Segerlösa BP letar efter det vinnande spelet
Sedan några veckor är den äntligen i gång; den vackra och allvarsamma leken som heter fotboll. För vår del är det som nykomlingarar i en serie (Norrettan) som officiellt inte räknas som elitmässig. Det är hårdsmält på alla sätt och vis men när väl mannen i svart förflyttar luft till pipan är det exakt lika ovisst och spännande som i Superettan eller Allsvenskan. Den känslan hade jag faktiskt inte förväntat mig.
I min värld ska det manliga representationslaget för IF Brommapojkarna trava igenom en serie på den här nivån utan att ens behöva dra tussarna. Inför kvällens klassiska derby – vi har mötts många gånger genom åren – mot Vasalund ligger vi blott på femte plats med 11 poäng. Vi är obesegrade men har bara vunnit tre matcher. Det är förvånande och inte godkänt.
Har vi haft otur? Det kan man inte säga. Vi för givetvis matcherna men i antalet avslut på mål är det ingen större skillnad på vad vi och motståndarna hittills presterat.
Visst, vi åkte på en kvittering på sen övertid hemma mot Team TG men då hade vi försatt oss i brygga genom att ligga under med 0–2. Vi vände till ledning men klarade inte att hålla det mot ett svagt lag. Senast borta mot Örebro Syrianska på ett knöggligt gräs tog vi ledningen i 53:e minuten efter en rejäl målvaktstavla. Då hade vi momentum. Vad händer? Laget blir lika passivt som en vandrade pinne efter lunch.
Det höll på att leda till ännu ett kryss, det vill säga två förlorade poäng. Vad är det som gör att laget är så ängsligt? Favorittrycket är det enkla svaret. På upptaktsträffen sa Shaun ”Konstapeln” Constable, en av två tränare, att de inte internt pratade om favoritskapet. Spelarna visste ändå. Som det har sett ut tror jag att man verkligen hade behövt lägga tid på att hantera förväntningarna och pressen som ett så uttalat favoritskap innebär.
En annan sak är att nyckelspelare gått sönder eller varit sjuka. Innermittfältaren Alexander Seger drog korsbandet borta mot Sollentuna redan i den tredje omgången. Seger är en kreativ pojke som kan hitta medspelarna i bra ytor, dem som ofta leder till målchanser. Tyvärr har även vår lagkapten Gustav ”Gurra” Sandberg Magnusson varit borta de senaste matcherna på grund av sjukdom. Mister BP är ingen playmaker men han ser alltid till att det tävlas på mittfältet och han accepterar inte att medspelarna gömmer sig.
Men har vi inte en så bred trupp att vi klarar av någon skada och sjukdom? Jo, på pappret men flera av nyförvärven med rutin från Allsvenskan har underpresterat. De drar ned tempot och i något fall har det tyvärr inneburit defensiva problem. Det är inte vår målvakt Alexander Lundin som ska lastas för att vi i snitt släppt in ett mål per match. Men det är självfallet känsligt för tränarna att sätta en prestigevärvning på bänken, men det kan vara exakt den signal som laget behöver om inte lagkrampen släpper snarast.
Att det är ett pressat läge trots noll förluster tyder inte minst ledningens beslut på om att inte längre presentera truppen inför match. (Damlaget har inga problem att presentera truppen, låt vara att de i år spelar i princip utan yttre förväntningar och det går bra!) I min bok är det ett psykologiskt självmål att inte våga lägga ut truppen när man är favorit. I en grupp med tillit och självförtroende så litar man på att alla spelarna i truppen är så pass bra att de kan vara med och vinna mot den här typen av motstånd. Men där är vi tyvärr inte. Jag menar att man gör de spelare som ska ersätta skadade eller sjuka spelare en björntjänst genom att signalera att man inte litar fullt ut på dem.
En tredje sak som skavt är att inte någon av våra unga anfallare haft islossning. I premiären mot IK Frej borta så var Omar ”Ofa” Faraj lysande. Det var bara det att han inte fick in bollen. Han hade flera högklassiga aktioner men när han hade tid att placera in bollen gick han istället på ungdomlig kraft och det blev rugbymål istället för succé och normalt nätrassel. På slutet blev han frustrerad och fick ett rött kort. Ersättaren Kristoffer Grauberg Lepik är ingen liten kille (1,97 m) men bara 19 år. Det är ett monumentalt kraftpaket som kommer att bli ännu bättre när han växt i sin kropp. Han har inte varit dålig som ersättare för Ofa men heller inte kommit loss med målskyttet. Senast spelade vi 4-4-2 med både Lepik och Ofa på planen. Det såg inte oävet ut men något mål blev det ju inte.
Den spelare som imponerat mest hittills är tvivelsutan vänsterbacken Daniel Svensson. Tyvärr är han snart förlorad för oss. 18-åringen är från den 13 juli klar för danska Nordsjälland men klubben jobbar på att vi ska få behålla honom månaden ut. Det vore mumma för oss. Svensson kan bli hur bra som helst. En annan som får klart godkänt är yttern Oskar Fallenius. Årets Pojke från förra året har gjort 3 av lagets 9 mål. I spelet har han inte direkt utmärkt sig men 33,3 procent av målskörden går liksom inte att snacka bort.
Är vi fortsatt obesegrade efter kvällens fajt? Vinner vi? Släpper ängsligheten? Är svaret ja på de frågorna tror jag att vi redan nu kan förbereda oss för Superettan. Om inte, så kommer sommaren och resten av fotbollsåret fortsatt att vara en prövning. Tur att man åkt hiss förut.
Av Putte Salminen, BP:it och gästkrönikör