrkan? Det finns säkert flera svar, men jag är övertygad om att det viktigaste är bristen på I D E N T I T E T.
Inom fotbollen i Stockholm är det tre klubbar som dominerar. Ni vet vilka. Två av dem startade 1891 och den tredje 1897. Mot det ska IF Brommapojkarna ställas. En förortsförening som bildades i Bromma 1942. Idag fungerar klubben som en grundskola i fotboll för både begåvad och okickbar.
Föräldrar sätter sina barn i BP för idrottslig utbildning. Slutstationen är inte Grimsta IP, utan drömmen om ett proffskontrakt eller åtminstone att få glänsa på Friends eller Tele 2. Då är BP per definition inget annat än något som ska passeras i fotbollslivet. Identiteten är inte rödsvart utan i en kulör som någon annan, ett syskon, en pappa, en mamma eller en styvfarfar har målat upp.
Tyvärr har föreningen sedan länge, Ola Danhard-länge, agerat som att ingenting av det här går att ändra på. D.v.s. att lillebror BP ska fortsätta att vara plantskola för storklubbarna i Stockholm, men också för andra svenska klubbar med ambitioner.
Varför ska just det lag som jag älskar förminskas till något som inte kan bli vuxet?
Visst är det grymt att det vunnits ”en masse” i S:t Erikscupen och Gothia Cup, men måste det vara synonymt med att inte få vara duktig och framgångsrik på seniornivå? BP har under de senaste åren bytt ut det mesta av ledargarnityret men litenheten i självbild tycks tyvärr bestå. Inte sällan hörs argument från klubben (och en del fans) som att ”vi behöver sälja talanger för att ha råd med den breda verksamheten”. Men jag har fortfarande inte hört ett enda klokt argument för att BP väljer att sälja spelarna till någon av de andra stockholmsklubbarna.
Om det bara är exempelvis DIF som vill köpa måste det rimligtvis vara bättre att avvakta för att kunna få mer betalt av någon annan klubb i Sverige eller utomlands i ett senare skede. Närhetsprincipen? Självfallet kan man värna tanken fast den känns oftast inte aktuell. För när en ung BP-spelare bara blir en tvåfotare bättre än sina lagkompisar så drar de gärna iväg utomlands lika snabbt som det tar att skriva ”var och en är sin egen lyckas smed”.
Det gör att man kan fundera både en och två gånger på varför just BP ska vara den första språngbrädan mot fotbollshimlen, och det utan en ekonomisk kick-back som gör att klubben har råd att satsa ordentligt på den egna elitverksamheten. Självfallet är det bra och roligt att spelare från klubben gör internationell karriär. Men BP ska tjäna bra på den fina utbildningen och spelarna ska känna att de är BP:iter fast de spelar i Tyskland eller England. När de till slut vänder tillbaka till Sverige borde BP vara det självklara valet.
Hursomhelst; jag tycker att det är dags för IF Brommapojkarna att dra tussarna och sikta framåt och uppåt. Vi kan bli Stockholms bästa fotbollslag! För det krävs en bra verksamhet – det har vi. Det krävs också ett smart ekonomiskt sinnelag – det har vi inte (haft). Det finns en tät man i klubbens närhet som, vad jag hört, emellanåt har pytsat in pengar för att klubben ska klara av de löpande utgifterna. Så kan man inte ha det.
Det måste vara bättre att försöka använda den personens resurser som en sorts försäkring medan man tar tag i och ändrar de olika ekonomiska strukturerna i föreningen. Att behålla Felix Beijmo ett år kostar kanske en halv miljon kronor. Om DIF nu kan tänka sig att betala exempelvis 3 miljoner för honom kanske det nästa år – när BP är nykomlingar i Allsvenskan – går att sälja Beijmo till Malmö för 6 miljoner, eller utomlands för 15 till 30 miljoner. Dessutom får klubben förstås mer pengar från förbundet om man spelar i Allsvenskan. Det borde också gå att låna ut spelare även fast det är till en större klubb. Det är nog läge att se över sättet att göra fotbollsaffärer på. Och hur tar man betalt för utbildningen? Är det för billigt att vara med i akademilag jämfört med i ett breddlag eller vice versa? Går det att få in sponsorer som enkom stöttar ungdomsverksamheten osv.
Tillbaka till identiteten. Om en tjej eller kille på en skolgård i västerort har en BP-spelare som sin första idol och denne efter knappt två säsonger i A-laget går till en annan stockholmsklubb är det inte konstigt att BP inte fastnar i kidsens DNA. Då blir det någon av de andra tre klubbarna som man tar till sig. Jag är övertygad om att de låga publiksifforna på Grimsta till stor del beror på att folk har svårt att identifiera sig med något som bara är en sluss till något annat. Det blir inte på riktigt. Att man sedan ofta hör att folk över hela landet gillar BP hjälper inte. För de personerna håller till vardags på ett annat lag.
Men vi är trots allt ett litet växande gäng som håller på BP, och som varit med om den förfärliga ökenvandringen över 2014 och 2015. I och med framången förra året – både på och utanför planen – och hur året startat har det känts som något förträffligt är på gång. Men i och med försäljningen av Junior till Hammarby och de starka ryktena kring Felix Beijmo, börjar det återigen att kännas som om klubben inte fullt ut kan hantera sin självbild.
Det är idogt arbete som krävs för att vinna någons hjärta. Det kan man inte tvinga sig till. Men om klubben skippar lillebrorskomplexet, öppnar upp och vågar vara både informativ kring, och stolt över sin identitet så kommer det att gå. Grundfundamentet för framgång är redan på plats. Heja, BP!
Av Putte Salminen, BP:it och gästkrönikör