Camp Tropicana: Magnus Eriksson - "Det kan nog bli riktigt bra det här"
Trots att vårt senaste nyförvärv själv pratar om viss matchrost gjorde han en stark insats mot DC United. Här berättar Magnus Eriksson mer om det som komma skall.
Magnus Eriksson har 65 minuters match i benen. Och som lök på laxen, en smula skoskav orsakad av nya skor. Han tillhör därför gruppen som tar det lugnt under lördagsträningen. En promenad och ett isbad står på programmet – samt ett samtal med Himmelriket.
Du har varit några veckor i klubben nu. Kan du summera dina intryck av din första tid?
- Fantastiskt, faktiskt. Lätt att komma in i gänget. Jag känner ju några sen innan, Pontus, Jille och Ivo. Sen är det många nya ansikten också, men jag har kommit jäkligt bra in i det. Inga svårigheter alls. Det är jäkligt skönt att kunna komma in i ett lag så fort som jag ändå gjort. För desto snabbare man kommer in i ett lag, desto snabbare kan man försöka få ut det på plan också, och kunna prestera. Så det kan nog bli riktigt bra det här.
Har du hunnit komma på plats i staden Malmö än?
- Nej. Jag känner inte Malmö som stad innan och jag var bara där 3-4 dagar innan vi åkte iväg på lägret. Men det ska säkert inte vara några problem. Boendet är inte fixat än, men jag har varit och kollat på en lägenhet. Vi får se hur det blir med den.
Om vi kollar tillbaks på den relativt korta Belgienvistelsen: du hade fyra tränare under din tid där. Det var tränare nummer ett som så att säga ville ha dit dig?
- Ja, och han var där en fem-sex matcher innan han försvann. Det är klart, det var väldigt olyckligt att det blev som det blev. Sen vill jag inte sitta och säga att det hade blivit annorlunda om han varit kvar … men det är klart, han tog dit mig och hade en tro på mig. Och han hade förmodligen gett mig en längre inlärningsperiod, ett större förtroende, ett större tålamod. Men vi bytte tränare, och den som kom in blev satt under press direkt. Då var det han som skulle prestera. Så är det ju. Rätt olyckligt, men …
Bra för oss.
- Ja … klart jag fick en jättechans när Rikard hörde av sig. Sen gick det ganska snabbt, faktiskt. Jag är väldigt lycklig för att jag fick den chansen.
Under perioden i Belgien, hann du ändå utveckla nåt? Jag tänker att det är skillnad på hur man tränar och så?
- Det går ju lite snabbare. Så är det. Sen är det klart, jag fick inte den pushen framåt som jag kanske tänkt mig. Men jag kan ju säga som så, att jag inte blivit en sämre fotbollsspelare i alla fall. Det är jag övertygad om. Jag har ändå tagit små kliv – men de största kliven tar man genom att spela matcher, så är det ju. Att göra det vecka ut och vecka in. Därför kändes det oacceptabelt att vara kvar där nere. Men förhoppningsvis kan jag ta med mig nåt därifrån.
Ja, vad lär man sig i övrigt på en sån sejour?
- Jag tror man lär sig väldigt mycket som människa, framförallt. Det var ett steg för två år sedan när jag flyttade till Åtvidaberg, eller Linköping då, själv. Från familjen. Att sen sätta sig i ett främmande land man aldrig varit i förut är ett väldigt stort steg. Så man lär sig väldigt mycket, blir tryggare i sig själv. Sen är det klart, det är jäkligt tufft också. Ensamt. Som tur är har jag haft vänner och familj som kommit ner. Det underlättade.
Där var inga andra skandinaver eller så?
- Nej, men tränaren som tog dit mig var norrman. I övrigt var det bara belgare, holländare, afrikaner, några slovener, juggar … men inga skandinaver alls.
Här på lägret har vi tidigare pratat om att känslan trots allt är att svensk fotboll är lite på uppgång.
- Jag håller med om det. Jag tycker att den svenska ligan gått väldigt mycket framåt. Framförallt har vi kommit till det stadiet att vi släpper fram unga spelare. Tidigt. För ett par år sen var det inte så. Kollar man på en startelva för några år sedan var det inte många 18-, 19- och 20-åringar. Tittar man på vår fantastiska trupp som vi har här är majoriteten i 20-årsåldern. Så jag tror att svensk fotboll är klart på uppgång. Verkligen. Det är jag helt övertygad om.
Så hur skulle du säga att allsvenskan står sig emot den belgiska ligan?
- Det skiljer väldigt mycket i spelsätt.
Svårt att jämföra?
- Ja, väldigt svårt. Där nere är det fruktansvärt fysiskt. Det kanske man inte tror, man tänker sig att det är snabb fotboll och så, men det är väldigt fysiskt. Så det är klart, det är också en prövning. Men … nä, det ska bli fruktansvärt kul i år. Det är väldigt långt till premiären …
Cupen är bara en månad bort!
- Så är det ju. Och även om man själv vill prestera från början måste man vara lite ärlig mot sig själv också. Innan jag kom hit var jag på fyra veckors semester och hade inte spelat match på tre månader. Det kommer att ta ett par veckor att komma in i det riktigt. Det känner jag framförallt på flåset också. Det behöver jobbas upp och så. Men det finns tid för det! Så det är bara att kämpa på här, så ska vi nog kunna göra nåt riktigt bra av den här säsongen, tror jag.
