Camp Sjöko-bloggen, sista dagen: Bradenton, farewell
Bradenton, torsdag 9 februari, ca 09.15 lokal tid:
Det blir ingen pannkaksfrukost. Förlåt, ’Södra Promenaden’ och alla ni andra. Det hanns inte med igår, och idag ville vi få en sista morgonstund tillsammans med Mr Patel. All antagonism har varit ett missförstånd. I hans blick ser jag nu inget annat än värme och omtanke. Imorgon deltar han i en panel där hans svar kan verka flinthårda, men när ni läser dem: kom ihåg att de inte speglar hans sanna personlighet. Vi kommer att sakna världens bästa motellvärd.
Om en liten stund stiger vi in i vår hyrbil och påbörjar resan hemåt. Så det är dags att bli lite, som man säger här i utlandet, misty-eyed.
Ni har kanske märkt att vi varit översvallande positiva under det här lägret. Kanske har vi blivit förförda, bedårade och charmade av solen, av det gröna gräset – och inte minst av all den tid och det fantastiska bemötande som såväl spelare som ledare i Malmö FF givit oss.
Men just nu, i detta nu, som Rikard Norling uttryckt det ett par gånger under dagarna här: Det finns hopp. Sannerligen. Allting kring laget utstrålar harmoni och vilja till utveckling. Det är svårt att se att det ska kunna gå annat än rättvist bra i år.
Det låter naivt. Det kan verka som om jag är sol-och-vårad; det är måhända ord jag får äta upp. Vem vet, när säsongen väl drar igång
väntar kanske kontraktskrångel, mållösa matcher mot birlag, läktarskandaler, grovt fusk från motståndare och ett förbund som måste semestra färdigt först innan de kan ta några beslut. Men just nu vill vi bara fortsätta låta oss svepas iväg; allt elände får vi bita i om eller när det kommer.
För vi älskar Malmö FF. Efter den här resan, mer än nånsin. Och det är ju fullt möjligt att det är som de säger, att kärleken är blind. Eller åtminstone blåögd.
Ljusblåögd.
Och då får det vara så. Vi tänker stanna i vårt lätthjärtade tillstånd, behålla nåt drömmande i blicken och vårda de små angenäma fladdringarna i magen länge. Länge. För det här laget, den här klubben, är värd alla de känslor vi förmår att uppbåda.
Hursomhelst: vi viker ihop terminalglasögonen, skruvar av kameralinsen och tar ner våra fortfarande halvblöta badbrallor från duschstången.
Camp Sjöko tackar för sig. Och inte minst tackar vi er alla för visat intresse och för era synpunkter och kommentarer.
Men! Allt är inte slut i och med det här. Vi har sparat en godbit till sist: Imorgon bitti kommer en lång intervju med Simon Hollyhead upp. Plus, naturligtvis, fredagsinstitutionen ’Vi tycker om Malmö FF’.
Bradenton, tisdag 7 februari, ca 23.00 lokal tid:
Match i eftermiddag - 16.30 svensk tid är det som gäller! Lite jobbigt detta med tre halvlekar bara, särskilt för alla oss som gärna sitter och plitar ner statistik. Känns som om det blir många fotnötter vid den här. Mest så att hela den eftervärld som intresserat kommer att sluka den fotbollsstatistik jag skrivit ner kommer att förstå vad det var frågan om, liksom.
Himmelriket satsar som sagt på direktrapportering. Rapporteringsartikel hittar du antingen här bredvid redan nu, eller så kommer den upp inom kort.
Utanför planen kretsar mycket kring öl. Framförallt Peter, men även Magnus, är sanna konnässörer. De är huvudsakligen intresserade av allt utom lager - det vill säga, den sortens öl min svägerska så respektlöst refererar till som 'fulöl'. Men ingen benämning kunde vara felaktigare. Det är nämligen riktiga kvalitetsgrejer, i begränsad upplaga därtill, vi pratar om. Och de hittar båda två lukter jag inte alls förknippar med öl i sina buteljer. För bara några minuter sen pratades det om att det förnimdes en doft av ananas i deras senaste inköp. Minsann. Så mest sitter jag här som en tölp bland elitister, en Eddie Meduza bland Metropolitan-barytoner, ett gråtande barn hängandes mellan två Rembrandts.
