Camp Sjöko: Första träningen
Dags för första träningspasset i Bradenton.
Klarblå himmel, grönt gräs, lite svalka i vinden - vid 9.30 i morse vilade närmast en idyllisk stämning över IMG:s träningsplaner. Träningsstart var satt till 10.00, men alla var på plats. Spelarna stod och trixade. Greger, Engqvist och Ågren knallade mot ena målburen. Norling och övriga i ledarstaben ställde i ordning planen. Den sortens scen som det är så lätt att bli tårögt sentimentalfilosofisk över ... solsken, värme, en grupp män i sina bästa år, lekandes boll, allvaret långt borta. Och man tänker att så här borde det alltid vara. Det räcker så. För vad ska vi egentligen med alla dessa matcher, all denna nervositet, all denna frustration till? Här har vi ju fotbollens glädje, den lek och det barnasinne vi alla vill bejaka. I destillerad form. Borde vi - spelare såväl som supportrar - inte kunna nöja oss med det? Måste mer till; måste vi tävla så förbannat hela tiden?
Dessbättre väcker Norling mig ur mina flumromantiska vanföreställningar när han vid tiotiden blåser till samling. Det hela inleds med en gruppbild - som för övrigt finns med i bildspecialen här - innan Simon Hollyhead tar hand om uppvärmningen. Dahlin, Robin Olsen och Fedel kör för sig själv tillsammans med två ynglingar från IMG:s fotbollsakademi ("vi vill vara några till för att kunna ta det lite lugnt så här i början", förklarar Fedel). Det är fortfarande svalt, så de flesta bär långärmat. Ricardinho är ett av undantagen - kortärmad tröja, men å andra sidan toppluva på huvudet.
När spelarna delas upp i sex lag om fyra eller tre spelare i varje är allvaret på plats. Daniel Andersson deltar i övningarna (som spelare alltså). De enda som inte finns med är Ivo, som ju fortfarande inte är fullt igång efter sin fotoperation, och Simon Kroon som besväras av en överansträngd ljumske.
Trelagsmatcher inleds. Ett lite förvirrande spel, där lojaliteten skiftar hela tiden: två lag mot ett; när det ensamma laget lyckas erövra bollen står istället det felande laget ensamt. Tempot är högt, matcherna stannar inte av när lojalitetsskiftena sker, den som missar måste omedelbart ställa om från byte till jägare. Några minuters spel växlas med några minuters vila under en knapp halvtimme. Spel på halvplan tar vid, västar mot västlösa, Norling trycker på, ropar "handle the pressure!" när någon ser stressad ut, "Yes! That's football!" när ena laget kombinerar sig ur pressen eller när någon tar rätt beslut att flytta bollen långt.
Sista halvtimmen är funktionsindelad. Daniel Andersson tar en tydligare coachroll, även om han fortfarande deltar i drillandet av försvarslinjen. Yttermittfältarna och anfallarna flyttar till en annan plan med Jörgen Pettersson och målvakterna. Innermittfältarna delas upp i par - Simon Thern och Friberg, Wilton och Amin - kör för sig under Norlings ledning. Och tar hjälp av Greger, Ågren, Engqvist - och Ivo: den senare rullar bollen till Greger, mittfältare 1 möter i mittcirkeln och vänder upp när bollen anländer, vidare till Ågren, fram till Engqvist som står felvänd vid straffområdeslinjen och skarvar till mittfältare 2 - som avslutar. Norling manar på om tempoväxlingar och tajming. IMG-ynglingarna i målburen får jobba - särskilt när Wilton avslutar.
Efter drygt en och en halv timme är det över. Några trixar GRIS, allvaret rinner bort, och Norling sätter sig och växlar några ord med mig.
Den miniintervjun hittas här.
