Camp Tropicana: Rikard Norling om psykologi, processer och kärlek
Självförtroende. Psykologiskt övertag. Flyt. Dessa begrepp är förvisso abstrakta, men icke desto mindre betydelsefulla. Här berättar Rikard Norling mer om hur Malmö FF – och han själv - arbetar med och förhåller sig till den mentala sidan av spelet.
Hade någon i september frågat mig vilken världens psykologiskt starkaste varelse är hade jag svarat: en tysk landslagsspelare i fotboll. En sådan har ett järnpsyke. Han viker aldrig ner sig. Tänkte jag då. Men så inträffade den där obegripliga mentala härdsmältan mot Sverige i oktober. Ett tyskt landslag som egentligen var oändligt mycket bättre än sin motståndare kollapsade och tappade en 4-0-ledning. Detta kan man analysera och teoretisera om i alla möjliga riktningar, men hur man än vrider och vänder på det: den svårgripbara, mentala dimensionen spelar roll i fotboll. Stor roll.
Så hur jobbar då MFF med det här, och hur ser Rikard Norling på saken? Vi frågade.
Kan du berätta om hur Malmö FF:s upplägg kring mental träning och den psykologiska biten ser ut?
- Jag, Sverker (anm: Fryklund, lagets ’Mental Coach’) och övriga teamet är samsynkade i hur vi vill att våra beteenden ska se ut. För beteenden är nånstans det vi kan påverka. Sverker gör ett helt fantastiskt arbete. Han driver processen, och har drivit den länge – och det är inte så att det bara görs på träningsläger, och så glöms det bort till nästa träningsläger. Det här är nånting som sätts här, tydliga ramar, och sen är han en del i verksamheten och ledarteamet i vardagen. Varje vecka. Det är alltifrån att han har hela gruppen, och också mindre grupper som är en form av referensgrupper som han jobbar med för att få ut signaler och där spelarna i grund och botten är delaktiga i väldigt mycket av det man kommer fram till. Att det här är viktiga beteenden för oss, och så här vill vi agera.
Är det mycket återkoppling kring sånt som händer i matcherna?
- Ja, det också naturligtvis. Inte taktiskt, men hur vi ska fungera som grupp och vilka signaler vi sänder internt, och utåt, och hur vi är mot varann. Det är verkligen en ynnest att få jobba ihop. För tio år sen var jag kanske mer ”äh, vad ska vi med mental tränare till, vi är starka nog ändå”. Men nu när man märker hur mycket energi det finns att hämta ut, där det är en naturlig del av spelarnas verklighet, så skulle jag inte vilja vara utan det en sekund. Samtidigt är Sverker unik – jag lägger väldigt mycket av mig själv i hans händer. Vilka signaler han ska sända ut till spelarna, det kan ju bli väldigt fel om jag inte är överens med honom om det. Men vi går så pass bra ihop. Och jag skulle inte lämna ut det ansvaret om det inte var så att Sverker gör det bättre än vad jag gör. Han är så många klasser bättre än jag på det här. Det blir mer professionellt, det finns en yrkesbakgrund bakom allting som sägs och görs. Annars blir det lite grann hobbypsykolog, liksom – som jag är, med den erfarenhet jag har som tränare, men det går inte att jämföra med den kvalitet han sänder ut till spelarna.
Nu pratar du egentligen mest om det planerade, proaktiva arbetet. Finns det även en reaktiv sida?
- Absolut. Spelarna får ett förtroende för honom. Och vi har ju den här individuella biten som jag tänkte komma till. En stor del av det reaktiva ligger där. Att följa upp individen och stärka honom. Ge support om individen behöver det, och göra honom ännu starkare, om det finns möjlighet. Så det är i den stora gruppen, den lilla gruppen och individuellt som Sverker jobbar.
Vi har varit lite inne på abstrakta signaler och så. På nåt vis känns ju sånt här upp på läktaren också – man känner att ”nu sätter vi den snart, det blir mål”, den kraften finns, och andra gånger känner man att spelarna inte tror på det, de verkar rädda och man tänker att det snart klämtar åt fel håll. Kan du resonera lite kring de skeendena? Det är ju ingenting som syns … men vi på läktaren känner det, och jag gissar att ni på bänken också känner det?
