Camp Currywurst - Jakten på ett får- bildspecial
Den som brukar följa Himmelrikets camper i Europa vet att vi av tradition alltid försöker inkludera bilder på kyrkor och får i vår rapportering. Har dom struntat i det på denna camp tänker kanske ni? Ingen risk, tvärtom. Kyrkor är ofta lättare att hitta än får, kanske i synnerhet i en stad som denna. Men, efter ett närmast hjältemodigt sökande kan vi nu presentera bilder på livs levande får mitt i Berlin.
Redan när jag fick veta att jag skulle få göra resan till Berlin för Himmelriket gav jag mig fasen på att jag skulle lyckas hitta får att fota. Helst inte halv-fusk, som att fota bild på ett får, ett varumärke eller så utan riktiga får. Jag googlade och letade, hittade ett par ställen där det skulle kunna finnas, men båda verkade ligga för långt bort. Så jag frågade vår Berlin-expert Filip (som klassade det som den konstigaste fråga han fått, men tipsade om att det möjligen kunde finnas i parken Hasenheide. Den parken var bland dem jag hittat men uppenbarligen kan jag inte läsa kartor.
Så, efter frukost gav jag och brorsan ut på får-jakt, en av oss en smula mer entusiastisk än den andre. Parken hittade vi utan problem och den lilla djurparken för barn likaså. Tillsammans med en massa dagisgrupper började vi kika runt efter de efterlängtade fåren. 
Detta fjäderfä var det första djur vi såg. Visst ser det nästan ut som ull på kroppen? Som den försökt kamouflera sig som får, kanske för att få komma med på bild? Det lyckades den ju i så fall med, men särskilt intresserade var vi inte.
Vi gick förbi ytterligare ett par hägn utan får, men en stor skylt som visade vilka djur som skulle finnas bådade gott då där, som synes, fanns med får. Bara att söka vidare alltså.
Denna sötnos var mäkta populär bland barnen, den kom ända fram till staketet och nosade på händerna, och hoppades troligen på att få nåt att äta. Ja, ja, jag klappade också den lite på nosen. Men har den ull? Säger den bä? Nej, då ska den inte komma här och tro att den är något. Bara att fortsätta traska.
Vi gick förbi getter, ankor, en stork och en hel drös andra djur. Man skulle ju kunna tänka sig att de flesta som går omkring i en "djurpark" av den här typen skulle bli hyfsat uppspelta av att se en lama. Men icke denna skribent, eller hennes tålmodige följeslagare och fotograf. Tvärtom, ju längre vi gick desto mer stressad jag kände jag mig. Visst, det har varit avsaknad av får på flera camper. Men jag hade ju haft siktet inställt på detta så länge. Och dom skulle ju finnas där. Det stod inte bara på skylten utan även på hemsidan. Men var i helskotta var de undangömda?!
Denna emu verkar inte helt nöjd med att han inte var vårt fokus han heller. Visst, det var lite kul att se ett gäng emuer springa efter och jaga djurskötaren som kom in med mat. Men emuernas hägn var det sista. Skulle jag verkligen behöva inse att vi fick nöja oss med en bild på en bild? Började jag bli tjurig nu?
När vi för andra gången gick förbi åsnorna, och jag började känna mig som en, såg jag att det gick en gång längre upp än vad jag trott, och entusiasmen återvände - det var säkert där fåren var! Med raska steg gick jag upp för backen och skymtade en bild på ett staket som visade det vi letat efter: FÅR! Men. Var fanns dom då? Hur vi än tittade runt så fanns där verkligen inte ett enda nånstans. Men nu vägrade jag ge upp. Jag kallade till mig en djurskötar-dam och frågade på min allra vackraste tyska var fåren fanns. (Nu hade jag någon vag känsla av att min bror tyckte att jag var lite pinsam. Men den känslan ignorerade jag självklart). Damen verkade inte alls tycka att min fråga var konstig, och förklarade med glädje var de skulle finnas. Men det fanns två problem: 1) det gick inte att gå fram till det hägn där de skulle finnas och 2) hägnet var tomt. Vi började gå igen, för att kolla om det fanns nån väg runt man kunde gå.
Då, plötsligt såg jag det. Nåt vitt och ulligt mellan två spjälor i ett staket. Det kan hända att jag skrek ut detta faktum, mer än en gång till min stackars bror, vände och sprang tillbaks uppför gången. Och där:
Ett helt gäng får släpptes ut ur sitt lilla hus och just där och då var dom det allra vackraste jag sett! Målet för dagen var nått! Undrar ni om vi klappade dom? Njae, alltså... Brorsan har ju en väldans bra kamera i och med att han fotar på matcherna. Och den har bra zoom. Väldigt bra zoom. För medan vi stått öga mot öga med emuer, åsnor och andra så var fåren på ett något längre avstånd. Eller ja, mycket längre. Nedan ser ni min bild (Jag stod precis intill brorsan. Och använde lite av zoomen på mobilen.)
Jag hade en idé om att vi skulle be nån i personalen om att släppa in oss så att vi kunde komma närmre, men nu hade brorsan fått nog av mitt inte helt rationella beteende kring djur. Och jag var i ärlighetens namn både svettig, trött och nöjd och rätt så redo att lämna Hasenheide.
Och, just, det, jag höll på att glömma:
Vi har sett en kyrka också.