Två dagar kvar med Mr Patel. Nu känner jag att jag kommer att sakna honom. Undrar om han finns på Facebook?
Bradenton, måndag 6 februari, ca 21.00 lokal tid:
Idag kom det ett par regnskurar. Det är knappt man tror det är sant, men så var det. Vi var just i färd med att ta en mycket kort paus nere vid motellpoolen när stora, tunga, tropiska droppar föll. De små ödlorna som rusar omkring på stenläggningen där blev för några sekunder ännu stirrigare. Det måste för övrigt vara fruktansvärt jobbigt att vara ett sånt djur. Antingen står de blickstilla eller så springer de som om deras liv hängde på det (vilket det antagligen också gör). Jag tänker att de har ständig huvudvärk av alla dessa orimliga tempoväxlingar.
Lägret börjar så smått närma sig sitt slut. Sista träningsdagen imorgon följs av match mot Columbus Crew på onsdag 16.30 svensk tid. Vår ambition är att fixa en liknande direktrapportering som sist mot DC United. Det ser just nu ut som om matchen/matcherna kommer att spelas i tre halvlekar.
Bradenton, måndag 6 februari, ca 13.00 lokal tid:
Just hemkomna till motellet efter ännu en skultbrännande dag vid träningsplanerna känner vi att det är hög tid att uppdatera bloggen. Träningen idag bjöd på ett pass tvåmålsspel, där Wilton imponerade med ett antal snygga strutar - både såna där patenterade skruvar i bortre hörnet och frilägen utnyttjade med det som brukar kallas 'behärskade avslut'.
Robin tränade inte idag. Han hade lite höftproblem, en inflammation i en slemsäck där som behandlas med tabletter och vila. Han räknade med att vara spelklar på onsdag. Även de två Simon stod över - Thern med halsont och Kroon med en släng av feber. Och Jasmin vilade, vilket är en del av planen.
Nyhetsrapporteringen här idag kretsar givetvis kring gårdagens Superbowl. New York Giants slog New England Patriots med 21-17. Dessbättre har Peter ett förflutet som offensiv linjespelare, så han kunde förklara de värsta regelobegripligheterna för två amerikansk fotboll-dyslektiker som Magnus och mig. En massa taktiska finesser gick såklart långt över huvudet på oss ... vi reagerade dock på att spelaren som gjorde den matchavgörande touchdown:en stilade lite osportsligt vid linjen. Tänk Petter Northug, typ.
En OK sport att titta på alltså, men de oräkneliga pauserna gör det hela på gränsen till outhärdligt. En trettiosekunders reklamspott kostar tydligen nånstans runt 3.5 miljoner dollar, så det var anmärkningsvärt att se hur trist mycket av reklamen var. De andra restauranggästerna gillade i alla fall en bilreklam (minns inte vilket märke) där en nördig kille blundade och skulle kyssa en snygg tjej. Men när han sen öppnade ögonen stod han och kysste en bil istället. Våra bordsgrannar tjöt av skratt.
Annars, mycket bilreklam överhuvudtaget. Och Coca Cola hade gjort flera sömnpillers-filmer med animerade isbjörnar. Elton John var med i en Pepsi-reklam och ett annat bilmärke hade gjort en film som gick ut på att de hade så bra strålkastare att de sken som dagsljus. Och så kördes bilen in på en fest med en massa vampyrer som då vaporiserades i tomma intet. Kommer inte ihåg vad det var för sorts bil det heller, så alldeles lyckad var den inte.
Frukostfronten då? Allt lugnt. Vapenvila. Men vi satsar nu på rejäl pannkaksfrukost matchdag onsdag.
Vi får se om det lyckas.
Bradenton, lördag 4 februari, ca 21.00 lokal tid:
Om en dag är MFF-fri, vilket är det allra perfektaste sättet att tillbringa den på? Såklart med de tre S:en Shopping, Strand och Sjöko. Bättre än så blir det helt enkelt inte. Vi började dagen med att åka ut till det outlet-komplex som både spelare och ledare pratat så varmt om. Där vandrade vi runt och lät kreditkorten glöda (ett par Levis-jeans för bara USD 24.99 - darn, that's cheap!). Fast man tröttnar snabbt på att svara på expediternas hurtiga frågor om hur man mår så fort man stiger in i en butik. Artighet är trevligt, men det kan också vara trevligt med tystnad.