Du var inne på det här med ungdom. Nu är du 23 i år …
- Jag fyller 23 i april, ja.
… och med det är du nestor bland anfallarna.
- Ja, det är ju så!
Och jag tänker inte bara ålder, utan kanske framförallt rutin.
- Ja, precis. Vi pratade om det igår. Fast man är 22-23 – och ung – så behöver det inte betyda att man inte har rutin. Majoriteten av de som finns i den här gruppen har en fruktansvärd rutin trots sin unga ålder. Det tror jag är bara positivt. Att stirra sig blind på ålder så, det tror jag inte alls på. Rutin är viktigt, men man kan ha rutin som 23-åring också.
Du skrev ett ganska långt kontrakt; fyra år. Hur gick resonemangen och dina tankar kring det?
- Jag kände att fyra år i Malmö skulle kunna ge mig något riktigt bra. Jag känner absolut ingen brådska härifrån. Malmö är enligt min mening Sveriges klart största klubb och det finns faciliteter som gör att man kan utvecklas. Det blev ett långt kontrakt, och det är jag väldigt nöjd med.
Jag tänkte jag skulle delge lite statistik ..
- Det är bara att köra på.
I Åtvidaberg hade du en anfallskollega som heter Viktor Prodell. När du var i laget gjorde han 0,6 mål per match. Efter att du försvunnit gjorde han 0,3 mål per match. Finns det ett samband här … ?
- Det är många som har nämnt den där faktorn. Men jag är väl den där spelaren som kan dra på mig en del uppmärksamhet … och sen gillar jag att samarbeta med min partner och göra den andre bra. Jag gör honom bra, och samtidigt gör han mig bra också. När man är två där framme ska man dra nytta av varandra. Då blir man jobbiga att möta.
Det var renodlat 4-4-2 i Åtvidaberg?
- Mm. Som här. Men sen är det klart, man har flera olika uppgifter. Jag är den som droppar ner oftast, framför backlinjen. Jag gillar att fördela boll och så. Då är han spjutspetsen som ligger längst fram. Han är närmre mål och då hänger han dit ett par.
Finns det nån typ av spelare som du helst delar anfallet med? Vad föredrar du?
- Det är klart så, i en perfekt värld … förrförra året i Superettan, med Åtvidaberg, spelade jag med Oscar Möller. Han är en renodlad djupledsforward.
Prodell känns mer som en målområdesspelare.
- Precis. Och han är egentligen också den mötande typen. Vår tränare då var väl lite orolig för hur vi skulle lösa det, så vi började dela upp djupled och möta. Men sen föll det sig naturligt att han började tugga i djupled. Så det som kompletterar mig mest är att jag har en djupledslöpare bredvid mig, eftersom jag oftast är den som kommer ner och möter.
En annan reflektion efter gårdagens match, och det stryk du fick i den, är att du verkar ganska ... kan jag säga oöm.?
- Ja … det är klart, jag får mycket smällar. Det gäller att ta dem. Sen får man dela ut dem också, det är bara att ge och ta. Jag gillar det där köttiga.
Egna målsättningar för säsongen, har du några sådana?
- Det är svårt att sätta upp sånt. Jag brukar hålla det för mig själv. Men framförallt känns det som att vi har ett ungt och hungrigt lag som kan gå fruktansvärt långt.
Det är både Europaspel och allsvenskan.
- Det har ju varit snacket de sista åren, att svenska lag inte klarar av att spela båda. Går man bra i Europa League till exempel, då tappar man hemma i allsvenskan och så vidare. Men det är också en positiv grej här, mycket ungt, bra lungor. Så vi ska nog kunna trycka på i alla möjliga turneringar i år.
Du ser ingen anledning att gå för nåt annat än guld, alltså.
- Nej! Det är klart, målsättningsprat och så, men Malmö FF är en storklubb och ska alltid vara med i toppen. Så är det ju. Det ska bli fruktansvärt skoj i år, och jag hoppas vi kan få ihop det riktigt bra.
Ni möter Red Bulls på torsdag. Med Thierry Henry, förhoppningsvis. Vi som står vid sidan om känner ju oss lite som sextiotalstonårstjejer inför Beatles, men hur känner man sig som spelare när man möter den typen av storheter?
- Det är ju självklart jätteskoj. Såna spelare som Henry, Cahill, Juninho och grabbarna – det är stora fotbollsspelare. Framförallt Henry, honom har man ju sett på TV sedan man var liten knodd och nu ska man vara på samma plan som honom. Förhoppningsvis. Det är sånt man bara drömmer om som fotbollsspelare. Men sen är det ju ett yrke också, man kan inte springa runt och klappa honom på ryggen hela matchen. Då är han som vem som helst, det är bara att smälla på och så får man ta de smällar man själv får. Han har varit en storstjärna. Idag är han väl inte riktigt det, men en fantastisk fotbollsspelare i alla fall. Det ska bli jättekul att spela på samma plan.
