Camp Sjöko: DL & MR: "Finns bra möjligheter att skapa produktivt samarbete"
Daniel Larsson och Mathias Ranégie berättar för Himmelriket om landslagsdrömmar, Jörgen Petterssons betydelse och vad som behöver bli bättre - för dem och för laget.
Alex Nilsson och Dardan Rexhepi får ursäkta, de flesta bedömare tror att det är Daniel Larsson och Mathias Ranégie som kommer att bilda anfallspar i de flesta matcherna 2012. Mycket kan såklart hända, skador och utomlandsflytt bland annat, men det är på dessa bägge göteborgare som många hänger sina målförväntningar på.
Efter tisdagens träning, den sista innan hemfärden, får Himmelriket en pratstund med Daniel och Mathias. Vi slår oss ner i ena avbytarbåset till Plan 1. Det känns inte som ett symboliskt ställe, men det får duga. Solen skiner och de bägge är ordentligt svettiga efter ännu ett hårt träningspass.
Daniel Larsson är inne på sitt fjärde år i Malmö FF. Mathias Ranégie har bara ett halvår i samma klubb.
- Nu känns det som att jag har rotat mig här, säger Mathias. Det var en väldigt lätt grupp att komma in i tycker jag. När jag kom var laget inne i en period med många matcher, och jag fick spela mycket. Jag blev en del av laget rätt snabbt. Det känns jättebra.
Himmelriket (HR): - Ni kände varandra sen tidigare. Gjorde det det enklare för dig, Mathias?
Mathias (MR): - Absolut.
HR: - Hur tycker du att dina tre år har varit, Daniel?
Daniel (DL): - Det har varit några riktigt bra år för det mesta. Första halvåret var lite tyngre rent fotbollsmässigt, när jag fick spela ute på högerkanten. Men jag tror ändå att det gav nånting det också. Det var nog nyttigt för mig att hålla till där ute, så här i efterhand kan jag se det. Därefter lossnade det ju ganska så brutalt när jag fick ta steget upp i anfallet.
Om spelet med varandra och andra
HR: - Även om konkurrensen är tuff är det många som tror att det blir ni som ska spela ihop framför allt. Hur ser ni på varandra?
DL: - Det känns som att det kan finnas otroligt bra möjligheter att skapa ett väldigt produktivt samarbete. Men sen handlar det också mycket om vad vi får för hjälp nerifrån, alltså vilken typ av bollar vi får jobba med. För det är väldigt enkelt med Ranégies kvaliteter att bara slänga upp bollen, så suger han in den. Men sen kanske det inte alltid går att göra så mycket därifrån om han har tre gubbar runt sig och bara mig som ett alternativ.
MR: - Såna bollar är jag van vid. Jag har spelat ensam forward nästan alla mina år som fotbollsspelare. Då tyckte jag nästan det var enklare än att spela med två forwards på sätt vis, för jag behövde aldrig anpassa mig efter någons löpningar. Jag har alltid fått ta mina egna beslut. Just den biten, vårt samarbete, är något som vi tränar mycket på i år. Och, som Daniel säger, vi måste vara synkade med mittfältet lika mycket som med varandra.
DL: - De matar oss med bollarna.
MR: Precis, det är ju fortfarande mittfältarna som matar oss med bollar. De måste se när vi gör våra löpningar, det är vi som trycker på en knapp och så måste de synka med det. Just den biten har inte funkat så bra hittills. Det har varit lite bekvämt att lägga en längre boll och så har de kanske inte tagit löpningarna optimalt för att möta upp andrabollarna. I Allsvenskan såg det rätt bra ut, vi förlorade inte många matcher, men i Europa League syntes våra svagheter.
DL: - Men stundtals tycker jag att det kändes jäkligt bra mellan oss förra året, Mathias. Speciellt i inledningen av matcherna när vi båda var pigga och fräscha. Och orkade titta efter varandra. Även om vi inte alltid fick bollar, tog vi tag i det tydligt själva. Men ju längre matcherna led blev vi beroende av våra medspelare såklart.
