Camp Au Lait: Måndag morgon

Camp Au Lait: Måndag morgon

"Denna moderna variant av fotbollsklubb med stenrik ägare som obehindrat pumpar in pengar i sin leksak. En klubb som oftare kallas projekt än lag."

Paris.
Måndag morgon i en huvudstad, en världsmetropol och kulturell jätte. Måndag morgon omgiven av muséer, monument och god mat. Måndag morgon i väntan på en match mot FC Paris Saint-Germain, PSG.
 
Denna moderna variant av fotbollsklubb med stenrik ägare som obehindrat pumpar in pengar i sin leksak. En klubb som oftare kallas projekt än lag. En klubb vars motivation och status lättast redovisas med prislappar.
 
Det är lätt för de som har en annan, mer klassisk, relation till ett fotbollslag att tycka illa om PSG. De som har varit nere i Superettan och vänt, de som har fått förhoppningar krossade av Häcken, Thun och Cork och de som har frusit fingrarna av sig vid en träningsplan på Heleneholm… Klart att de känner en avsmak mot dessa europeiska kolosser där tillgången till pengar löser alla problem.
 
Plastigt, kan man tycka. Och det är klart att det är. Samtidigt skruvar jag på mig lite, jag har inte förträngt att jag i mina tidiga tonår var förlorad till ishockeyn där Malmö IF under ett par år framgångsrikt värvade ihop ett elitserielag och så småningom två SM-guld.
 
I mitt något selektiva minne blev MIF ett ”riktigt” lag just på grund av föraktet och avskyn utifrån, att kallas för ett hjärtlöst köpelag blev på något sätt truppens identitet. Vi mot dem-mentaliteten räckte hela vägen. ( Sedan gick det ju som bekant snett med pippifåglar, dokusåpor och underprestationer i alla playinplayoffplayoverandouts…)
 
PSG har aldrig intresserat mig av någon annan anledning än att Zlatan spelar där. Säkert känner många andra likadant. Ett tråkigt lag i en ännu tråkigare liga, typ. Men, nog var vi också en del som ökade på sympatierna tidigt i våras när parisarna kämpade ner och ut Chelsea ur åttondelsfinalen. Med en man mindre visade man att det trots allt fanns något mer än status och lönekuvert i spelarnas huvuden.  
 
Hursomhelst är inte PSG ensamma representanter för denna variant av modern fotboll. En hel del av de lag som i veckan går in i samma turnering som Malmö FF fungerar på liknande vis. Samtidigt på hemmaplan splittras supportrarna genom biljetthysterin och frustrationen över alla nyfrälsta och nyfikna som kommer att uppta platser på Stadion.
 
Det är så här det här. Champions League är inte föreningsromantik, Åshöjdens BK eller bussresa hem efter 0-0 mot Brommapojkarna. Det är å andra sidan inte heller konstgräs, spelavbrott eller domare från Helsingborg.
 
Oavsett hur mycket bättre hemma är än borta, kommer jag inom mig erkänna att det här är jäkligt häftigt när jag släpps in på Parc des Princes. Jag kommer att känna att det trots allt fortfarande är fotboll det handlar om när Rosenberg börjar stångas med Thiago Silva. Och ja, så länge det står 0-0 är allt möjligt.
 
Låt oss framför allt njuta av detta som händer just nu, och vara stolta över det vi har som våra motståndare saknar.      
 
Framåt Malmö!
 
Eller som de säger här: Viva les bleus!
 

John Börén2015-09-14 08:00:00
Author

Fler artiklar om Malmö FF