- Mm. Men det är väl också lite grann detta som är det vackra med fotbollen. Man vet liksom aldrig. Det finns ingenting som är förutsägbart. OK, Barcelona vinner troligtvis mot … Åkarp. Det är troligt att de gör det. Men ändå är det inte helt säkert, på nåt sätt, förrän matchen är spelad. Och det är lite det som är tjusningen i det här med fotboll. Att det är så mycket mentalt med bakom. Ju bättre vi kan hantera det här på ett medvetet plan, speciellt när vi kommer in i faser i en match där vi kanske känner att vi är på väg att förlora, och känna att vi är starka nog som grupp att vända det här, och också veta hur vi ska vända det … där ligger en av våra stora utmaningar i år. Där ligger mycket i erfarenheten hos spelarna. Att man upplevt det förut, att det inte är så farligt, att vi kan vända på det här, att man sänder signaler och tar tag i det och så. Där är vi väldigt oerfarna. Därför måste vi helt enkelt nästan påskynda den processen. Föra upp det till ytan, för vi måste lära oss det snabbt. Det är inte så att vi ska bli erfarna först, och sen om fem år ska vi kunna hantera det. Nej. Vi ska kunna hantera det om allt ifrån fem veckor till fem månader och så vidare. Så vi försöker hela tiden sända signaler till laget; hur viktigt det är att de unga aktivt tar ansvar. Och unga, då pratar jag om dem som precis är uppflyttade. Alex, Pa, Petar, Pawel, Sixten och Petter. De är här för att se och lära, men de är också här för att de troligtvis kommer att spela. Dem behöver man jobba med. Sen måste man jobba med dem som fortfarande är unga men som kan hjälpa och påverka. Och få dem också att förstå att de är viktiga. Tiden har sin gång, absolut, men: vi måste aktivt påskynda den här processen. Så vi jobbar mycket med det här.
Individuellt då: är det några spelartyper - eller snarare, psykologiska profiler på spelare - som är svårare eller lättare att ha att göra med?
- Skitstövlar är ju sällan lätta att ha att göra med.
Ha ha! Det var det korta svaret.
- Ja, det är ett ganska enkelt svar. Nej, men man måste vilja vinna. Det är jättebra om man älskar att spela inför mycket folk och det är bra om man också tycker om att vara i rampljus – vid rätt tillfälle. Man behöver inte vara i rampljuset när man går på IKEA och ska köpa köttbullar åt barnen. Men när man är ute på plan, med sina himmelsblå kläder på sig, det är lineup … då ska man på nåt sätt älska att bli sedd. Vilja att andra ska bli imponerade av en, vilja göra det där lilla extra för att sen bara ta emot …
Lite exhibitionist?
- Ja, lite grann, för att ta emot den här explosionen som blir när vi gör mål, till exempel. Det är en av de finaste kickar du kan få. Det ligger lite i personligheten. Och tycker man inte om det … det finns en avigsida till det också, och det behöver vi inte gå in på vad det är, men den här delen jag pratar om måste tydligt väga så mycket tyngre att man egentligen inte reflekterar över det där ”jo, men det här är mitt jobb, det är sånt som ingår i jobbet”. Det lägger man åt sidan och så bara älskar man det här första, och det är det som driver en.
Det här att ”detta är mitt levebröd, mitt vatten och bröd”, liksom, det finns inte där då?
- Nej. Eller, jag är medveten om det, och jag är redo att ta det. För vi har trots allt två vågskålar, annars hade det inte varit nån våg, men det väger så mycket tyngre, allt det här underbara, viljan att vinna, att få ihop någonting kollektivt. För det måste finnas en liten kollektivist i din individualist. Det är också viktigt. Det går inte att vara Michael Phelps eller nån superindividualist till idrottare. Man måste ha ett visst kynne för att gå ihop med ett lag.
Det är lite intressant ur ett arbetsplatsperspektiv, det där. Samtidigt som de andra är dina allra närmaste kollegor och vänner är de också dina konkurrenter, på ett helt annat sätt än hur vi vanliga dödliga har det på våra jobb.
- Så är det. Det är jättemycket sånt i det här, och ju bättre spelare man har, desto mer medvetna är de om sin egen skicklighet. Ju högre upp man kommer, desto mer handlar det om vad tränaren vill ha. För alla är tillräckligt bra. Alla skulle kunna lira på nivån. Men om inte med den här tränaren, ja tyvärr, då är det bättre att söka sig en annan tränare. Sen är det inte mycket mer med det. Men att man tappar självförtroende för att man tror och tycker att man inte är tillräckligt bra, det existerar liksom inte här.
Apropå att skitstövlar är svåra att ha att göra med: om man tittar på spelarrangordning, vilka är svårast? Jag tänker att de som är ordinarie är nöjda och glada. Men sen, är det de som är just under eller de som ligger längre ifrån spel?
