Camp Schnitzel: Matchrapport – sista förlusten
Det här blir en annorlunda matchrapport. De flesta av er, om inte alla, vet hur saker utvecklade sig under matchen.
Malmö inledde bra, mattades av lite, men var ändå minst lika bra som ett bollskicklig och snabbt Austria Wien. Den första halvleken var jämn, men tämligen chansfattig.
Den andra halvleken var helt klart Wiens. De jobbade hårdare, sprang mer för varandra och hade mer bredd och rörelse när de anföll. Daniel Andersson som var fullkomligen magnifik i sin sista match körde slut på sig själv (han hade även en förkylning som spökade) och därmed även MFF när han inte orkade mer och blev utbytt. Cirkeln slöts också i och med att han var innermittfältare.
Det där var rapporten. Nu till något annat.
En sak slog mig när jag efter matchen stod och pratade med Rikard Norling och Jiloan Hamad. Jag insåg plötsligt att jag var väldigt känslokall. Jag brydde mig inte om att vi hade förlorat för det kändes normalt. Som att det var vår plats i den gruppen. Vi var slagpåsen och det kändes nästan som om alla på sätt och vis, antingen medvetet eller undermedvetet, hade accepterat detta.
Hoppet vi gick in i den här matchen med kan liknas den attityd ett lag som Trelleborg eller årets Halmstad hade. Supportrar till sådana lag hoppas inför varje säsong att de ska skrälla, att de ska vara ett utropstecken. Men rätt ofta slutar det med idel förluster. Blir de förkrossade? Kanske. Fast inte på samma sätt som vi blir. Man går inför matcher med helt olika mentaliteter och en förlust är inte detsamma för en TFF:are som för en MFF:are.
Den mentalitet som definierat MFF under Europa League är en mentalitet som jag aldrig någonsin vill se igen. Det är inte acceptabelt att MFF som fotbollsförening skall vara ett skämt i andra klubbars ögon oavsett om det handlar om klubbar som Rangers, Dynamo Zagreb eller jävla Austria Wien.
Jag stod där och lyssnade på Rikard och Jiloan prata om hur mycket man lärt sig och hur stor skillnad det är på kvalitet mellan oss och dessa lag vi mött. De har absolut rätt och de säger ingenting fel. Det är bara så fel att vi hamnat i en sådan sits att vi är laget som är där för att lära sig och nästan skall acceptera att bli överkörda. Jag vet också att det handlar om saker som även är större än MFF, som till exempel åratal av misshandel av Allsvenskan och klubbarna från SVFF och SEF:s håll.
Europa League var en intressant upplevelse, men jag vill aldrig vara med om det på detta vis igen. Detta är inte mitt Malmö FF, detta är inte vad jag älskar. Jag älskar ett lag som bär med sig respekt och beter sig därefter också. Inte ett lag som är med för att lära.
Detta är sista gången vi är med någonstans för att lära oss något. Vi har lärt oss tillräckligt. Om två år vill jag se ett MFF som inte nödvändigtvis piskar storklubbar i Europa, men i alla fall bjuder upp till kamp utan be om ursäkt för att man är där.
Om några veckor börjar arbetet.
