Krönika: Bra för BP men svensk fotboll är i kravlöst förfall
Putte Salminen, ordförande i Bromma Support, är tillbaka med en ny gästkrönika. Denna gång gällande framtiden för svensk fotboll.
Efter de tre inledande förlusterna och tio mål i baken skrev jag att det inte var någon kris på Grimsta. Nio matcher senare och trots en färsk övertidstorsk på Grimsta södra mot Bajen var jag rätt ute. Självfallet är det tokroligt att det kan gå så bra för oss i BP som nykomlingar med tanke på vår ”hisstoria” sedan 2014 och den tråkiga stämpel som vi har som en inhemsk farmarklubb.
Men lika bra som det nu är för oss i BP är det ett svaghetstecken i stort. Svensk herrfotboll är tyvärr i ett kravlöst förfall. Allsvenskan är rankad som 23:e bästa ligan i Europa, strax efter Israel och Cypern. Landslaget är rankat 22:a i världen och ska spela i lingonserie C-vitamin i Nations League.
Det är bara Malmö FF, BK Häcken och IF Elfsborg som för närvarande har en standard som är på en acceptabel inhemsk elitnivå. Djurgården gjorde ett ärligt försök som polska Poznan brutalt satte stopp för utan att vara något vidare fotbollslag.
Övriga etablerade klubbar har nog ambitionen att kunna tävla i Europa men många har en självbild som är så uppblåst att det är svårt att sätta ord på det. Förmodligen hänger det här ihop med att vi har en allt starkare supporterkultur med ett grymt engagemang både på och utanför arenorna. Jag är självfallet avundsjuk på allt det som storstadsklubbarnas fans tifomässigt presterar på läktarna och som vi i BP är satelliter ifrån. Hatten av, högsta klass!
Samtidigt famlar jag efter en skyddshjälm när jag tänker på hur illa svensk fotboll sedan årtionden hanterar huliganproblematiken. Arvid Åhlund skrev på DN:s ledarsida den 30 maj en text som hela fotbollssverige borde läsa. Tyvärr är den bakom inloggning så jag citerar det viktigaste:
”Fotbollssverige behöver hjälp. De lider av vad som på engelska brukar kallas för ”entitlement”, en åkomma som främst drabbar bortskämda barn och som tar sig uttryck i ett slags patologisk övertygelse att det egna intresset eller perspektivet har ständigt företräde, att det är andra som ska anpassa sig. Tuffare regler är inte lösningen – det riskerar ju att skada klubbarna. Allmänhetens kritik är lättsinnig, vanligt folk saknar förståelse för den mycket känsliga problematiken. Och så vidare. Det är nonsens. Det relevanta perspektivet här är inte fotbollskläggets, utan pensionärens, tonårstjejens och småbarnspappans. Kort sagt, de som med oförstörd blick ser våldet samt den efterföljande diskussionen i tv och ställer den mycket berättigade frågan: vad i helsicke är det som pågår?”
Supportrarna vill (förstås) att det ska gå bra och klubbarna känner pressen och tar till snabba lösningar med att värva in spelare/tränare som är ofärdiga, oskolade eller som har passerat zenit för åtskilliga inlägg sedan. Samtidigt sticker många svenska talanger i väg till en bänk nära dig eller i närheten av din europeiska favoritklubb alldeles för tidigt. Att det är bättre att träna med bra lag men inte spela kommer jag aldrig att köpa då det så vitt jag känner till inte finns någon evidens kring det över huvud taget. Men det är något som blivit en falsk sanning i värvningskarusellen som drivs på av agenter som har en osund inverkan på spelare och klubbar och därigenom svensk fotboll.
Fotbollsutbildningen i Sverige är inte tillräckligt bra. Malmö är rankade etta och AIK (!) tvåa och vi trea på akademinivå. Vi hade väl åtta spelare som hade fostrats i BP i förra landslagstruppen. Men det är fortfarande ett grundläggande problem för elitspelare att hantera bollen med båda fötterna, att kunna vända smidigt med bollen oavsett riktning. Och att det ska vara så svårt att på liggande boll leverera en hörna eller en frispark övergår mitt förstånd om man tränar på det dagligen. Det taktiska ska vi bara inte tala om, där är vi verkligen klena. Ett inkast är snarast att betrakta som ett bolltapp. (Jag har åtskilliga andra exempel men de lämpar sig bättre i annat forum.) För att vara tydlig: Vi har sedan länge ett fundamentalt utbildnings- och tränarproblem inom svensk fotboll.
Tidigare, när vi inte kunde träna året om på planerna, var vi åtminstone bra på att springa. Den svenska konditionen och styrkan var något som motståndarna fruktade eller åtminstone tog på allvar. Nu är det Island som man fruktar. De har cirka 23 000 licensierade spelare och vi har över 460 000 enligt en snabbkoll. Dessutom har Island spelare som nyss glänst i Allsvenskan med teknisk ackuratess.
Svenska Fotbollförbundet är Svarte Petter i detta. Det har inte varit något framåtlutande arbete där vad gäller eliten på många år. Huliganismen fortgår på arenorna och vi är VAR-lösa för att man lyssnar in dem som inte förstår att vi på sikt inte har några domare till de allsvenska matcherna då karriärmöjligheten avstannar. Vem vill återkommande få en massa skit på Friends, Tele2, Eleda eller Gamla Ullevi utan att få någon utväxling på det? Vi framstår som en arenaanka som skyddar supportrar som går på känslor. Även känslor har ett pris, SFSU.
Fotbollförbundet känns för mig som en övertrög organisation som har fokus på bevarande och att vårda interna relationer i stället för att utveckla svensk fotboll. De har satsat på breddfrågan som förstås är PK i en tid där nästan allting ska ifrågasättas. Men bredden får man ju på köpet om elitverksamheten fungerar och intresset för sporten som sådan är tillräckligt stort, vilken det är på herrsidan. Fotboll är världens största idrott med de enorma möjligheter som det innebär och i det är vi numera positionerande som en blåbärsnation. Det är gravt frustrerande och så ska det inte behöva vara.
Särskilt med tanke på hur extremt goda ekonomiska förutsättningar vi kan ha i Sverige för elitidrott. Det är ett politiskt val. Men oavsett ska det bli spännande att se vad djurgårdaren och före detta statsministern Fredrik Reinfeldt kan göra som ny ordförande i Svenska Fotbollförbundet utifrån nuvarande resurser som ändå är generösa.
Hamnar han i händerna på det finmaskiga och osynliga bollnät som styr där på Evenemangsgatan i Solna? Eller ska vi se till att vi blir en nation som kan vara topp fem-sex i Europa över tid? Vem tar passningen, blir det vänster eller höger fot, eller går frågan ut till inkast?
I väntan på svar ser jag fram emot den 1 juli då vi i länsderbyt på Grimsta tar emot AIK från Solna.
Längtar!
Av Putte Salminen, livstidsmedlem i IF Brommapojkarna och ordförande i Bromma Support
