Class of ´97
Jag var ung, det var sol, det var sommar, det var fest och Malmö FF spelade holländsk totalfotboll! Kroon minns MFF-året 1997.
Jag läser inte så mycket på Himmelrikets forum längre, men ibland tittar jag in och följer någon diskussion, vilket plötsligt kan föra en tillbaka till en annan tid och ett annat Malmö FF
Idag nämnde nicket "Prawitz Öberg 2" laget från 1997 och jag citerar "en av våra vackraste säsonger utan guld". En vacker formulering som väckte minnen till liv och inspiration att skriva en hyllning till en väldigt fin MFF-årgång.
1997 var ett väldigt märkligt MFF-år egentligen. Vi hade haft en dipp i början av 90-talet efter fem magiska säsonger under Roy Hodgson, men efter en stabiliseringsprocess under Rolf Zetterlund och med en gyllene generation talanger var vi redo att ta det sista steget tillbaka till toppen. Optimismen var stor och förhoppningarna att den nye tränaren Frans Thijssen skulle utveckla spelet till en ny nivå slog till en början in på ett nästan häpnadsväckande sätt. Att undergången väntade två år bort kunde inte ens den mest misantropiske domedagsprofet förutspå.
Tecknen fanns visserligen, jag skall återkomma till det, men de var svåra att tyda där och då. Vi som följde MFF 1997 var rätt övetygade om att vi hade laget för att kullkasta Blåvitthegemonin vi tvingats leva under några smärtsamma säsonger.
Trots att vi inom loppet av ett par år hade sålt stjärnor som Jörgen Pettersson, Joakim Persson och Jens Fjellström hade vi en uppsjö av spännande unga spelare som visade hunger och fin kvalitet. Till exempel Daniel Andersson, Yksel Osmanovski och Anders Andersson vilka hade rutinerade herrar som Jonnie Fedel, Jonas Wirmola och Niclas Kindvall att luta sig mot när rutin krävdes.
Truppen var kort sagt välbalanserad och redan i premiären mot Västerås visade vänsterbacken Tommy Jönsson med en brutal frisparkskanon i krysset att det här skulle bli en säsong att minnas.
Första halvan av säsongen blev dock den stora snackisen att vi hade svårt att avgöra matcher. De oavgjorda resultaten radade upp sig och trots en fantastiskt rörlig vacker fotboll med stort bollinnehav och tekniska finesser slutade det allt för sällan med tre himmelsblå poäng. Våra fantastiskt spelskickliga forwards, Niclas Kindvall och Yksel Osmanovski hade inte riktigt marginalerna med sig och trots att de ibland närmast lekte i motståndarnas straffområden uteblev tyvärr alltför ofta de avgörande målen.
Trots denna brist fortsatte MFF på den inslagna vägen och någonstans under sommaren började målen trilla in och därmed även trepoängarna. Bland annat i två minnesvärda derbyn där vi först slog TFF med 5-2 och en dryg månad senare HIF med 4-2. En lyckad utflykt till Örebro slutade med 0-5 till Thijssens pågar och plötsligt fanns en reell chans att slåss om guldet.
Siffror och resultat säger givetvis en del, men det som verkligen fångade en 1997 var spelet. Det skulle visa sig under 1998 att Frans Thijssens fysträning lämnade en del övrigt att önska, men som holländaren utvecklade vårt passningsspel! Det gick fort, det var ständig rörelse, snabba bollsläpp på spelare i fart och på Stadion skanderades allt som oftast "TOTAL- TOTAL- TOTALFOTBOLL!!!". Det skall sägas att Thijssen hade ett fint material för den här typen av fotboll, den rent tekniska kvaliteten i truppen var väldigt hög.
Där fanns de passningskickliga Anders och Daniel Andersson, där fanns kvicka tekniker i Brune Tavell och Björn Enqvist, där fanns evighetsmaskiner som Hasse Mattisson och Jörgen Ohlsson och där fanns genial spets i Niclas Kindvall och Yksel Osmanovski.
En ung trupp med utvecklingspotential och outtömlig spelglädje.
Själv var jag i min prime som supporter. Det var innan familjeliv och större jobbansvar så jag och min bäste kompis Niclas följde laget land och rike runt.
Det var ryslig färdigblandad grogg med Statesman och Coca-Cola på Supports bussar och glada segergillen på Möllan, solen sken och livet var en fest. Dessutom närmade sig MFF sitt första guld sedan 1988.
Tyvärr dog drömmen under hösten. Det började egentligen under sommaren där vi trots bra spel först förlorade mot TFF borta med 2-1 och i slutminuten hemma mot Ljungskile där vi bokstavligen tappade 1-0 till 1-1. En gemensam nämnare för poängtappen var hedersmannen Jonnie Fedel som inte riktigt var vän med bollen i de avgörande momenten, men det skall också påpekas att spelövertaget borde ha renderat i fler mål framåt, så Jonnie var inte den ende syndaren.
Den slutgiltiga spiken i kistan för gulddrömmarna kom efter en svag insats mot Degerfors borta där MFF förlorade med 3-1. Ridån föll över detta optimistiska, vackert spelande lag. Efter en lite uppgiven avslutning slutade Malmö FF trea och en liten men klen tröst var att Halmstad BK snuvade våra ärkerivaler IFK Göteborg på guldet. För MFF:s del var höstens formsvacka början på något mycket allvarligare, men det får avhandlas på annat håll
Frans Thijssen som charmade hela Fotbollssverige med sin totalfotboll drabbades senare av en svår tragedi då hans bror hastigt avled och en del tror att det påverkade honom i hans engagemang under säsongen 1998. Spelare har också vittnat om bristande fysuppbyggnad vilket också kan ha spelat roll för att 1997 års fina spel inte upprepades de kommande åren.
Jag vill dock avsluta i positiv anda med några favoritminnen från detta härliga år:
Det ena är bortamatchen mot IFK Göteborg, vilken var en oerhört bra fotbollsmatch. IFK hade ett väldigt starkt lag med stjärnan Stefan Pettersson i spetsen men unga MFF kom in och lekte fotboll fullständigt respektlöst. Matchen slutade 1-1 och var en av otaliga frustrerande enpoängare det året, men fotbollen vi spelade var helt magnifik.
Det andra är från Glorias uteservering på gågatan i Malmö efter den ännu mer frustrerande 1-1-matchen mot Ljungskile hemma. En efter en dök spelarna upp i den ljumma augustikvällen och tog en öl och snackade med oss supportrar.
Vi var alla besvikna och lite nere, men samhörigheten och närheten mellan spelare och oss supportrar kändes fantastisk. Jag minns särskilt väl hur trevliga och ödmjuka Niclas Kindvall och Olof Persson var. Det blev en afton att minnas trots två tappade poäng.
Och säsongen 1997 blev en säsong att minnas som "en av våra vackraste säsonger utan guld".
Tack "Prawitz Öberg 2" för den formuleringen.