Fyllda av eftershoppingsångest ("... jag kanske inte skulle köpt den där ... ?") for vi in till downtown Bradenton. Där var det ett helt annat folkliv än sist. Ett par kvarter av Main Street var avstängda och omgjorda till gågata eftersom det vankades Farmer's Market. Fast de flesta försäljarna såg inte alls ut som bönder. En kille satt och sålde glaskuber med fastnålade färgglada fjärilar i. Vilken bonde har tid att sitta och pyssla ihop sånt?
South Florida Museum ligger blott en gata bort. Det är ett fint och fräscht museum, men det gapar över mycket: Stora forntidsdioraman i naturlig storlek i bästa 'A Night at the Museum'-stil, porslinsgrejer från England, uppstoppade djur, flintlåspistoler och oändligt mycket mer.
Och så en pool med två sjökor i.
You're the one for me, Snooty
En muséeguide kunde berätta att de båda sjökorna lyssnar (?) till namnen Snooty och Charlie. Den stora är Snooty, och han är med sjökomått mätt en världsberömdhet. 63 år gammal, vilket är världsrekord för sjökor. Snooty har levt hela sitt liv i fångenskap och kommer att dö i fångenskap. Han skulle inte klara sig i det vilda, hävdade guiden. Stämmer säkert. Charlie däremot är bara tillfälligt omhändertagen. Han räddades när hans mamma kolliderade med en båt och hamnade på muséet/akvariet. Man beräknar att kunna släppa ut honom i full frihet igen om ett år ungefär. Charlie gav intryck av att längta till muck.
Sen åkte vi och badade och fotograferade pelikaner vid piren på Anna Maria Island.
Tack Itchycoo Park för mennonit-tipset. Japp, låter troligt. Har dessvärre inte kunnat samla mer info, då det verkar som om gruppen checkat ut igen.
Totalt stillestånd på frukostfronten. Vi och Mr Patel har grävt ner oss i våra respektive skyttegravar, låst horn och satt oss i varsin ringhörna. Eller? En misstanke börjar gnaga ... kan vi ha missuppfattat allting?
Imorgon (söndag) förmiddag vår tid är det träning igen. Träningsrapport kommer upp när det är kväll hos er. Men redan söndag morgon er tid publiceras en hyfsat lång intervju med Rikard Norling.
Och till sist, till er som missade det i forumet: en mobiltelefonsfilm på Erik Fribergs frispark har publicerats här på YouTube. Ett litet byggnadsställningstorn var uppmonterat vid planen, och filmen har uppenbarligen fixats av en av killarna som stod där. Särskilt härligt att höra är den amerikanska röst som just efter att bollen gått i mål säger 'woooow'.
Nu är det godnatt.
Bradenton, fredag 3 februari, ca 22.00 lokal tid:
Lätt träning idag, och imorgon har spelarna ledigt. Fria aktiviteter gäller - de har alltså inga obligatorium att förhålla sig till. Vad innebär detta för oss? Ja, istället för träningsbevakning blir det en dag fylld av sightseeing, shopping och fler djupa inblickar i det amerikanska psyket. Vänta er också massor av tjusiga bilder från Peters välkalibrerade kamera. De kommer upp imorgon kväll/natt. En intervju med vår nyblivne armbindelsbärare Ulrich publiceras också imorgon lördag.
Vi vill rikta vårt varma tack till allt engagemang i frukostdramatiken här på Motel Super 8. Och såklart, ett särskilt tack till 'Promenaden i soffan' som givit det hela ett namn: Frukostgate. Jag känner att jag vill ligga lågt med rapporteringen kring detta ett litet tag ... i morse var Mr Patel hjärtligare än nånsin, och hade kompletterat med ytterligare en påläggssmak (Mixed Fruit Jelly - kanske ingen dramatisk riktningsförändring, men ändå). I kylen stod det dessutom två dunkar mjölk istället för en. Detta trots att vi eskalerat vår påläggsprovokation - förutom Peters gula ostskivor slängde vi idag upp en paket salami på vårt bord. Kanske blir det så att vi äter frukost nån annanstans en vacker dag, och kan fånga några baconpannkakor och mjölkskålar med chokladkanderade sockerbomber på bild. Men hur Mr Patel tänker just nu, det kan vi bara spekulera i. Vänder han andra kinden till?
