Gästkrönika: Vi sparkade bort oss själva ur Allsvenskan
Putte Salminen, ordförande för Bromma Support, är tillbaka med en ny krönika. Denna gång med tankar och funderingar kring BP-året 2018.
Det har gått veckor och blivit mjukt på gatorna men gör inte mindre ont för det. Allt skulle vara så mycket bättre den här gången; styrelse, ordförande, klubbdirektör, styrdokument och därtill en högprofilerad f.d. landslagsback som sportchef. Det har varit en närmast mallig ton när man berättat om alla ”rekord” som man slagit i verksamheten under parollen BP 2.0.
Och visst gick det sensationellt bra med ”dubbelhissen” i avancemang under Mellbergs och ”Vallis” tränarskap efter år av felpass. Vi åtnjöt en tävlingsinstinkt som saknats på vuxen nivå men som varit vardag bland våra bästa barn- och ungdomslag. Styrelsen satte en målsättning om att bli något mer än att ”bara” vara Europas största fotbollsförening. Vi skulle etablera oss i Allsvenskan till 2020, men också ta socialt ansvar för Västerort och vara mer jämställt än någon annan idrottsförening. (OBS. Min tolkning.)
Styrelsen ville omgående få till ett statement, klubben skulle byta namn. Från det icke könsneutrala IF Brommapojkarna (från 1942) till IF BP. De missade grovt att BP alltid kommer att läsas ut som Brommapojkarna. Det röstades på årsmötet och stämningen var grinig: https://www.svenskafans.com/fotboll/daliga-forlorare-forsoker-fa-till-ett-omspel-i-namnfragan-583855.aspx
Nu har djurgårdaren och fotbollspappan Douglas Roos blommat sent och dragit igång en ny namnvända. Tyvärr helt kort efter en av de tyngsta dagarna i vår moderna historia. För mig är det tondövt mot alla som andas och sover BP. Det hade jag tyckt även om jag varit för ett namnbyte till IF BP. Att Roos är ”vän” med ledande inom föreningen får en att fundera. På sin Facebook skriver han: ”I februari i år drev jag tillsammans med några andra”. Men det var inte Roos utan BP:s styrelse som gick fram med förslaget om ett namnbyte. Nu är han uppenbarligen (och delar av styrelsen?) igång igen.
Konspiratorisk? Ja, må så vara men eftersom styrelsen förlorade klart senast kan de inte själva omgående återkomma i frågan. Det vore att förkasta föreningsidén. Och just den går inte att köpa för alla pengar i Bromma, men visst kan man låta någon annan föra ens talan.
Tillbaka till det viktiga, fotbollen. Pojkarna gick sensationellt upp till Allsvenskan förra hösten och då drog tränarna. Vi har (naturligtvis) inte fått ett rakt svar på varför de lämnade. Att ”Valli” – efter att Mellberg hoppat av trots att han via klubben fått en unik dispens att få leda oss på högsta nivå utan att ha gått alla steg i tränarutbildningen – gick till ett oväntat penningstarkt Dalkurd känns odramatiskt. Innan tränarna gav upp hade det landats en före detta landslagsman som sportchef.
Daniel Majstorovic, med en kort bakgrund i BP, men med en lång och framgångsrik spelarkarriär bakom sig (tidigare kompis med Mellberg!?). Han slutade som aktiv och obekväm i AIK men blev snart sportchef i AEK Aten i Grekland, efter att däremellan varit spelaragent. För nuvarande ledning var förmodligen Majstorovic en svensk fotbollsgud med fler kontakter än någon annan de kände till.
Värvningen av tränaren Luis Pimenta gick enligt uppgift från kontakt till kontrakt på 48 timmar! Snart började den ena efter den andra nya spelaren presenteras på hemsidan. Det blev 14 nya spelare till slut. Många av dem unga och oerfarna men ändå med långa kontrakt. Våra egna talanger fick lämna för att ge plats för det nya. Snart kom det fram att många av de nya, ja de flesta, hade en anknytning till Majstorovics tid som agent. För supportrarna var det en minst sagt motsägelsefull period.
