Camp Kukurec-krönika: Spelarna har gått in i sina bubblor
"Då blev leendet äkta hos vår kapten. Han tackade och klappade om mig. För en sekund nådde jag in i hans egen bubbla, sen var jag utanför den igen."
Utanför vårt hotellfönster skiner solen varm och himlen är sådär blå som vi förknippar med Malmö FF. Den ännu rätt tidiga dagen tycks omfamna oss, välkomna oss till något fantastiskt vackert. Det ska bara spelas om det också.
Trots många timmar i vaket tillstånd igår, och trots att kroppen och huvudet nästan skrek efter sömn när Ulf och jag gick och lade oss runt klockan 1 i natt hade jag svårt att somna. Givet betyder alla intryck härifrån Strumica något, men det som främst cirkulerade i huvudet var tankarna på vad som börjar klockan 18.00 i kväll. På Mladost Stadium. Vardar Skopje mot Malmö FF.
Ja, jag är nervös. Inte sådär som inför varje match, utan upphöjt till 10. Det är så mycket som står på spel. Inte bara fortsatt europeiskt deltagande och eventuella pengasäckar från UEFA, utan kanske främst för vår självbild. För det har hetat länge nu att MFF ska vara med i Europa, och då inte bara i en enda omgång, utan helst i gruppspel. Vi kallade Vardar för ett visst hot men trots allt ett lag som vi ska besegra.
Den självbilden kommer att få sig en liten knäck vid en förlust i kväll. Hos mig, hos många andra.
Strax innan jag slutligen somnade var det ändå bilderna av ett lyckligt lag framför en lycklig MFF-klack som fanns på näthinnan. Och när vi här nere har pratat med spelare och ledare så finns det ett självförtroende parat med en insikt om att det kommer att krävas hårt jobb, som inger mig förtroende.
Man kan invända och säga att det hör till att laget ska tro på möjligheterna till seger. Absolut. Men det finns något annat också. En bubbla om man så vill. En bubbla där Wiland, Rosenberg, Tinnerholm och Lewicki med flera befinner sig.
Vi utanför den kan se in i den, vi kan prata genom den, vi hör varandra, men vi når inte riktigt ända fram.
Det var så tydligt när laget kom till arenan igår kväll för att träna. Himmelriket stod innanför dörrarna till spelaringången och pratade när den ene efter den andre passerade. Det var inget tjo och tjim, inget flamsande ens bland de som man annars kan se tjoa och tjimma och småflamsa. Några nickade mot oss men det var inget mer än så. Vi var där, spelarna några centimeter ifrån oss. Vi hade lika gärna kunnat befinna oss i två olika världsdelar.
Jag fick ett varmt leende under kvällen. Det från Markus Rosenberg. Presskonferensen var över, Markus och Magnus Pehrsson gick ut på gräsmattan för att känna på den eller vad de nu gör när de vandrar med händerna på ryggen och tittar ner. Efter en stund hade de sett nog. Magnus lämnade först för att gå in i omklädningsrummet. Markus kanske tio steg bakom, med den där raka ryggen som vi älskar. Jag hade ställt honom några frågor under presskonferensen och han hade svarat. Kort, koncist, rätt innehållslöst. Som sig bör.
Jag kunde inte låta bli att säga, när han var på väg att passera mig:
- Det här kunde jag ju inte säga tidigare på presskonferensen, men ett stort jävla lycka till i morgon.
Då blev leendet äkta hos vår kapten. Han tackade och klappade om mig. För en sekund nådde jag in i hans egen bubbla, sen var jag utanför den igen. En halvtimme senare gick han åter förbi mig, till synes utan att se mig. Då blev jag nästan ännu gladare. Jag vill se Markus och de andra hålla omvärlden borta, bara koncentrera sig på kvällens match. Bry sig om andra kan de göra i morgon.
Det börjar bli dags att lämna rummet. Det är en strålande vacker dag utanför fönstret. Det är bara att njuta av dagen. Jag ska försöka göra det trots min envetna nervositet. För det känns ändå rätt bra. Det gör det. Några kilometer bort, på ett annat hotell, befinner sig spelarna som ska göra det i dag. Jag hoppas att de också känner detsamma. Att det känns bra. Jag tror det.
