Burn baby, burn
Himmelrikets Thomas Lundkvist är åter på banan efter en lång tids sjukdom. Han berättar här hur han upplevde det att vara utbränd.
I våras fick jag diagnosen ”Utbränd”.
Redan på förhand vill jag därmed be om ursäkt för ringrosten.
Eftersom jag som ”recovering burnaholic” inte får engagera mig i så kallad negativ stress eller inneha intressen som kan medföra stora känsloyttringar kommer jag att skriva denna krönika utan att blanda in för mycket av guldstriden.
Jag vill börja med fenomenet ”utbrändhet”. Det är en elak jävla grej. Man springer runt som en dopad Duracellkanin och svischar förbi allt och alla. Det är precis som om människorna man möter står stilla, fastfrusna i någon stel pose, undrandes vad i hela världen det var som rusade förbi som X2000.
Utbrändheten däremot är en elak gammal grinig skit som bidar sin tid. Avundsjuk står han där och ser en svischa förbi. Men när man för femtioelfte gången springer förbi honom som ett jävla rundningsmärke slår han till. Man blir nerklubbad. Hårt, skoningslöst och riktigt, riktigt fult.
Precis som Mattias Lindström i HIF.
Nåväl…
Första tiden av en så kallad utbrändhet är inget annat än en speedad variant av Dantes inferno. Eftersom detta är en sida för MFF och inte någon läkarjournal kommer jag bara helt kort konstatera att det är inget man önskar någon annan stackars jävel. Undantaget möjligen de som hittade på ”Ullared”.
Efter denna fasansfulla period kommer det faser.
I fas ett ska man börja ta för sig av livet i väldigt små och urvattnade doser. Ingen stress, inga nyskapande idéer och absolut inget som kan väcka några som helst känslor. Så jag fick börja läsa Kavehs blogg helt enkelt. Det kändes precis som när man var 8 år och mamma sa till en att Stålmusen var för våldsam och att Barbapapa var ”the shit”. BarbaKaveh.*
Om man visar tecken på återhämtning kan man börja med lite tyngre saker. Vi snackar fas två. Fas två var min intressantaste fas. Om jag varit konstnär och död hade denna period varit den mest omskrivna.
Jag själv tyckte jag var fullt återhämtad. Min doktor, och än viktigare min fru, tyckte inte det. Fotbollsmatcher var givetvis på listan över dödssynder. Så jag fick snällt dra mig tillbaka i mitt hobbyrum och surfa lite på sidor om knyppling. Som C-sports till exempel. Utmärkt knypplingssida.
Dardans knyppling till Wilton var syslöjd på högsta nivå.
Det var under denna period jag upptäckte att man kunde komma undan med saker man vanligtvis inte kunde komma undan med. Man var ju utbränd. Ett av mina stoltaste ögonblick var när jag glatt stoppade in huvudet i vardagsrummet under en ohyggligt spännande upplösning i ”Biggest looser” och deklarerade ”jag tror tjockisen åker ut” till frun. Sånt skojar man inte med till vardags inte.
Fas tre. ”The phase of boredom”. Här fick jag förvisso tillstånd att se fotboll. Dock icke live. Så jag svalde det mesta i fotbollsväg. Någon som är intresserad av hur det går i uzbekiska tredjedivisionen? Maila mig.
När man ser så mycket tv är det ofrånkomligt att man blir matad med reklam i stora doser. Och naturligtvis ställer man sig då de stora livsavgörande frågorna. Som till exempel: Flickan som överdriver sin pappas biceps på teckning och får choklad. I sekvensen innan det slutar ser man flickan mumsa i sig och förbereda mammans teckning. Men vad överdrev hon på den då?
Eller Cillit Bang. (Ohyggligt irriterande namn för övrigt.) Tysk dubbad dam sprutar geggan på kakelvägg och torkar skinande rent med trasa. Men när hon torkar så börjar hon torka 30 centimeter innan hon når geggan. Och där är fan lika jäkla rent som efter trasan nått skiten. Har hon Bang på trasan? Varför sprutar hon då skiten på väggen? Om hon nu inte har skiten på trasan… varför köpa möget då? Det blir ju lika rent ändå.
Jag gissar att jag är i fas fyra nu. I fas fyra skriver man nonsenskrönikor och retar gallfeber på fler än de närmaste i familjen. Alltså Ni, kära läsare. Jag tackar Er av hela mitt hjärta för att jag fått irritera Er efter så här lång tid och ber att få återkomma inom kort med alster som åtminstone närmar sig standarden Himmelriket förtjänar.
På återhörande!
* Kaveh Koshahi är den i särklass bäste bloggaren ”out there”. Det utdelade tjuvnypet i ovanstående krönika är ett kärleksfullt sådant. Men det vet han ju om. Och nu ni andra också.
