Gästkrönika: Vart är BP på väg?
Redaktionen har fått in en gästkrönika skriven av den flitige matchbesökaren (och Torino-fararen) Putte Salminen. Efter degraderingen frågar han sig, likt många, "Vart är BP på väg?"
Vart är Brommapojkarna på väg? Sedan en bra stund har det varit klart att BP inte spelar i Allsvenskan 2015. Det har varit svårmodets och missväxtens år. Allt för många skadade, Pontus “Riddarn” Segerströms hemska sjukdom och bortgång, en sparkad spelare, ett läktarbygge som står stilla och personal på kansliet som har slutat. Tränare Billborn får gå, vilket känns logiskt med tanke på hur svagt ledarskapet varit under säsongen.
Nu säger klubbdirektör Ola Danhard att man ska föryngra. Förra säsongens bästa spelare och då en av seriens främsta, Andreas “Ante” Eriksson, går till Sirius. Tim Björkström, ung men rutinerad, går till Djurgården. Vid flera tillfällen har tränaren sagt att det är svårt med unga spelare i motgång och att en som Riddarn varit viktig för de unga spelarna. Det torde även gälla för Ante och Tim. Jag kan inte få ihop det här med att lagets ska föryngras. Blir det lättare nästa år?
Tyvärr tror jag att Ola Danhard, som fyllde 60 i somras, inte längre är lika taggad att utveckla BP till den klubb som den har potential att bli. Det känns som att han vill ha talangfabriken småputtrande någonstans mellan Superettan och Allsvenskan tills han själv går i pension.
Det låter visionärt att säga att man ska satsa på yngre spelare, men jag tolkar det som att klubben ska spara pengar. BP är Europas största fotbollsklubb. Samtidigt är det en egenkomponerad enmansorkester med buckliga instrument som driver elitverksamheten. Det blir svårspelat och lockar för få människor till Grimsta och Tele2.
Till avslutningen kom det 813 personer. Det var ändå en ovanlig, ja unik, situation, då en av landets mest uppskattade idrottspersonligheter skulle hedras samtidigt som det var ett sista sportsligt farväl till vår kapten. Det var tur att det kom så pass många som höll på Elfsborg – annars hade klubben fått sy upp rödsvarta skämskuddar till försäljning. (Nä, det hade man förstås inte gjort. BP gör inget som sticker ut.)
Frågan är varför styrelsen är så passiv? Att inte sparka Billborn hade varit lite väl magstarkt. Styrelsen består ur ett ekonomiskt perspektiv av en imponerande skara medan det sportsligt sett är grumligare, även om en ledamot (Talebinejad) är f.d A-lagsspelare. Jag utgår från att flera i styrelsen har (eller har haft) barn som spelar i BP. Det är schysst, men hur står det till med engagemanget när man ska verka för klubbens bästa och orka se förbi sin egen agenda? Under “Kommittéer” på hemsidan kan man läsa om målsättningen för 2013 [sic!]: allsvenskt spel, 2/3-delar av truppen från den egna talangutvecklingen, driften i ekonomisk balans och ett eget kapital på 5-10 MSEK. Det är inte utan att man undrar hur planen såg ut för 2014, och hur man ska göra avstamp inför 2015.
Det är något av en bedrift att klubben inte lyckats bli vuxen. BP är den eviga tonåringen. Blir en spelare riktigt bra är man nöjd om denne blir proffs. För tio år sedan var man nöjd om spelaren hamnade i en allsvensk klubb. Jomenvisst, lite utveckling är det förstås.
Att gå på en match på Grimsta är som att ta ett steg tillbaka, till folkhemmets hobbyplats. Det är självfallet både bra och dåligt. Jag är uppvuxen där och uppskattar den avslappnade atmosfären, närheten till spelet och de vackra omgivningarna. Fast allra bäst är att det är en huliganfri zon och att Bromma Support slagit rot. Sämre är det med matcharrangemanget, som nästan håller korpenklass.
Storbildsskärmen försvann. Marknadsföringen inför matcherna är på mikronivå. Lotter och matchprogram blev till en kombo som fotbollspäronen säljer innanför vändkorsen. Det går sådär. Ofta ropas det att de säljer program, ibland ropas det ingenting. Sällan eller aldrig hörs att det finns både en lott och ett program till försäljning.