Vi åt kass thai-mat igår, och god idag. Dock fortsätter Magnus rada upp det ena öldebaclet efter det andra. Idag beställde han en sort som visserligen luktade gott av Hubba-Bubba, men var totalt smaklös. Dagens anledning var kalorisnålhet. Plockas kalorierna bort försvinner smaken. Jag förstår det inte, men så är det tydligen.
En spännande sak som hände i eftermiddags var att ett par familjer i artonhundratalskläder checkade in. Damerna var klädda i långa, vida kjolar och såna där heltäckande hatt-hättor man knyter under hakan och som kvinnor brukar bära i västernserier. De små gossarna var alla pottklippta och hade hängslen över sina tagelskjortor. De såg ut som ett gäng statister ur 'Lilla Huset på Prärien', helt enkelt. Kommer våra nya grannar att dra jämnt med Mr Patel? Gillar Charles Ingalls Grape Jelly, eller kommer han att sätta ner foten? Vi spekulerade lite i de nya gästernas grupptillhörighet. Inte mormoner väl? Vi uteslöt Amish, eftersom de kört bil hit. Eller finns det möjligen mera liberala Amish-fraktioner, som tillåter dylika nymodigheter? Ni läsare som har kunskap att dela, hjälp oss i kommentarsfältet.
Vi ska göra vårt bästa här från vårt håll.
Bradenton, torsdag 2 februari, ca 22.00 lokal tid:
Första matchen för året avklarad. Vi sitter och trängs i vårt motellrum och är ganska nöjda. Mycket var positivt.
Spelarna åkte iväg och kollade på hockey ikväll. De såg Tampa Bay Lightning möta Winnipeg Jets, och jag läser att Jets vann med 2-1 efter övertid.
Själva åkte vi ner till Sarasota och åt middag. Magnus och Peter beställde, i sin ständiga strävan efter att vandra nya stigar, en ölsort de aldrig hört talas om förut. Själv valde jag ett märke jag kände till mycket väl. Och vad hände? De fick in en alkoholfri öl, som enligt utsago smakade 'meningslöst'.
Besvikelse, din bäste vän är viljan till förändring. I gamla hjulspår vilar stillsam framgång, det säger jag bara.
Lite svar på frågor nedan:
Tyvärr blir det ingen FAN-TV, vi har varken utrustningen eller kunskaperna för det.
Vinjettbilden har gjorts av allas vår Peter Lind.
Frukostgate är en historia för sig själv. Det är en bomb som väntar på att brisera; en hjärnornas och de subtila signalernas kamp. Peter hade nämligen med sig ett egen paket knallgul, skivad ost ner till frukosten i morse. Mr Patel skulle ha kunnat ta det som en provokation; som oförblommerad kritik av hans frukostarrangemang. Men han sa inget. Han bara log sitt vanliga, avmätta och lite trötta leende. Men den där glimten i hans iris ... var det förakt? Ilska? Ett löfte om att han kommer utkräva revansch? Vi vet inte. Vad vi emellertid vet är att han nu kompletterat de små Grape Jelly-askarna med Strawberry Jam-askar i samma storlek.
Ni frågar er kanske varför vi inte bara åker nån annanstans och äter frukost då? Nej! Det vore att erkänna nederlaget, och det kommer inte att hända.
I morse var det förresten en liten tant som spillde ut en rejäl pöl mjölk. Eftersom hon såg ut att tippa över framlänges när hon höll på att torka upp erbjöd jag mig att hjälpa till. Men hon ville inte höra på det örat. När jag gick ut från den kombinerade frukostmatsalen och receptionen följde Mr Patel mig med blicken. Det syntes knappt, men ändå: det ryckte i hans mungipa.
Fortsättning följer.
Bradenton, onsdag 1 februari, ca 23.00 lokal tid:
Så har då Himmelriket tre representanter här i Florida. Vi cruisade över till Tampas flygplats för några timmar sedan och hämtade upp Magnus. Hemma i vårt rum stod sedan tidigare två dubbelsängar som visserligen var hyfsat breda, men vi valde ändå att slippa ställas inför dilemmat kring vem som skulle tvingas sova ensam.