HR: - Du spelade mycket med Agon Mehmeti, Daniel, innan Mathias kom till MFF. Då Mathias var van vid att spela som ensam anfallare kan jag tänka mig att det blev en omställning för dig. Hur mycket pratade och pratar ni med varandra under matcherna?
DL: - Vi kan diskutera ganska livligt ibland. Det är klart att vi försökte hjälpa varandra, men det är något som helt klart kan bli bättre.
HR: - Med att diskutera livligt, menas det att ni skäller på varandra?
DL: - Inte så att det syntes i alla fall tror jag…
MR: - Jag tror ändå att vi för det mesta är överens. Jag hoppar ju inte på dig.
DL: - Nej, jag menar inte att vi gör påhopp på varandra.
MR: - Det är mer att vi bägge vet vad vi borde ha gjort när vi gör fel. Det är mer att det har blivit lite frustrerat när vi har tappat bollar. Kanske har vi skyllt på de andra i laget än på oss själva.
DL: - På mittfältarna (skratt).
HR: - Eller på backarna som bara slår ifrån sig?
MR: - Precis. Det är det vi jobbar mycket på i år, att få alla lagdelar mer ihop om du förstår. Att inte bara backlinjen ska sköta det, mittfältet det och vi anfallare det.
Utan att vi ska vara ett lag när vi anfaller och ett lag när vi försvarar.
DL: - Som guldåret, när Agon och jag spelade mycket tillsammans; hela laget spelade en jävligt bra fotboll. När vi kom i fasen att vi skulle ha boll så var det alltid med hög fart, vi hade alltid massvis av alternativ så fort vi hade bollen. Då är det inte så mycket att fundera över, utan då blir det ett lyckat samarbete mellan många olika spelare. Och det måste vi tillbaka till. För att kunna hota på så många fronter som möjligt offensivt.
HR: - Känner du att spelet på hösten förra säsongen ändå gick åt rätt håll, mot det spel som ni hade guldåret?
DL: - Det fanns väldigt fina sekvenser i matcherna, men vi höll inte uppe det tillräckligt länge. Så att det gav resultat, menar jag. Vi skapade möjligheter ett par gånger, men det var sällan de där hundraprocentiga chanserna. Och de kommer bara när vi är lyckosamma i vårt spel. Man kan komma väldigt långt på individuella prestationer, men under en hel säsong räcker inte det. Inte om man vill vinna guld, och det vill vi.
Om Jörgen Pettersson inträde
HR: - Jörgen Pettersson har ni haft som anfallstränare i några veckor. Vad är era första intryck?
MR: - Det är givetvis en jättebra grej att han är här. Anfall behöver alltid nötas, framför allt när man kan få det så individuellt som möjligt. Tidigare har det oftast
varit att man kört en hel träning som alla andra, och sen ska man ställa sig och skjuta efteråt när man är väldigt trött. Och kanske inte är på jättehumör för att göra avslut. Men nu är det mer avdelat och han har många bra tankar och tips att komma med.
DL: - Jag håller med. Jag älskar att få stå och nöta om och om igen.
HR: - Är det små detaljer som finslipas eller är det större saker han har att komma med?
MR: - Alltså, vi kan rätt mycket redan. Vi är inte på någon juniornivå, vi kan ju avsluta. Det är mer att kanske hitta fler bredsidor i skotten till exempel. Daniel har alltid gillat att gå mycket på kraft, och där kan Jörgen få in det att Daniel tar en bredsida lite oftare i stället.
DL: - För min del handlar det också att få in själva känslan att få se bollen trilla in om och om igen. Den känslan är det bästa som finns.
HR: - Även på träningar?
DL: - Ja, absolut. Även på träningar.
MR: - Fast det är jobbigt om de inte trillar in om och om igen.
DL: - Jo, så är det. Men kan man stå och nöta på träningar, sitter de förhoppningsvis på matcherna också.
