Braga - Malmö FF2 - 1
Camp Bacalhau: Stadio de la Helvetet
Dagen före match var det tid att besöka Bragas hemma-arena. Dels för den prisbelönta arkitekturen och det spektakulära läget, dels för att se den för pressen öppna delen av hemmalagets matchföreberande träning. På väg dit undrade jag om det skulle bli problem med att komma in. På väg hem undrade hur jag alls kom ut därifrån.
Att likna fotbollsarenor vid ointagliga borgar är så vanligt att det mest känns fantasilöst. Men om någon stadion gör skäl för ett sådant epitet så är det Estádio Municipal de Braga, insprängd som den är i ett berg. Tillgänglig endast genom att klättra hela vägen upp eller ge sig ner i underjorden.
Estádio Municipal de Braga fördes upp inför Portugals värdskap för Europamästerskapet 2004. Det är en udda fotbollsarena, helt utan läktare på kortsidorna. Anledningen till detta är att den ena kortsidan är ställd mot en bergvägg, den andra mot en brant slutning med utsikt över norra delen av staden.
Arenan går under smeknamnet A Pedreira – Stenbrottet – eftersom det skapats plats för den genom att karva ur ett gammalt stenbrott i en bergssida. Spektakulärt och välförtjänt prisbelönt för arkitektonisk originalitet.
Men det är nödvändigt för besökaren att hålla koll på om biljetten gäller en plats vid ingångarna vid P1/P2 eller P3/P4. Den som går fel tvingas runda ett halvt berg för att komma rätt.
Vägen upp till de övre ingångarna är rätt lång. Tänker på vandringen genom Pildamsparken. Men här är det brant uppför. Och i stället för pilar går vägen genom en reslig eucalyptusskog.
En väldoftande, trevlig och samtidigt kardiovaskulärt stimulerande anmarsch. Väl uppe lokaliserar jag rätt snart en entré som enligt skyltning ska leda till pressläktare och presscentrum. När jag kommer in på läktaren upptäcker jag att det inte finns något hemmalag att upptäcka något om. En kille i Uefa-jacka som roddar med TV-kameror upplyser mig om att träningen är förlagd till en träningsplan vid sidan av. Uppskattningsvis 150 meter bort. Ett berg att runda för att nå dit.
Innan jag hunnit fundera så mycket på om jag ens skulle hinna dit innan träningen var slut kommer en säkerhetsvakt och kör ut mig. Tror jag, hans engelska är samma nivå som min portugisiska. Kroppspråket dock tydligt.
På väg ut kommer ytterligare en vakt och puffar mig i samma riktning. Efter att ha tagit några bilder på utsikten och ner i arenan avbestiger jag berget för att upptäcka att den grind jag kommit igenom vid infarten till arenan nu är låst.
Upp igen. Svettig. Inga vakter. Letar vägar ner från den avsats där man går ner i arenan. Åt ena hållet är det stup ner mot staden, åt det andra branta bergväggar som når högt.
Om jag går in igen borde det gå att hitta en utgång? Ner i underjorden. Irrar omkring. Estádio Municipal börjar alltmer att framstå som Morias grottor. En labyrint. Råa bergsidor skymtar fram bakom läktarna. Avgrundsdjupa hisschakt mellan olika nivåer av läktare. Vart tog alla vägen?
Prövar att ta hissen från den översta nivån 6 ner till våning 0. Några tekniker drar ut sladdar. Några goblins pular med sitt. En sidodörr leder till en pub där några män pular med något. Jag frågar hur jag kommer ut härifrån. Går i den riktning en av männen pekar ut och finner att jag är tillbaka vid hissen. Vänder om, smiter obemärkt förbi puben och letar vidare.
Plötsligt ser jag något välbekant, som ger mig en hemkänsla. Malmö FFs klubbmärke. Går in i öppningen och stannar till högst upp i en smal trappgång. Släpper farhågorna om Moria. Jag är sex nivåer under entrén. Och nu en trappa som leder nedåt. Inferno.
När jag nått botten ser jag mer bekanta saker. Uefa-loggor. Mixed zone. Det är alltså hit jag behöver ta mig för att få intervjua spelare efter slutsignal i morgon!
Får syn på en skylt – gästernas omklädningsrum. Blir litet nyfiken. In i en korridor. Försöker se ut som jag hör hemma här. Hittar korridoren för hemmalaget. Letar i andra riktningen. Eller den tredje. Det här är rörigt.
Nästa korridor kantas av rum som verkar vara till för uppvärmning. Som väl är inga eldar. Ett gym också. Och behandlingsrum, om min gissningsportugisiska inte sviker mig.
Tar en annan korridor. I två rum bredvid varandra sitter 3-4 unga män vid datorskärmar – analysverkstaden! På den sjunde nivån har jag nått den moderna fotbollsklubbens allra heligaste!
Om jag hade varit en riktig reporter och inte mest en supporter… då hade jag förstås tyckt att detta var ett fantastiskt tillfälle att rapportera om hemliga aktiviteter som normalt är omöjliga att komma åt.
Tyvärr har jag för mycket skamkänslor och knackar i stället på och ber om hjälp att få komma därifrån. De hämtar något slags chef, som är väldigt förstående, och på engelska artigt låter mig förstå att jag inte har något där att göra.
Dante – har jag för mig att han hette – leder mig genom nya korridorer tills vi hittar en man i reflexväst. Det blir han som för mig genom ett underjordiskt parkeringsgarage upp i dagsljuset.
Reflexvästen pekar vidare längs vägen och tittar oförstående på mig när jag på ickeportugisiska undrar om grinden vid vägens ände kan vara låst? Väl uppe vid utfarten kunde jag konstatera att här finns bara en harmlös vägbom som jag kan välja om jag vill passera bredvid, under eller över.
Ja, jag tänkte, om någon undrade varför min inför-matchen-text kom så sent…
