Camp Tropicana: Erik Friberg – Floridalägrets målspruta
Uppenbarligen trivs Erik Friberg i Bradenton. Starka insatser både mot DC United och NY Red Bulls – och dessutom två mål. Vi fick en pratstund om året som gått, och året som kommer.
För mig är Erik Friberg ett av lägrets stora utropstecken. Målen är en sak, men jag tycker också att det strålar mer om honom. Mycket luft innanför bröstkorgen, mer pondus, högre röst. Och även om han är vänligheten personifierad utanför plan, lägger han uppenbarligen inte fingrarna emellan på den.
Efter den lätta – väldigt lätta – fredagsträningen, timmarna innan lagets hemfärd påbörjas, slog vi oss ner för ett litet samtal.
Så hur känns det nu, så här sista dagen?
- Jo, det ska la bli gött att komma hem till lilla dottern och familjen. Jag har saknat dem. Men det har varit ett bra läger, absolut.
Både i år och ifjol var du ett av lägrets utropstecken. Men förra året sa du själv ”ah, jag vet inte om det gått så bra egentligen” … så vad känner du i år, målspruta och allt?
- Nej, men det är väl samma nu egentligen. Det har gått helt OK. Det är så tidigt. Men sen när jag gör mål blir det ju att det skrivs mer om mig och så. Det blir lite hajpat. Förra året var det väl att jag var en av de nya, och de skrivs upp mer än de som har varit här ett par år. Men det har väl gått som det ska i år, tycker jag. Jag ligger där jag ska ligga. Varken bättre eller sämre. Sen är det klart att det är roligt att göra mål. Jag gillar målet där nere …
(anm: båda Eriks mål i år, samt frisparksmålet på lägret ifjol, har gjorts i samma målbur)
Ansvarsbiten – blir det mer av det, känns det som?
- Jo, men så blir det väl. Jag blir äldre och äldre; fyller 27 nu på söndag. Nu när jag varit här ett år och kommit in i det ännu mer blir det ju så att jag får ta ännu mer ansvar. Det kommer ganska naturligt, tycker jag.
Tittar man tillbaks på förra året såg det bra ut hela försäsongen, och sen nästan direkt kom den där stjärnsmällen mot Häcken. Om vi kan grotta ner oss i det lite – känslan då?
- Den är ju för jävlig. Hela starten är dålig egentligen, med Gefle (0-0) hemma och sen Häcken. Sen fick laget en vinst efter det, mot Kalmar, men för mig personligen var det bedrövligt även i den matchen. Men så är det. Det går upp och ner. Personligen blev jag lite hajpad på försäsongen och in i allsvenskan. Sen tyckte jag själv att jag låg ganska bra på det efter vårens slut, kan man säga. Hela hösten tycker jag att jag gör det jag ska och ligger där jag ska. Det försöker jag fortsätta med nu. Och det har gått bra här på lägret, tycker jag.
Sätter du upp personliga mål för varje säsong?
- Nej, det skulle jag inte vilja säga. Det är väl mer att man vill spela hela tiden. Vinna varje match. Det är väl mer det. Målet är att vi ska vinna guld och att vi ska göra det bra i Europaspelet också.
Fruktansvärd konkurrens på mitten.
- Så är det ju. Vi är fem bra spelare … men det är så det ska vara. Det är så det ska vara på alla positioner. Det är klart att alla vill spela, så några blir alltid besvikna. Men det är skador och avstängningar också, så det behövs ju folk. Framförallt är innermittfältet en ganska slitsam position, med mycket löpningar och stora ytor att täcka. Det är nog bra att vi är många.
Vad ser du helst för egenskaper i spelaren bredvid dig på innermittfältet?
- Någon som jobbar på ungefär samma sätt som jag. Som är med både uppe och nere, egentligen. Det gör alla de innermittfältarna som är i laget nu. Vi är ganska lika i spelsättet på det viset. Så det spelar egentligen inte så stor roll.
Fystester och kondition – hur ligger du till där? Jag tänker på att det ser ut som om du springer otroligt mycket?
- Jo, det gör jag väl. Fast igår tog jag fullständigt slut när det var en kvart kvar. Men det är så det ska vara nu på försäsongen. Jag har inte spelat 90 minuter på länge. Men jag vet inte … jag är nog egentligen bättre på att springa på match än på tester (skratt). Men vi har inga riktiga löptester, så jag vet inte. Det var längesen. Men jag har alltid varit i topp på sånt i alla andra klubbar jag kört såna tester.
Utan att vara förolämpande här nu: du är ju ganska lätt i kroppen. När du var yngre, fick du höra att du måste bygga på dig?
- Ja. Men det får jag fortfarande höra (skratt)! Jag behöver väl nåt kilo till. Men sen är det bra. Jag ligger väl där jag ska, tycker jag.
För du är trots detta inte helt snäll på plan.
- Nej … men jag försöker väl kasta mig in där det går. Men det är klart, spelar du centralt i 4-4-2 blir det en hel del närkamper, och då får man försöka vinna boll. Så är det ju.
Och vara lite elak.
- Jaa … när det behövs, kanske.
När du kom hit fanns det två gamla Häckenkamrater, Daniel Larsson och Mathias Ranégie, i laget. De har försvunnit nu. Hur känns det?
- Det är klart att jag helst hade velat ha dem kvar här. Vi umgicks ju hela tiden egentligen, utanför plan, så det är klart att jag saknar dem. Men så är ju fotbollen. Det är roligt för dem att de är iväg på lite äventyr, så ses vi hemma om några år. Och vi har ett skönt gäng här, så det spelar inte så stor roll. Men de är två bra spelare, så dem hade man gärna velat ha kvar.
Du visade prov på lite Göteborgshumor efter det spektakulära målet mot Syrianska. Du twittrade då något i stil med ”var verkligen någon på min frispark”?
- Nej, men den var ju solklart min! Det var ingen som var på den (skratt)! Inte en chans, alltså. Jag fattade ingenting – jag slog på text-TV och såg inte mitt namn. Det var ju helt … helt vansinnigt!
Du får skriva till förbundet och klaga.
- Får göra det.
----
Målet mot Syrianska kan avnjutas på YouTube här; av okänd anledning med Scritti Polittis "Wood Beez (Pray Like Aretha Franklin)" som soundtrack.