Vår outgrundlige hotel manager mr Patel - en man som inte låter sig stirras upp i första taget - har nämligen sett till att rulla hit en extrasäng. Visserligen ser fjädringen i den ut att vara av den typ som skulle ge en nyfödd ryggskott, men det blir nog ändå bäst så här.
Magnus kunde för övrigt berätta att även han, nu på planet, pratat med en amerikan som förväxlat Sverige med Schweiz (se inlägget från 29 januari nedan). Vad ska man tro egentligen? Man vill ju att resande ska "broaden the mind", som Steve Merchant brukar säga till Karl Pilkington. Men istället får man bara sina fördomar besannade. Det känns olustigt.
På vägen till flygplatsen ledde ölkonnässören Peter oss till en liten stopover på ett bryggeri som hette Cigar City. Trendigt och varumärkesmedvetet, men ändå trevligt.
Imorgon väntar äntligen match. I motståndarlagets trupp - som jag bara läser på deras hemsida, jag vet inte exakt vilka spelare de har med här - hittar jag två namn jag känner igen: Josh Wolff, som varit med i ett par amerikanska VM-trupper. Och så Stephen King.
Bradenton, tisdag 31 januari, ca 20.00 lokal tid:
Det var ett tag sedan vi hörde av oss via bloggen. Har ni saknat oss? Anledningen var att det blev ordentlig kris i bygget i morse när vi vaknade till ett heldött internet. Hotellägaren verkade varken kapabel eller ens jätteintresserad av att fixa det hela. När vi kom hem så gjorde vi som brukligt är i USA och bad till Gud om att internetet skulle vara uppe igen. Gud hörsammade våra böner och vi fick iväg träningsrapporten och träningsbilderna.
När detta var klart så begav vi oss till Siesta Beach. Stranden som är rankad som nummer 1 i USA. När vi befann oss där så kan jag säga att vi absolut inte kände det som om vi slösade bort våra liv, vilket Lasse tyckte i kommentarsfältet. Man längtade ju inte direkt till -4 grader i Malmö, om man säger så.
Nu är det ytterligare en bildspecial, en intervju med Erik Friberg samt morgondagens Sex och Jävligt Offside som gäller.
I morgon kväll, lokal tid, så hämtar vi upp den förlorade sonen, Magnus Johansson, på flygplatsen. Halleluja!
Vi hörs i morgon.
Bradenton / Sarasota, måndag 30 januari, ca 21.00 lokal tid:
Fotbollen är igång. Skönt. Och löftesrikt, på nåt sätt. Ytterligare en säsong närmar sig, och just nu har den fortfarande potential att bli historisk. Blad vänds, morgonluft vädras, det är tid för nystart, och vi har en nyutnämnd kapten i Ulrich. Men på den här bloggen (som ju per definition egentligen inte alls är en blogg, men strunt i det) tänker vi dock även fortsättningsvis koncentrera oss på sånt som händer runtomkring. SJiU-intervju har efterlysts i kommentarsfälten nedan, och vi kan bara säga: Ja! Skånske Jan i USA, kom till träning eller match och ge dig till känna så att vi kan ge en informationstörstande allmänhet dess lystmäte.
Solen har skinit hela dagen, och vi körde för första gången nån mil söderut till Sarasota. Tjusiga stränder och ett centrum med betydligt mer liv: uteserveringar, en del butiker som fortfarande var öppna på kvällskvisten och en uteliggare som gav mig fingret (helt opåkallat och alldeles orättvist, om ni frågar mig). Och så åt vi på en restaurang som hette Mattison's City Grille. Ett sånt namn kunde vi inte motstå.
Bradenton, måndag 30 januari, ca 09.00 lokal tid:
Så börjar det nu äntligen bli fråga om det vi faktiskt är här för: fotboll. Om en timme börjar första träningen, så alldeles strax stiger vi in i vårt vrålåk och burn-outar ner till planerna. Från gårdagskvällen finns en sak av närmast presstop-artade dimensioner att förtälja. Vi tog en sväng in på en av de pubar som rekommenderats. Där fanns mycket att välja på, och Peter tog god tid på sig. Och när han väl bestämt sig så tillfrågades han om legitimation. Dessbättre hade nu Peter sitt ID-kort med sig och kunde verifiera att han, trots sitt oförstört ungdomliga yttre, är över 21. Men de fick kalla ut en kille med ficklampa från köket för att dubbelkolla.