Fiket vid huvudläktaren tar inte betalkort och har vid något matchtillfälle varit stängt. Andra gånger är det underbemannat, som senast. Att behöva köa nästan hela pausen för att komma åt en kopp kaffe känns ovärdigt när det ändå är lite publik. Hade det varit på riktigt i det gamla Sverige hade fyra personer hjälpts åt att servera, nu får man vara glad om det är en som tar upp beställningen och en annan som langar korv. Vid förra matchen förklarade jag hur man lägger upp en korv i ett korvbröd – det är lättare att få på tillbehören om korven ler.
Tidigare fanns det en bra och engagerad speaker, nu är det något annat. Efter matcherna finns referat att läsa på hemsidan. Ibland undrar jag hur skribenten mår. Allt slarv solkar ned BP:s varumärke. När det i år via schysst spel häftigt nog blev internationella matcher tog klubben verkligen inte chansen att knyta till sig nya fans. En trött annons i den ena kvällstidningen inför matchen mot Torino, och därtill biljettpriser som avskräckte dem som inte redan var frälsta, var vad klubben mäktade med.
Samtidigt är BP en fantastisk fotbollsförening med 5 000 aktiva medlemmar och en ungdomsverksamhet som slår det mesta på fingrarna. Tidigare fanns det en korrekt kritik mot klubben för att den tvingade på barnen en elitkostym och att de som inte höll måttet fick söka upp andra kläder. Idag finns det i princip ett lag för varje storlek och det är bra. Att mycket görs rätt stavas Guidetti, Bahoui, Ekdal och Nordfeldt. Men framgångarna har inte genererat någon publiktillströmning till A-laget. Det är djupt bekymmersamt.
Jag har från olika källor fått höra att det är svårjobbat inom Brommapojkarna. Ola och sportchefen på ungdomssidan, Tommy Söderström, har nog de största BP-hjärtan som går att uppbringa. Kruxet är kanske att de inte över tid arbetat på någon annan arbetsplats, åtminstone inte i vuxen ålder. BP är inte och kommer aldrig att bli ett litet familjeföretag men ändå drivs kansliet så. Det behövs något annat, något modernt som kan ge klubben förutsättningar och den publikutväxling som den förtjänar.
Vad göra? Jag skulle först inrikta mig på ett internt arbete. Det finns enkla åtgärder som kan ge upplevelsen på Grimsta en rejäl kick. Alla kids som älskar fotboll och som gör det i rödsvart mundering ska självklart ha sin första idol inom den egna klubben. Det finns många sätt att knyta ungdomslagen närmare A-laget, det gäller givetvis på både tjej- och killsidan. Får barnen idoler så vill de se idolerna på Grimsta och då hänger föräldrarna på.
Förhoppningsvis skulle det på sikt även leda till att de bästa spelarna inte har lika bråttom att lämna klubben, att lojaliteten till den egna föreningen ökade. Eller som Bromma Support uttrycker det: ”En gång pojke, alltid pojke.”
Kändisarna. Det är ingen hemlighet att det finns framgångsrika människor inom diverse områden som har barn eller barnbarn i BP:s verksamhet. Använd ”kändisarna” både som lockbeten och som ambassadörer för klubben.
Utrikes påbrå. Jag behöver väl inte räkna upp vad flertalet av de dominerande spelarna i vårt landslag har för rötter? Jag vet ingen klubb som fullt ut tagit tillvara på möjligheterna som det innebär. Se till att BP blir favoritklubben för alla nya i Stockholm och även för dem som tidigare inte varit så intresserade av svensk fotboll.
Sponsorerna. BP-tröjan är täckt med ett mischmasch av olika företag, förmodligen utan tanke. I somras kom Åbro in som sponsor. Det är AIK från Solnas huvudsponsor, och det företaget är förknippat med fulöl. Är det så BP vill se sig – som en lillebror med billiga alkoholvanor? Det finns personer i BP:s styrelse som representerar företag som har ett betydligt bättre rykte. Men det kanske är viktigt att skilja på yrkeslivet och vad man engagerar sig i på sin fritid?
Hurusom, jag tror att BP som förening, verksamhet och den underbara ungdomsgård som den faktiskt är kan bli en framgångssaga för en riktigt tung sponsor. Klubben och medlemmarna skapar tillsammans magi på ett universellt språk som heter fotboll. Hur mycket är inte det värt?
Gästkrönikör:
PUTTE SALMINEN
magnetps@telia.com