Camp Currywurst - Hoppas på ett kärt återseende med Berlin
Trots att det nu är väldigt länge sedan jag var i Berlin så är det en stad som ligger mig varmt om hjärtat efter flera resor dit i unga dar och många varma minnen.
Första resan var i högstadiet, en slags avslutningsresa i 9:an. Detta var på den tiden (1988) när muren mellan öst- och väst fortfarande stod kvar. Och även om vi hade en väldigt trevlig resa med klassen så är det saker kopplade till denna uppdelning och kalla kriget som jag minns bäst.
Berlin låg ju i dåvarande Östtyskland och man reste alltså över gränsen mellan öst och väst för att komma till Väst-Berlin. Säkerhetskontrollerna vid gränsen var rigorösa, varenda väska och skrymsle i kupén söktes igenom. Till en början kändes det mest lite konstigt och vi skojade om det, men när vi genom fönstret på tåget såg hur beväpnade vakter släpade iväg en man från tåget blev stämningen betydligt mer tryckt. Även passkontrollen tog enormt lång tid och man hann bli rejält nervös i kön. En klasskompis var kortklippt på passfotot men hade vid resan långt hår och jag minns hur han fick stå och lyfta upp håret över öronen och kollades extremt noga innan han släpptes in.
Väl på plats åkte vi kanalbåt, gick på museum, gick på stan och andra traditionella turistaktiviteter. Säkerligen trevligt då men inget som etsat sig fast. Eller, jo, jag minns faktiskt från kanalturen att våra lärare som var med lät oss beställa ett par Berliner Weisse mit Shuss (öl med slags söt, fruktig sirap i) att dela på. (Det måste väl vara preskriberat nu?).
Såklart var vi också också vid muren. Återigen var det en konstig och obehaglig känsla att känna sig så bevakad, och att se uppdelningen mellan öst och väst , en symbol för Kalla kriget så svart på vitt. Och att känna att alla inte var välkomna på “vår” sida om muren.
Ett par år efter murens fall var jag på betydligt mer bekymmerslös resa till Berlin, basketturnering med min klubb IK Eos. Här handlade det väldigt lite om sightseeing och vanligt turistande, betydligt mer om fest och umgänge utöver basketmatcherna. Mitt lag hade det ganska intensivt eftersom vi både spelade i turneringen för vår egen ålder och hoppade in i damlaget då de var ganska få på plats. Så visst såg vi en del när vi traskade mellan idrottshallarna, men det är knappast det som lagt sig på minnet. Däremot kan jag fortfarande se framför mig hur det såg ut när vi åkte över den (tidigare) gränsen. Det var som att åka från en svartvit film och in i en färgfilm. Från en värld i grått, brunt och beige till neonljus, reklamtavlor och färgglada hus och bilar.
En av mina bästa vänner lärde jag känna i fjärde klass, men redan inför sexan så flyttade hon och hennes familj till Halmstad. Vi har hållit kontakten ända sedan dess och ska om ett par veckor fira våra 50-årsdagar tillsammans. Den första tiden var ett av våra sätt att kommunicera en gemensam dagbok. Vi hade en anteckningsbok som vi turades om att ha vårdnaden om där vi skrev om allt möjligt, stort och smått. Vardagen, funderingar om livet, förälskelser, resor och en massa annat. Detta är idag en riktig skatt av barn- och ungdomsminnen som är så rolig att kika tillbaka i.
Varför pratar jag då om detta? Jo vi hade även med boken på gemensamma resor. Oftast var det när vi hälsade på varandra och när vi åkte till Köpenhamn, men där finns också en himla massa sidor om vår resa till Berlin i början av 90-talet. Vi åkte tåg ner och hade kollat upp en del i guideböcker om vart vi skulle bege oss för att boka boende, vad vi skulle gå och titta på och så vidare. För, ungdomar där ute, nu måste ni ha i åtanke att detta var i en värld utan sökningar på webben och internetbokningar. Nej, vi lånade böcker om Berlin och läste på innan vi reste. När vi närmade oss Berlin så kom vi att prata om fickpengar, hur mycket vi hade växlat in. Då inser vi att vi båda gjort samma dundertabbe och glömt att räkna in att vi skulle betala för boende. Lite lätt panik. Vi bokade ett riktigt budgetboende och började räkna på hur mycket vi hade råd att spendera per dag.
För igen, detta var på den tiden då det inte gick att swisha, vi hade inga egna bank- eller kreditkort så det vi hade växlat in var vad vi hade att klara oss med. Nästan. För detta var en av få gånger som jag blev uppriktigt glad över att mina föräldrar var storrökare. Pappa hade skickat med en del D-Mark som jag skulle köpa hem cigaretter för. Men han fick bli utan cigg så att jag och min kompis slapp vända på varje pfennig och kunde gå på zoo, besöka Fernsehturm och annat kul.
Nu har ju flera decennier gått sedan jag var här och självklart kommer mycket, kanske det mesta, att ha förändrats. Men jag ser verkligen fram emot att åka in till de platser jag besökt för och få se hur jag upplever staden idag. Men också att få skapa nya minnen, MFF-relaterade minnen. Kanske jag också skulle ta en Weissenbier mit Schuss för gamla goda tiders skull? Eller så är det kanske en sån sak som gör sig bättre som minne än att återuppleva.