Bradenton, söndag 29 januari, 19.00 lokal tid:
Pssst.. Säg det inte till Ulf. Men här är en bild på vår hyrbil med Henrik bakom ratten:
...och här är vår hyrbåt (t.h.):
Bradenton, söndag 29 januari, 17.30 lokal tid:
Laget ledigt hela dagen, vilket innebar att vi ägnade förmiddagen åt att ta en titt på omgivningarna. Dagen inleddes annars med en sån där otäck känsla av att en gammal och sen länge avfärdad fördom ändå faktiskt stämmer, nämligen uppfattningen att amerikaner inte har nån koll på geografi. Peter kom i samspråk med en annan motellgäst vid frukosten och när han fick höra var vi kommer från sa han 'I've been to Austria. Isn't that right next to Sweden?' Klassiskt. När Peter artigt satte igång att försöka förklara att han nog tänkte på Switzerland orkade mannen inte lyssna längre utan viftade bort: 'Ah, never mind. It was a long time ago and I can't remember'. Sen visade det sig i och för sig att vår frukostvän var kanadensare, så det vore inte rättvist att lasta hans okunskap på USA:s utbildningssystem.
Morgonen tillbringades i downtown Bradenton. Låter det fräckt? En massa hipsters på uteserveringar, sippande lattes och diskuterandes gårdagskvällens klubbande? Nej. Stendött. Vi såg ett par med en hund och en kille som tömde papperskorgar. I övrigt komplett folktomt och helstängt. En massa sjöfågel - inklusive en och annan pelikan - flaxade i alla fall runt i marinan. Båtägare varnades noga för att starta båtmotorn utan att ha kollat ordentligt efter sjökor. Inte vet jag, men snurrande propellrar och sjökoryggar låter som en potentiellt otäck och slafsig kombination. Men fast vi stod där och spanade i flera minuter syntes inga 'gentle giants' (som sjökorna kallas) till. in i bilen igen, och raskt över till Anna Maria Island. Landskapet blev grönare, trevligare - mer Skanörkänsla än Fosie Industriområde-stimmung. Vi kände på vattnet vid Manatee Beach och tog en kaffe ute på piren. Det är ju söndag, så kyrkvaktmästarna ringde i sina klockor för glatta livet. Och vad skickliga de var! Eller? Nej, vid närmare åhörande insåg vi att det var inspelad musik som tutades ut. Först tyckte jag det var lite märkligt att de körde 'Farewell, dear Bonnie' med The Orchids, men sen kom jag på att jag bara rört till det där med namnet i låten: 'My Bonnie Is Over The Ocean' var det ju. Även det ett lite underligt val som kyrkoringningsmusik. Peter trodde emellertid att jag hade fel; 'Onwards Christian Soldiers' var hans låtgissning.
Efter strandlunch körde vi och hälsade på Leif Engqvist och Kenneth Folkesson för att prata lite om programmet för Floridadagarna. Det kan man läsa mer om här.
Bradenton, lördag 28 januari, 21.00 lokal tid:
Det tog sin tid att komma hit, men efter en förvånsvärt incidentfri resa är vi framme. Vi hade stålsatt oss inför immigrationsprocedurer drygare än att försöka hitta parkeringsplats utanför Vångavallen. Men vad hände? Viftandes med våra oklanderligt ifyllda tulldeklarationer gled vi genom på nolltid. Hyrbilen tog oss sen över långa broar och genom ett platt, Fosie industriområde-liknande landskap ner till Bradenton. Vi bor några kilometer från IMG-anläggningen.
Laget har ledigt imorgon söndag, så någon träningsrapport blir det inte då. I text- och bildväg får ni helt enkelt se lite vad som dyker upp. Vi kommer i alla fall att kolla in omgivningarna.
Värt att påpeka är också att nya artiklar kommer att komma upp sena kvällar och tidiga nätter. Tidsskillnad, lyder förstås skälet.
På återhörande imorgon och goder afton.