Om landslaget
HR: - Är det varje fotbollsspelares dröm att få spela i det svenska landslaget?
MR: - Ja. Det är det väl. Sen får man också på något sätt ha rätt fokus… Klubblaget är prio ett, och sen får man hoppas att man gör det så pass bra där att det tar en till landslaget. Jag tycker inte att man ska snöa in för mycket på det. Man kan nog bli lite besatt av det och bli besviken över uttagningar som man inte kom med, och gräva ner sig för det. Spelar man matcherna och gör dem bra får man hoppas att det räcker. Så får det bli en bonus helt enkelt. Det är ju det här, klubblaget alltså, som är vårt jobb.
DL: - Jag håller med fullständigt. Det är inget som jag har fokus på, att nästa uttagning ska jag vara med. Vi spelar ändå i Allsvenskan, och det finns en 15 anfallare ute i Europa som i de allra flesta fallen är före. För min del är det nog mer det som är en dröm jag har; att ta sig ut på en högre nivå. Och det åstadkommer vi bara om vi lyckas här i Allsvenskan.
HR: - Det är EM i sommar. Finns det någon i truppen som ligger nära och har en realistisk chans?
DL: - Ranégie är väl den som ligger närmst. Johan Dahlin också till viss del.
MR: - Vi har en väldigt ung trupp, och om du ställer samma fråga om typ tre år, finns det flera spelare i vårt lag som skulle vara aktuella. Det hade varit grymt om några av våra yngre spelare hade varit aktuella, men kanske ska vi se det som positivt för lagets skull om vi får behålla folket hemma, så att vi är fräscha till hösten.
DL: - Jag håller med igen.
MR: - Det finns ingen i laget som gjort några kvalmatcher, så det…
DL: - Det är ett väldigt långt hopp att inte ha varit med i några kvalmatcher och sen hoppa in i EM.
HR: - Det är inte många som klarat det genom åren.
DL: - Nej. Då ska man göra en vår som inte setts tidigare, men det är klart – möjligheterna finns ju alltid.
HR: - Du var med förra året, Daniel, på januariturnén, och du skulle ha varit med i år, Mathias.
MR: - Jag var med för några år sen på ett sånt läger.
HR: - Tror du att det ligger dig i fatet att du var tvungen att tacka nej i år?
MR: - Ja, det kan det säkert göra. Men jag hade en bra diskussion med ledningen. Jag hade det lite jobbigt, några grejer jag behövde lösa i min familj. Så egentligen tror jag inte att själva nejet ligger mig i fatet, men det hade kanske varit bra att få visa upp sig igen. Dessutom mot ett motstånd där man kanske hade satt några baljor. Men det finns ju allsvenska spelare som är aktuella för EM-truppen, så med en riktigt bra vår så…
Om hemlängtan och barn
HR: - Ni har bägge småbarn. Du är nybliven pappa, Daniel, och du har en son på 4-5 år, Mathias.
MR: - Han fyller fem i april.
HR: - Får ni dåligt samvete när ni är borta så här länge ifrån barnen?
DL: - Jag får inte dåligt samvete, men jag tycker det är jävligt jobbigt. Å andra sidan kan jag inte göra så mycket åt saken, det är ändå mitt arbete att vara här. Men det är första gången för mig som jag är borta längre än tre dagar från honom. Samtidigt finns det modern teknologi för att kommunicera så det underlättar väl lite.
MR: - Jag är i och för sig van vid att vara borta från min pojke mycket. Mamman bor i Göteborg och jag i Malmö, det är bara att köpa att så ser livet ut. Men jag försöker träffa honom så mycket jag kan.
HR: - Då ska det bli skönt att komma hem, antar jag.
MR: - Absolut.
DL: - Oerhört skönt skulle jag vilja säga.
HR: - Även med vetskapen om att det kan vara minus 10 och snö att spela fotboll i.
MR: - Usch ja, det blir tufft.
DL: - Det vänder snart.
MR: - Vad då vänder snart? Vintern har ju precis börjat.