- Man måste hantera allt. Det finns ju de som är superordinarie. Men jag vill inte se en enda tendens till gäspning. Det finns massor av olika att hantera – det finns de som spelar i en startelva just nu men är oroliga för att det är en konkurrenssituation, känner sig inte trygga och har svårt att spela på grund av det. Sen är det de som precis blivit petade, hur hanterar man dem, vad är bäst för en individ, prata eller bara låta vara ifred? Och sen finns det de som får sitta över längre tid, det finns de som är unga … så jag har hela spektrat att ta hand om.
Resonerar du mycket med Sverker kring sånt här?
- Jag resonerar med hela staben ständigt och jämt. Snappar jag upp signaler tar jag upp dem med alla, Daniel, Greger, Simon, Jonnie, Sverker, Wille, läkare … alla. Precis alla är delaktiga i just den processen. Sen finns det ju också gånger då jag frågar de andra om de har uppfattat nån signal som jag själv inte fått eller känt och som vi bör ta hand om. Vi ser framåt, tar nästa steg och nästa, men hela tiden ser vi till att inte ta för givet att det kommer att fortsätta vara bra, bara för att det är bra just nu. Vi måste hela tiden vara aktiva för att det ska förbli bra.
Gruppdynamik då: ni har just nu en jobbig, ledsam situation med en spelare som ska upp i rättegång. Hur påverkar den typen av händelse gruppen, och hur agerar ni med gruppen?
- Vi agerar väldigt mycket inom gruppen kring det som hänt. Vi jobbar aktivt med det internt. Men externt är det Per Nilsson som uttalar sig i frågan.
Tillbaks till IKEA och köttbullarna. Om du är där, folk känner igen dig – du gillar också rampljuset, annars hade du inte haft det här jobbet?
- Nej, jag är nog tvärtom lite grann där. Faktiskt. Jag är stubbens man. Jag har sagt några gånger att jag trivs bäst på min stubbe egentligen. Men jag har lärt mig att först och främst hantera det, och nu är jag på väg in i att tycka om det. Men det har varit en ganska lång process. För jag älskar det du har sett här i veckan. Jag älskar att driva ett lag, att förbereda laget inför match, att se matchen och att följa upp matchen. Det är det som driver mig. Det är där jag hämtar kraft. Det är bara så, helt enkelt, att det jag varit bra på är att vara fotbollstränare. Jag har inte varit så bra på att vara en offentlig person. Däremot känner jag nu att jag börja tycka det är helt OK, och kanske till och med riktigt roligt, vad gäller den biten. Jag är mer avslappnad, och när jag går där på IKEA och någon vill fråga nåt har jag känt ”vad kul att du kände igen mig”. Istället för att hoppas att ingen ska känna igen mig och få mig att kliva ur min trygghetskokong.
Du sade för några dagar sedan att man behöver skinn på näsan i det här jobbet. Vi supportrar tycker, tänker, tror, kritiserar och har svar på allt möjligt … utan att egentligen kunna nånting. Och jag inbillar mig att det kanske finns tillfällen när du även tycker att presskåren inte är alldeles klockrent korrekta i sina beskrivningar.
- Där är jag nog ganska bra, tror jag. Jag har en ganska enkel filosofi. Så länge jag får fatta mina egna beslut, och de inte är i händerna hos någon annan, att jag inte är populistisk i mina beslut på grund av att jag vill göra någon eller några till lags – antingen det är VD, styrelse, fans eller presskår – utan jag hela tiden fattar mina egna beslut, då kan jag stå för dem. Även om det är så att jag blir fullständigt överkörd av dem jag nämnde. Av den anledningen stör egentligen det inte mig. Jag är stark då. Punkt. Så fungerar jag. Och det tror jag är bra för nån som tränar stora klubbar. Det är det som gör att jag mår bra, jag lever mitt liv samtidigt som jag har ett fantastiskt yrke. Och känner inte ”ooh, nu måste jag klara av det här i Malmö FF, må Gud hjälpa mig tills kontraktet är över här”, utan istället njuta av …
Av nuet?
- Utav nuet! Nu när vi gör analyser och drar ihop klipp, och så är ljudet på när vi spelar på Stadion … man längtar tillbaks. Så in i bomben. Det sätter igång processer i kroppen som … spelet är en sak, smaker, men ljudet där är nånting som är … jag älskar det verkligen. Jag älskar det. Det tror jag är viktigt, att man är mottaglig för såna signaler. För lever man inte i nuet utan bara hoppas klara av det här, har skygglapparna på rent intrycksmässigt, då går det på nåt sätt inte lika djupt in i en. Det tror jag.
