Camp Mozartkugeln - Att Hata En Klubb
Må hända att det är känslorna efter en förlust som får det bästa av mig just nu. Men Red Bull Salzburg, ni är en tvättäkta köbeklubb, och jag klarar inte av er, jag hatar inte er, jag ogillar er bara väldigt, väldigt mycket.
Att hata en klubb.
Detta kan låta som en bitter krönika efter en snöplig förlust där känslorna fortfarande är för mycket på ytan, men jag kan inte riktigt låta bli att skriva det.
Jag har aldrig riktigt, alltså på riktigt, hatat en klubb.
Jag drar mig för att använda ordet hat. Det är ett väldigt väldigt laddat ord.
Man kan ogilla saker, man kan ogilla Göteborg för deras dryghet, man kan ogilla Helsingborg för deras lillebrorskomplex, man kan ogilla Stockholmsklubbarna för deras storstads-dito (nej, ni bor inte i New York, lyna er för jävelen), men jag har aldrig riktigt hatat en klubb.
Red Bull Salzburg står för precis Allt som Malmö FF och den större majoriteten av fotbollsklubbar i vår storlek inte står för, den moderna fotbollen, kommersialiseringen av något som borde vara medlemsägt, pengar, varumärke och företag. det skriker om det i varenda vrå av deras arena och klubb .
Många andra större klubbar klarar av att vara stora utan att vara så ofattbart vidriga på alla sätt och vis.
Det börjar med att man som ackrediterad fotograf måste betala 10€ för att få ut sin väst, utan den kommer du inte in på innerplan och detta får du reda på när du är på plats, inte en sekund innan.
Du får veta att man måste skynda sig tillbaka, utanför arenan, för att lämna tillbaka västen & få tillbaka sina pengar när matchen är slut.
När man snällt försöker förklara att man har andra åtagande efter matchen, såsom att göra intervjuer och närvara vid presskonferensen får man nått dumdrygt tyskt mummel till svars.
Det fortsätter sedan med Disco-arenan, blinkande lampor och maskotar, anställda flaggnissar på innerplan, klappor – ö v e r a l l t.
Inte nog med detta, när man sen vinner matchen mot Malmö, ett lag man enligt sig själva ska vinna mot 10 gånger av 10, så står deras "supportrar" och hånar motståndarna efter slutsignal.
Markus Rosenberg fick så många tyska svordomar mot sig att jag trodde de utökat sitt alfabet.
Nu vet jag inte om Markus själv hörde vad som skreks efter honom, eller om han såg de, bland annat den 60+-åriga mannen, spotta efter honom när de var på väg in i omklädningsrummet.
Jag såg det.
Han stod precis vid trappan där jag efter matchen skulle gå upp till pressrummet.
Precis när jag kommer upp i trappan har jag Rosenberg två meter bakom mig, den snälla farbrorn börjar då hoppa och tjoa och tjimma, spotta efter Mackan och i sin iver träffa mig istället, två långfingrar i vädret och tjuter ”scheisse Rosenberg” mellan sina hånfulla skrattattacker.
Här rinner bägaren över för mig, och jag går upp i ansiktet på honom och skäller ut honom efter noter medan jag noga påpekar hur plastig hans klubb är och ber honom minnas förra året när vi piskade dem med 3-0 hemma och hur lätt vi kommer göra det igen.
Två unga tjejer i mannens sällskap tappade hakorna när de såg mannen sakta sluta skrika och hoppa och sätta sig ner igen.
Jag ursäktade mig för dem, gav farbrorn en blick som skulle betyda något i stil med att du är väl för fan ändå för gammal för att hålla på så, och begav mig mot presskonferensen.
Efter presskonferens och intervjuer beger jag mig upp dit jag fick min fotoväst för att får tillbaka mina pengar.
Givetvis är ingen kvar där, jag får tjata mig till att få prata med en vakt som efter en lång stund går med på att ta mig till ett kontor där någon stackars receptionist till slut får punga ut pengarna ur sin egna handväska.
Må hända att det är känslorna efter en förlust som får det bästa av mig just nu. Men Red Bull Salzburg, ni är en tvättäkta köbeklubb, och jag klarar inte av er, jag hatar inte er, jag ogillar er bara väldigt, väldigt mycket.
Det ska bli ett sant nöje att se er förlora i Malmö, åter en gång.
