Camp Au Lait: Epilogue
Dagen efter och även Börén stämplar ut.
Onsdag. Frankfurts flygplats. 15.00
Camp Au Lait är över. Utan påtår.
Wilhelm bränner just nu studielånet på Gardemoen medan jag stirrar konstant på den lilla visaren i väntan på att ta mig till Sverige.
Det är märkligt med fotboll. Hade någon spåtant i förväg sagt att matchen skulle sluta med 2-0 till PSG hade jag att det är okej, inte roligt men inte heller katstrof. En värdig förlust mot ett på pappret fullständigt överlägset lag.
Det slutade 2-0. Och det känns okej, inte roligt men inte heller katastrof. Men det ryms ju så mycket mer i den där sammanfattningen. En halvlek med konstant oro, en halvlek med gryende hopp. Wilands räddningar, Bergets nonchalanta undvikande av Verratis glidtackling, Djurjics läge och förvandlingen efter återgången till 4-4-2.
Ändå, 2-0. Klart och rättvist.
Om samma spåtant nämnt att Di Maria kommer att ta sig förbi Yoshi en gång, så... Ja, jag hade ju inte direkt blivit överväldigad av hennes komptens.
Men en match rymmer ju mer än ett resultat. Arenor, atmosfär och supportrar. Att de himmelsblå fansen skötte sig storartat är redan känt. Men särskilt innan avspark visade man vilka man var, endast överröstade av Nirvanas Smells like teen spirit i högtalarna. Man frågar sig varför.
I ärlighetens namn ska jag erkännat att stämningen på Parc des Princes var bättre än vad jag förväntade mig. Utan att förstå orden drogs det flera gånger igång effektiv växelsång mellan kortsidorna, där det var svårt att avgöra vilken del som var mest högljudd.
Men ändå... Man har briljerat, nyförvärven har producerat, man har segrat i årets första europeiska guppspelsmatch. Hur är det möjligt att man pumpar Village Peoples Y.M.C.A efter slutsignen? Jag förstår det inte.
Detta är mina sista rader från den här turen. Nästa gång åker Himmelriket och MFF till Ukraina. Tack för visat intresse!
Några kompletterande punkter:
Om ni någon gång är i Paris och i stadsdelen Malakoff på jakt efter god mat och dryck utan att fastna i en turistfälla vill jag rekommendera den lilla bistron Au Timbre Poste, den senaste av Himmelrikets stamkrogar.
Det gör inget att man varit utspelad i 90 minuter, att motståndet varit överlägsna på alla punkter eller att förlusten är fullt acceptabel. Anton Tinnerholm är ändå förbannad. Ordet skit är kanske ett av östgötskans vackraste.
Det är svårt att inte charmas av Paris spårvagnslinjer som har olika små jazziga utropsjinglar till varje station.
Pressrumsfikat var som tidigare nämnt mycket trevligt. Men, en enda lite kaffekapselautomat till 50-talet journalister? Merde...
Och med det sagt... Bon Voyage!