När träningsmatcherna började var tränare, spelare och vi fyra som sjunger på tårna, även om en prestigevärvning nog var lite överviktig. Det såg lovande ut med ett vinterkryss med mersmak i Uppsala och en imponerande seger i cupen hemma mot Dalkurd. Bortapremiären i Allsvenskan mot topplaget IFK Norrköping slutade i en knapp förlust men vi var med. Strax började det att gå sämre. Men tränaren Luis Pimenta var ändå övertygande i media. Vi skulle ”dominera” och efter varje förlust hade han en bortförklaring som lät trovärdig. Den 11 maj skrev jag att ”spelet sökte sin flock”. Jag nämnde också att spelet blivit allt sämre.
Det jag då inte visste var att tränaren och bristen på övergripande ledarskap skadade vårt premiumlag och att vi som förening tycks lida brist på civilkurage. Efter storförlusten i Sundsvall fick nyförvärvet Bajram Ajeti och tränaren nog. Norrmannen spelade inte mer för oss men det var han som några månader senare med en halvknackig frispark sänkte vårt ihopvärvade luftslott. Det är något simpelt, fult och vackert över det; vi sparkade bort oss själva ur Allsvenskan.
I slutet av augusti gick Aftonbladet ut med att pennalism, sexism och en högst obehaglig hackkycklingslista existerade inom A-laget. Minst en hade till slut visslat. Enligt källor hade spelarrådet redan tidigare kontaktat Majstorovic och ordföranden. Länken däremellan är klubbdirektören. När media vevade igång sa sig klubbdirektören inte känna till någonting. Det var tyvärr inte förvånande. De som inte visste något stekte Pimenta och försökte köpa hans tystnad för att inte behöva betala för hela uppsägningstiden. Hur snaran lades runt Majstorovics nacke är okänt för mig men officiellt lämnade han givetvis frivilligt.
Efter det gjorde ordföranden en tunnel på media som Bagdad-Bob hade diggat. Och även några månader senare under en medlemsträff, som mest blev en predikan om BP 2.0 och ett maffigt arenaprojekt. Han medgav att det funnits oegentligheter i A-laget under en kort tid, men att det var något som han inte känt till. Däremot berättade han ytligt om en massiv utredning av händelserna som tyvärr inte många fått ta del av. Om klubben hade agerat funktionellt hade utredningen givetvis presenterats för media och alla andra som bryr sig om klubben.
Ersättaren till Pimenta blev återvunnen återvinning i Roberth Björknesjö. För flera av spelarna var det säkert befriande att höra en bekant röst. ”Robban” är en skön kille som verkat i omgångar i BP. Jakten på ett nytt kontrakt inleddes. Tyvärr slutade den på Grimsta en satans söndag med för mig helt obegripliga byten i en avgörande kvalmatch mot ett (tillfälligt?) brunkargäng från Eskilstuna.
Det är snart ett nytt år. Om jag ska summera säsongen så tändes en rödsvart stjärna i Jack Lahne. Fast jag gillar någonstans att Fritiof ”Fritte” Björkén blev Årets Pojke. (Jag röstade på ”Mackan”.) Damerna gick högst välförtjänt upp till Elitettan. Annars var det här BP-året det värsta sedan kräftan tog Pontus Segerström. Blir det bättre 2019? Nja, först ska vi som det verkar gå en påtvingad returmatch i namnfrågan. Framtiden känns oviss.
Har jag resignerat? Inte alls. Efter årsmötet hoppas jag att vi heter IF Brommapojkarna och att vi har en kvinna på ledande position. Men framför allt att vi lägger krut på att ha landets bästa fotbollsakademier för tjejer och killar. Då kan vi i närtid etablera oss dubbelt upp i landets högsta fotbollsserie. Heja, BP!
Av Putte Salminen, BP:it och gästkrönikör
